Det är ok att vara arg på Gud. Han Hon kan ta det.

Jag är troende men inte kristen och jag tror inte heller på Gud som den gud det ofta gäller när man talar om Gud i sådana här sammanhang. Men ändå… jag är troende. Och jag har inga som helst problem med att bli arg på gudinnan och att ha långa ilskna monologer och samtal med Henne. Man behöver inte begränsa samtalet med det gudomliga till böner, det behöver inte vara en vädjan eller önskan om något, utan kan lika gärna vara vara ett samtal och en ventil. Och ja, Hon kan ta det. Hon kan ta min ilska och glädje och sorg och rädsla och mina böner. När jag riktar mig till Livet – för det gör jag – så tål det också min ilska och bitterhet.

Jag har träffat människor som sagt att de önskar att de trodde på Gud/en gud i stunder av sorg och förtvivlan, eller hade en gud att rikta sin ilska över livets orättvisor mot. Men det är väl bara att rikta sig till något? Man behöver inte tro på just Gud för att bli arg på något opersonligt och abstrakt. Det funkar lika bra att vara arg på naturen, livet, kosmos, eller välj själv. Det är ingen större skillnad. För mig känns det rätt att ställa något mer personligt än ”livet” till svars, men det behöver inte vara så för dig. Men vad det än är, det som är större, så kan det ta det. Det har varit med förr och ger inte upp om oss så där hemskt lätt. det vad du vill.

Om det sedan finns en gud eller inte är en annan fråga.

Det här var nummer 8 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Gråt tillsammans med någon. Det är mer läkande än att gråta ensam.

Är det?

Det finns tillfällen då jag har velat kunna gråta ut hos någon, bli mottagen i det ledsna eller i sorgen, och det finns tillfällen med gemensam sorg som kan delas med andra. I mottagandet och delandet finns tröst. Men jag kan inte säga att det alltid skulle vara mer läkande att gråta tillsammans än att gråta ensam. För mig är både gråt, sorg och förtvivlan till stora delar privata. Dessutom är tårar inget jag kan forcera fram i rätt sällskap ens om jag vill. Inte ens om det kanske hade varit skönt. Det låser sig.

Djupare känslor och känslouttryck är förtroenden som jag inte delar med många, för om jag delar dem vill jag också bli mottagen på rätt sätt. Det kräver någon som inte backar och inte försöker ”trösta bort” känslorna, någon som lyssnar och är närvarande och kan hålla om tills det går att prata om det. Att dela känslor och få tala om dem är skönt, och på sitt sätt läkande, men det kräver rätt person och rätt situation. Att gråta tillsammans med någon som inte kan ta emot det blir allt annat än läkande.

Tårar läker. Att låta sorgen flöda, att släppa ut anspänning, rädsla och ilska i form av tårar läker. Läker och tröstar. Det läker kanske inte ut sorgen, men det släpper ut den. För även om jag inte visar upp sorg genom tårar, så tror jag inte på att hålla den instängd. Det håller inte i längden. Jag släpper ofta ut känslor genom att acceptera dem, genom att låta dem vara vad de är. Ibland delar jag dem genom att skriva om dem, ibland genom att tala med någon. Jag gråter inte med någon. Inte nu.

Hur skulle det vara i ett förhållande? Gråter jag med en partner? Jag kan inte tänka mig ett förhållande där vi inte kan och vill dela såväl tårar som ilska, skratt och andra känslor med varandra, men jag skulle inte heller då välja att alltid gråta tillsammans, eller alltid gråta ut. Jag vill kunna göra det, kunna bli emottagen och ta emot. Men även med de bästa av människor är tårarna ibland privata; inte för att man vill dölja dem, utan för att man vill behålla dem för sig själv. Så det läker inte alltid att gråta tillsammans, även om en förstående famn är en läkning.

Det här var nummer 7 av Regina Bratts 50 livsläxor. 

Du behöver inte vinna alla diskussioner. Ni kan vara överens om att ni inte är överens.

