• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Om mig

Konsekvenstänkande

22 onsdag Okt 2008

Posted by Lisa in Om mig

≈ 1 kommentar

Etiketter

Självskadebeteenden

Jag har funderat mycket på vad som skiljer min situation nu mot för hur det var senast jag var djupt deprimerad, i slutet av 90-talet, och det finns givetvis en hel del skillnader. Då var jag mycket djupare deprimerad, jag var dessutom anorektisk och hade aktiva självskadebeteenden, det har jag inte längre. Jag hade inte något jobb utan var student, jag hade usel självkänsla och kände helt enkelt inte mig själv; min identitet var knuten till studierna och anorexin, till prestationer. Idag är jag en helt annan person, med livserfarenhet, en självkänsla som bottnar i att jag lärt känna mig själv, upptäckt vem jag är, jag har konfronterat mina demoner och rädslor och vågat möta dem. Jag har slutat fly, slitit av plåster från sår så att varet kunde rinna ut och det onda läkas. Jag läker fortfarande men är oändligt mycket helare idag. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv, jag kommer inte längre med ursäkter eller skyller på andra om jag inte skulle behandla mig väl, och vet att jag har ett värde lika stort som andras.

Det är inte lika lätt med egenvärdet och självkänslan alla dagar, tvivlet finns där fortfarande och med depressionen kommer också tankar om värdelöshet, rädslan för att bli avslöjad som ett misslyckande eller falsarium, avslöjad som korkad och inkompetent trots att jag vet att jag är allt annat än det, men jag vet också att detta är tankar som för mig hänger ihop med stress, depression och brist på stimulans.

En stor skillnad bara gentemot några år tillbaka är att jag har ett helt annat konsekvenstänkande nu. Jag har egentligen aldrig haft några problem med impulskontroll, utan kunnat välja att äta eller låta bli, kräkas eller låta bli, skära mig eller låta bli. Under många år valde jag oftast att göra hellre än att låta bli, men det är få gånger som jag upplevde att jag styrdes av impulserna. Däremot hade jag det sämre med konsekvenstänkandet, stannade inte ofta upp för att fundera över vad mina handlingar skulle få för följder. Det gör jag idag, det måste jag göra idag.

Jag har i takt med större stress och djupare depression haft allt mer självskadetankar och jag tänker inte ljuga utan många gånger känner jag att jag verkligen vill skära mig. Jag kan tänka tanken att jag aldrig skar tillräckligt under åren jag gjorde det, jag har inte ärr över hela armarna som visar hur dåligt jag mått, jag behövde aldrig sy eftersom jag alltid hade kontroll och dessutom är en fena på att tejpa sår, så kanske var jag aldrig egentligen självskadande. Men hur dåligt jag mått kan aldrig synas tillräckligt på kroppen, de ärren finns inuti och behöver inte bevisas, för jag vet. Jag minns. Ändå kan tankarna dyka upp om att det inte var tillräckligt då, för om jag hade skurit lite mer eller lite djupare kanske önskan inte hade funnits kvar längre. Då kanske det hade varit nog, en gång för alla, alla impulser tillfredsställda. Jag vet att det inte är sant, för en gång föder lusten till en till och en till, fler gånger, djupare, värre. Alltid värre. Det är ett beroende som andra, det krävs mer för att stilla begäret.

Mitt konsekvenstänkande stoppar mig från att stilla begäret, jag kan inte tillåta mig det längre. Jag har alltid skurit på samma ställe för att få så få ärr som möjligt, och kunna dölja dem, och när jag nu utbildar mig till makeupartist och är i nära kontakt med både mina modeller och kurskamrater så kan jag inte ha långärmat på hela tiden, och jag vill inte utsätta någon för färska sår, eller mig själv för att behöva förklara. Jag vill inte heller börja på andra ställen på kroppen, för hur förklarar jag det i ett mer intimt sammanhang? Det hände senast i helgen, att en man frågade mig rent ut om jag skär mig eftersom jag hade ett sår på revbenen. Jag skäms inte, men vill samtidigt inte ge en bild av mig själv som instabil, för det är jag inte. Tvärtom är jag ganska överlagd och kontrollerad, men bilden av mig skulle ändå kunna bli fel. Rätt typ av människor vet jag kan förstå, och just den här mannen är det inga problem med, visade det sig, men jag vill ändå hålla tyst med att jag helst av allt vissa kvällar skulle vilja ha närkontakt med vassa blad. Jag får en del rivmärken av katterna, men jag ser skillnad på skärsår och rivmärken och vill inte heller väcka begäret igen. Så konsekvenstänkandet är starkt och sunt och ansvarstagande, och ett bra stöd för min självbevarelsedrift, och jag undviker saker som får det att dämpas.