Agree to disagree. Det är något jag aldrig haft särskilt svårt för. Kanske för att jag inte ser en diskussion som något att vinna, inte heller en debatt. För mig är en diskussion ett samtal om något där man har olika synpunkter eller åsikter, och en i debatt argumenterar man för sin åsikt. Gräl vill man kanske vinna, men jag grälar oerhört sällan och har bra affektkontroll (egenskaper som nog räknas som några av mina plus hos många). Är inte gräl mest ventilerande diskussioner i affekt? Man bråkar om något mer än vad det faktiska grälet gäller, båda sidorna tycker att den andra har fel men ingen part är egentligen benägen att lyssna på den andra?

Jag tycker om att diskutera men har inget behov av att alltid nå konsensus eller att övertyga andra om att byta åsikt för att deras är fel och min är rätt. Det är en strid jag sparar för viktiga saker. Jag kan få ut mycket ur en diskussion utan att vara överens i sak, och kanske ändrar jag åsikt när jag får ta del av någon annans argument, kanske är det den andra som ändrar åsikt. Det är inte så viktigt; det viktigare är väl att lyssna och kunna ompröva sina åsikter i takt med ny kunskap?

Ska man besluta om något är det kanske bra att vara överens, men inte heller där behöver jag vinna så att min vilja är den som blir beslutad om; jag kan fortsätta göra ett bra jobb även om jag inte håller med om något. (Hur klarar man sig i arbetslivet om man tycker att man alltid måste nå konsensus och ha alla med sig?) Men för mig är det viktigt, och moget, att kunna ”agree to disagree” och finna sig i att man inte alltid får sin vilja fram och att alla inte tycker lika.

Det här var nummer 6 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Betala dina krediter varje månad.

Det är inte ett så dumt råd, tänker jag. Både att betala kreditkortsskulderna och att helst inte dra på sig några alls. Att inte leva över sina tillgångar. Här talar jag från egen erfarenhet eftersom jag lärt mig leva med små tillgångar utan möjlighet till kredit, och vet vad det innebär när den fasta inkomsten som gjorde det möjligt att varje månad veta att jag kunde betala räkningarna i slutet av månaden plötsligt inte finns där, eller har blivit betydligt lägre. Visst förstår jag att man lånar av sig själv för att köpa något nu hellre än att spara i förväg och vänta ett tag, när man ändå har råd att göra så; eller att man lånar av sig själv när man vet att det ska komma in pengar om ett tag, men man behöver ligga ute med det tills dess. Men att alltid skjuta det framför sig är riskabelt. Krediter ger lätt en känsla av att ha mer att röra sig med än vad man har (lönen + kreditutrymmet).

Det låter kanske förnumstigt att säga att man inte ska leva över sina tillgångar och att krediter lätt kan bli dyrt, men det är inte duktighet. För mig är det en livsläxa.

Det här var nummer 5 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Ta dig inte på så stort allvar. Ingen annan gör det.

Gör de inte? Vad finns det att ta på allvar, eller inte ta på allvar? Det jag säger, det jag gör, den jag är? Jag ser helst att människor tar mig på något slags grundallvar, i det som är seriöst och allvarligt menat. Jag vet vad det är att inte tas på allvar av både nära, kära och vården.
Ta mig på allvar om jag talar om hur jag mår och om jag anförtror dig vad jag känner. Skämta inte bort mina känslor. 

Däremot har jag bra självdistans och ett stort mått av självironi. Jag är inte så lättkränkt eller överkänslig och det är sällan jag tar mig på så blodigt allvar att jag inte tål att skämtas med, eller kan skämta om mig själv. Livet är inte så lätt att inte lättsamhet behövs.

Något som alltid bör tas på allvar är när någon talar om att ha självmordstankar. Oavsett om det är en tanke som kommer att stanna där, en tankereaktion på något, eller om det finns en överhängande risk att gå från tanke till handling, så vet vi inte det förrän vi har lyssnat och tagit det på allvar. 

Det här var nummer 4 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Livet är för kort för att hata någon.

Jag är nog inte särskilt hatiskt lagd. Inte i ett konstant hat, i alla fall. Jag fånar mig inte med ”hat är ett starkt ord” när någon säger sig hata något (”hata” är inte ett starkare ord än ”älska”), och hat bubblar upp i stunden för mig. Så som alla känslor gör. Känslor rör på sig, böljar fram och tillbaka. Och i det nuet så känns det inte som ett slöseri med tid. Det är vad det är och det brukar finnas en anledning till reaktionen.
Hatar jag någon? Jag vet inte. Inte just nu. Jag kan hata hur någon har betett sig, eller beter sig, men inte personen i sig. Don, inte person. 