Jag har kommit så här långt och jag har skapat strategier för att inte gå tillbaka, även om tankarna finns där, ibland lika starka som förr. Så kommer det kanske alltid att vara. Men jag vet att jag kan stå emot och jag väljer att göra det. Dessutom vet jag ju att det ändå inte hjälper. Jag skulle inte må bättre av att svälta, jag skulle inte må bättre av att hetsäta, jag skulle inte må bättre av att skära mig. Det kommer att bli bättre om jag inte flyr. Jag vet det, jag har gått igenom det här förut. Allt ordnar sig till sist.

Vem är normal?

13 måndag Okt 2008

Posted by Lisa in Tankar

≈ 3 kommentarer

Vem är egentligen normal och vad är normalitet?
Vem avgör vad som är normalt?

Svenska Akademiens ordlista:

1 normal [-aˈl] adj. -t -a regelrätt; som sig bör; vanlig, genomsnitts-,ordinär; vid sina sinnens fulla bruk, fullt klok

2 normal [-aˈl] s. -en -er typ el. exemplar e.d. som utgör rättesnöre el. mönster e.d.; rät linje som är vinkelrät mot en annan el. mot en yta m.m.

I och med att jag har gjort ett aktivt val att leva och att ta mig ur en identitet som ätstörd och skapa en identitet och plats i tillvaron på mina egna villkor, som den jag är och vill vara och inte någon som omgivningen vill att jag ska vara, har jag många gånger funderat över normalitetsbegreppet.

Att döma av SAOL:s definitioner ovan är ”normal” ett tillstånd som ungefär kännetecknas av att man är frisk till kropp och själ (vid sina sinnens fulla bruk), en fungerande del av samhället (regelrätt), någon som faller in i den likriktning och det jantelagstänkande som tycks genomsyra det svenska samhället, som inte vågar sticka ut, som lyssnar mer till andras och samhällets förväntningar än sin egen vilja (vanlig, ordinär). Är den normale någon som i princip är en osynlig, oskiljbar del i den grå massan, gör det hon/han ska och följer samhällets normer i val av yrke och familj?

Eller är det i själva verket normalt att reagera mot obalanser i samhället och kulturen även om den reaktionen kan leda till ätstörningar, stress, depression, missbruk och självskadande? Vi lever i ett samhälle med en enorm fokus på två saker: Prestation och utseende. Vore det inte mer normalt att reagera på det än att inte reagera på det?

Jag insåg att det finns en skillnad mellan normalt och normaltillstånd, och mitt normaltillstånd hade fram till början av 2000-talet varit att svälta mig mer eller mindre, kompensera för när jag tyckte att jag hade fått i mig för mycket eller tog för mycket plats, ständigt tänka på vikt och mat och ha ett BMI som låg under gränsen för anorexia. Plus att ha enorm prestationstvångest (tvång + ångest), vara tvungen att prestera för att ha ett värde, ständigt tvivla på mig själv och vara allmänt livrädd för allting, inte minst för att misslyckas med livet. Det var min vardag, det var mitt liv, det var mitt normaltillstånd. Men normalt? Nej.

Under åren som gått sedan dess har jag omformulerat ”normal” till vad det gäller för just mig, och det är så jag tror att alla måste göra. Jag är inte normal som i en i massan, vanlig, osynlig – just det som jag var livrädd för att bli – och jag kommer inte att bli det heller. När jag försöker anpassa mig och vara som alla andra mår jag dåligt och riskerar att göra mig sjuk. Jag tror inte att det är sunt att tyngas ned under oket av Jante och konformism, att det är hög tid att bryta med en normalitet som förnekar individualitet och bejakar den grå massans och majoritetens tyranni. Tänk ett samhälle där det var normalt att lyssna till sig själv och våga vara unik, där hälsa var viktigare mer än smalhet och prestation och miljoner olika skönheter och kroppsformer tillåts blomma och omtanke om varandra gick hand i hand med en fri själ i en fri kropp. Vore inte det en normalitet att sträva efter?

Om vi alla skulle frigöra oss från den grå massan och våga sticka ut som färgglada blommor så skulle det bli ordinärt och normalt.

Tankar om sjukskrivningar

10 fredag Okt 2008

Posted by Lisa in Den mörka spegeln, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Ätstörningar

Jag blev tidigare idag kontaktad av en reporter från Expressen som skriver ”ett reportage om unga människor som är långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade – eller varit i kontakt med det tidigare” och som ville intervjua mig. Reportaget ska, om allt går vägen, publiceras på måndag.

Samtalet fick mig att inse hur lätt det hade varit för mig att fastna i sjukpension tidigt och ”bli” min diagnos. Det är ganska lätt hänt när FK lämnar en ifred och ingen tar tag i behandling och rehabilitering, eller habilitering som det borde ha varit i mitt fall eftersom jag inte hade ett friskt ”före” att gå tillbaka till.