Människor som aktivt bär på hat eller bitterhet verkar däremot förlora både energi och (tanke)tid på det, och det gör att personerna de inte vill befatta sig med i själva verket upptar deras medvetande. Det är synd, för det hindrar dem ofta från att gå vidare. Om jag hatar någon så vill jag inte ge personen ifråga en plats i mitt medvetande eller mitt liv, så kanske är avsaknaden av hatande en krass reaktion på det. Jag hatar det du gjort, men du är inte värd mitt hat, snarare än att livet är för kort för att hata.

Det här var nummer 3 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Om du tvekar, ta bara nästa steg. 

De första trevande stegen har aldrig varit min grej. Trevandet finns där definitivt, med både tvekan och tvivel, men jag visar sällan tvekan så att andra ser det. Tvärtom ser nog mina första steg kavata och snabba ut. Och ju mer jag tvekar, desto snabbare vill jag bara få det överstökat och vara vid målet.

Men det är lätt när det finns ett mål och rätt steg att ta. När det inte finns ett tydligt mål, eller när jag inte kan se vägen framför mig  ser jag heller inte hur jag ska komma framåt. Vad är rätt väg? Det är lätt att fastna i den frågan, i vad som är rätt. Kan jag komma rätt igen om jag börjar fel? Innebär ett steg att jag väljer väg så att alla andra möjliga vägar stängs? Men rätt eller fel; vägen framåt börjar med ett steg. Och sedan ett till, och ett till, och ett till … Det enda sättet att komma vidare är nästa lilla steg. Trevande eller kavat. Hur litet det än är, så bryter det dödläget om tvivel och tvekan tagit över.

Nästa lilla steg är det enda jag kan ta. Och först på senare år har jag insett tjusningen i att inte veta vägens slut, men att i tillit ta ett steg i taget och veta att det är nog. Vägen må inte alltid vara mödan värd, men att gå deni närvaro gör att jag ser mer under tiden. Ett steg i taget.

Det här var nummer 2 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Livet är inte rättvist men trots allt bra.

Ja, så är det. För det är verkligen inte rättvist. Vi föds med olika förutsättningar och in i olika förutsättningar, och livet behandlar oss inte rättvist under dess gång. Vissa säger att det finns en balans, att det jämnar ut sig i slutändan. Vissa säger så mycket. De som uttrycker sig så brukar vara förskonade människor som inte förstår hur förskonade de är och hur bra de har det, utan som tycker att de vet hur det är när det är svårt. Ingen går omärkt genom livet, men märkena vi får är ojämnt fördelade.

Man kan inte jämföra? Jo, man kan faktiskt det. Men inte lidande, för lidandet är en subjektiv upplevelse.

Men livet är ändå rätt så bra. Trots allt. Ett av sätten som livet kan bli bättre är att inte jämföra sig eller sitt liv med andra och andras. Att jämföra sig leder inte till något gott; det ger mig vare sig mer lycka eller mindre olycka. Det låter så positivt, så käckt, när jag säger det, men för mig har ”bra, trots allt” handlat om att acceptera, att inte jämföra mig och att fokusera mer på det jag har än på det jag inte har. Att leva med närvaro. Men det är aktiva val, för jag deppar ihop, går genom bittra och ibland missunnsamma stunder, förtvivlar över orättvisorna när jag påminns om och råkar haka fast i dem. Och jag är avundsjuk (vilket inte är detsamma som missunnsam). Men hänger jag upp mig på det så är jag inte särskilt närvarande, och det är en risk för mig att sjunka ner i det som drar ner. Och faktiskt, livet är bra. Trots allt. I sin orättvisa.

Men karma, då? Tänk om orättvisan i detta liv ska ses som en bestraffning från ett tidigare liv, eller ett sätt att balansera upp över flera liv? Jag förhåller mig agnostiskt till reinkarnation, men det spelar faktiskt ingen roll för det här livet om mitt förra liv eller nästa liv blir si eller så; det enda jag kan förhålla mig till och göra något av är det här livet. Däremot tror jag att jag kan påverka förutsättningarna för ett bra liv genom att behandla både andra och mig själv bra och ta ut en kompassriktning utifrån det som är viktigt för mig.