Mellan 1996 och 2002 var jag sjukskriven upprepade gånger, i varierande långa perioder, och för tio år sedan, när jag var 24, blev jag sjukpensionerad. Det var visserligen en tidsbegränsad sjukpension, s.k. sjukbidrag, men det var pension och jag hade ett pensionärskort så att jag t.ex. köpte busskort med pensionärsrabatt. Min psykiater hade skrivit i pappren att han rekommenderade ett år, Försäkringskassans läkare rekommenderade däremot – utan att träffa mig – två år med möjlighet till förlängning. Just då var jag såpass deprimerad och nergången att jag inte tänkte så mycket på det, men idag undrar jag verkligen hur de resonerade. Var det ett sätt att visa att jag ansågs vara obehandlingsbar eller hopplös? FK gjorde ju inte minsta lilla ansats att ge mig vare sig behandling eller rehabilitering, de erbjöd bara att jag kunde få vara i cafét på deras verksamhet för personer med social fobi och sociala problem.

Våren 1998 pluggade jag fortfarande på helfart, eller mer därtill, men var väldigt deprimerad och den sommaren minns jag inte mycket av. Deprimerad och allt mer utlevande anorektisk, med självskadebeteenden, och veckorna min sambo var på semester med sin familj (jag orkade inte följa med) slog det över rätt så rejält för anorexin. Jag förstod vart det var på väg och såg till att lägga in mig. Om sanningen ska fram så kändes det under de veckorna som om jag verkligen var galen och den destruktiva spiralen snurrade bara snabbare och snabbare och den enda lösningen kändes som en inläggning för att bryta det. Eftersom antidepp inte verkade funka något vidare fick jag ECT (elbehandling), men den enda effekten som jag märkte var att jag blev mer deprimerad. Och fick gräslig huvudvärk och illamående efter behandlingarna, antagligen för att jag inte tål narkosmedlet eller det muskelavslappnande (eller båda) särskilt bra.
Efter detta lyckades jag få min psykiater att förstå att jag nog behöver hjälp med ätstörningen, men det blev inte mycket med det, mer än en psykologkontakt. Han tyckte däremot att det var läge för en längre sjukskrivning för att ge mig en chans att komma igen. Nu är det bara så här att man inte vilar bort en ätstörning, men det var nog berättigat med tanke på att jag var lite körd i botten rent mentalt ett tag. Jag kom tillbaka lite grann efter några månader, men FK lyfte inte ett finger, ätstörningsbehandling verkade det inte vara snack om och de enda beskeden jag fick var ungefär ”Vi har inget att erbjuda någon som är så högutbildad” och att det fanns behandlingshem och hjälp om man hade psykiska problem + missbruk men uppenbarligen inte om man hade depression + ätstörning. Jag hade lite kontakter i öppenvården men det var också allt.

Så här i efterhand inser jag att jag lätt hade kunnat fastna där, gått in i en identitet som ätstörd och deprimerad och satsat järnet på att bli helt anorektisk. Jag vet inte vad som fick mig att dra mig ur det genom att börja plugga lite på kvällstid våren 1999, men kanske började depressionen att ge med sig lite. Eller så var det en kombination av jävlar anamma, självbevarelsedrift och en duktighet som innebar att jag hade min identitet i att prestera och kände mig tvungen att göra det. Jag bröt sjukpensionen efter ett år, på eget initiativ. De erbjöd mig ändå inget och jag tänkte absolut inte finna mig i det, jag tänkte inte ge upp om mig även om de gjorde det.

Jag började plugga på helfart och jobba deltid hösten 1999, efter att äntligen ha hittat ett antidepp som hjälpte så att jag inte längre var deprimerad. Samtidigt blev jag allt mer anorektisk, det tog över mer och mer av min personlighet och identitet, och då var jag ju en superkvinna som orkade allt och nästan inte hade några behov. Kompetent på ytan, ett vrak inombords.

2000 fick jag jobb, jobbade nästan ett halvår på kontor, under hösten parallellt med dagvård 3 halvdagar i veckan tills jag hoppade av den, och startade sedan eget. Jag jobbade hårt tills jag gick in i väggen och var sjukskriven några veckor, och detta upprepades gång på gång tills i oktober när jag åter var heltidssjukskriven ett tag före vistelsen på AnorexiCenter i Varberg och sedan fram till slutet av augusti året därpå. Helt sjukskriven i ett halvår efter Varberg, sedan med mer och mer jobb, 25%, 50%, 100%. Även där hade det varit lätt att fastna i deltidssjukskrivning, men jag började få smak på livet och tänkte inte låta mig stoppas.

Men jag känner nu hur nära jag var att fastna i sjukpension och bara låta livet gå. Skrämmande!