Det här var nummer 1 av Regina Bretts 50 livsläxor.

När Regina Brett skulle fylla 45 år skrev hon en lista med 45 livsläxor som livet dittills hade lärt henne. Den listan spreds sedan vitt och brett, ofta som visdomar från en 90-åring eller liknande. Fem år senare, inför 50-årsdagen, tillkom ytterligare fem läxor.

Jag har ofta tyckt att livsvisdomar är klyschiga och löjliga, något jag fnyst över när jag hört dem utifrån mina erfarenheter och min situation. En bloggserie jag hade planerat var ”floskelfest”, med syrliga kommentarer till livsråd och visdomar. Jag har fortfarande åsikter om dem, utifrån vetskapen om hur de kan uppfattas och tas emot, och medvetenheten om hur klyschiga de blir när de saknar substans från den som yttrar orden. Men den syrliga klyschfesten är mer nyanserad idag, mindre ilsken. Jag har omvärderat mycket av den ilska jag kände över dem för bara ett par år sedan, och kunnat se mer sanningar i själva orden än just hos den som citerar dem. Jag vill ändå hålla fast i att kommentera visdomsord, på temat ”tankar om ord”, inte minst som ett sätt att skriva på ett tema med korta inlägg, för att kanskeförhoppningsvis få igång ett ordflöde som jag saknat de senaste åren.

En god vän skrev för några år sedan ett inlägg på samma tema, med samma punkter. Jag har valt att inte gå tillbaka och läsa den nu, för att inte låta någon annans ord inspirera mig.

Så här är listan (den kommer att kompletteras med länkar till punkternas inlägg):

1. Life isn’t fair, but it’s still good.
2. When in doubt, just take the next small step.
3. Life is too short to waste time hating anyone.
4. Don’t take yourself so seriously. No one else does.
5. Pay off your credit cards every month.
6. You don’t have to win every argument. Agree to disagree.
7. Cry with someone. It’s more healing than crying alone.
8. It’s OK to get angry with God. He can take it.
9. Save for retirement starting with your first paycheck.
10. When it comes to chocolate, resistance is futile.
11. Make peace with your past so it won’t screw up the present.
12. It’s OK to let your children see you cry.
13. Don’t compare your life to others’. You have no idea what their journey is all about.
14. If a relationship has to be a secret, you shouldn’t be in it.
15. Everything can change in the blink of an eye. But don’t worry; God never blinks.
16. Life is too short for long pity parties. Get busy living, or get busy dying.
17. You can get through anything if you stay put in today.
18. A writer writes. If you want to be a writer, write.
19. It’s never too late to have a happy childhood. But the second one is up to you and no one else.
20. When it comes to going after what you love in life, don’t take no for an answer.
21. Burn the candles, use the nice sheets, wear the fancy lingerie. Don’t save it for a special occasion. Today is special.
22. Overprepare, then go with the flow.
23. Be eccentric now. Don’t wait for old age to wear purple.
24. The most important sex organ is the brain.
25. No one is in charge of your happiness except you.
26. Frame every so-called disaster with these words: ”In five years, will this matter?”
27. Always choose life.
28. Forgive everyone everything.
29. What other people think of you is none of your business.
30. Time heals almost everything. Give time time.
31. However good or bad a situation is, it will change.
32. Your job won’t take care of you when you are sick. Your friends will. Stay in touch.
33. Believe in miracles.
34. God loves you because of who God is, not because of anything you did or didn’t do.
35. Whatever doesn’t kill you really does make you stronger.
36. Growing old beats the alternative – dying young.
37. Your children get only one childhood. Make it memorable.
38. Read the Psalms. They cover every human emotion.
39. Get outside every day. Miracles are waiting everywhere.
40. If we all threw our problems in a pile and saw everyone else’s, we’grab ours back.
41. Don’t audit life. Show up and make the most of it now.
42. Get rid of anything that isn’t useful, beautiful or joyful.
43. All that truly matters in the end is that you loved.
44. Envy is a waste of time. You already have all you need.
45. The best is yet to come.
46. No matter how you feel, get up, dress up and show up.
47. Take a deep breath. It calms the mind.
48. If you don’t ask, you don’t get.
49. Yield.
50. Life isn’t tied with a bow, but it’s still a gift.