Allt vi är

29 måndag Sep 2008

Posted by Lisa in Om mig, Tankar

≈ 5 kommentarer

Jag började en kurs igår och det slog mig plötsligt att jag inte längre känner att jag har missat så mycket pga ätstörningen. Åtminstone inte den här gången. Kanske beror det på att jag är äldre än de andra, och på att jag lagt mycket mer tid på att hitta mig själv och ifrågasätta tankar om hur man ”ska” vara. Kanske är jag bara ”mer” för att jag gjort mer varierande saker och bejakar fler sidor av mig själv. Men det blir nästan pinsamt att säga allt.

Jag gjorde mycket parallellt med ätstörningen: dansade, var inne lite i modesvängen (betoning på lite eftersom jag inte vågade mer, men jag har sett den inifrån), pluggade på helfart i 7 år, på halvfart några år till, jobbade, startade eget, spelade teater och hade hand om sminket i flera föreställningar.
På vägen ut startade jag ett webbforum som jag drev i flera år där det, när jag slutade, fanns över 400 medlemmar (alla var inte aktiva) och det lärde mig enormt mycket om självhjälp, motivationsarbete, stödarbete, tillfrisknande och om hur ätstörningar fungerar och vad som krävs för att bryta med dem, läste blandade småkurser på halvfart, började plugga till sjukgymnast men stod bara ut ett år, gick en massagekurs och startade Anorexi-/Bulimikontakts lokalförening i Göteborg och höll på med stödverksamhet genom den.
Efteråt, det vill säga de 4 senaste åren, har jag utbildat mig till reiki-healer, läst steg 1 i taktil massage, fördjupat mig inom en hel del alternativa terapier (aromaterapi, kristaller, blomessenser), arbetat med stödgrupper och motivationsarbete, haft egna kunder för motivationsarbete, föreläst för ätstörningsbehandlare och andra grupper, bejakat och utforskat min andlighet, självinitierat som prästinna inom Gudinnetro, blivit Sister of Avalon som är steg 1 mot att bli Priestess of Avalon, har hållit och deltagit i andliga ceremonier, skrivit sånger till ceremonier och översatt fyra böcker, varav tre finns på bokhandlarnas hyllor nu. Och nu utbildar jag mig till makeupartist och planerar för kurser i självkänsla & självkännedom för kvinnor och för en kurs med kvinnlig andlighet.

OK, så jag är singel och utan barn, bor i hyresrätt och lär aldrig bli rik. Jag har inget vilt tonårsliv bakom mig, revolterade aldrig på det sättet, jag har inte rest en massa eller haft häftiga jobb. Men jag är stolt över den jag är och det jag gjort – och mest av allt är jag stolt över att jag besegrade min destruktiva sida och frigjorde mig från anorexin. Förr såg jag mig som student och anorektiker, idag är jag så mycket mer: kvinna, syster, älskarinna, dotter, översättare, healer, skribent, prästinna och rent allmänt en passionerad, tänkande kvinna med stor aptit på livet. Det är inte ingenting det.

Och om jag är någon, så är du också det!

Fortsatta insikter och ett tillägg som jag inte vet om jag vågar skriva

27 lördag Sep 2008

Posted by Lisa in Om mig, Vikten av vikten

≈ 2 kommentarer

Inte nog med att jag inte våga vare sig säga eller skriva att jag hade anorexia förr, jag märker att jag inte ens använde ordet ätstörning. Jag skrev och funderade en massa kring mina ”matproblem”, men inte ett ord om ätstörning. Himla fascinerande och jag undrar varför. Som jag minns det så här, mer än 11 år senare, var jag 1) livrädd för att någon skulle döma ut mig som inbillningssjuk, 2) livrädd för att de skulle säga att jag var för tjock för att ha en ätstörning och 3) livrädd för att de skulle tro att jag bara försökte göra mig märkvärdig. Nr 3 kan dock ha kommit in i bilden lite senare när jag faktiskt hade erkänt för mig själv att jag hade en ätstörning.

Kan det helt enkelt vara så att jag skrivit så mycket om ätstörningar sedan dess (inte minst på ViFinns) och arbetat med dem så mycket att jag avdramatiserat alla orden, gjort dem till mina ord och inte till Mystiska Diagnoser Som Andra Har Men Inte Jag För Jag Är Inte SÅ Smal?

Nu till tillägget, som jag inte vet om jag borde skriva men gör ändå eftersom det visar hur skevt jag tänkte och såg på mig själv: Fram tills jag var i Varberg 2001 hade jag aldrig legat över ett anorektiskt BMI, så när jag skrev om att jag inte var smal eller när jag upplevde att jag inte togs på allvar i vården så hade jag en vikt som jag logiskt sett förstår innebar att jag måste ha varit smal och dessutom berättigad till vård. Men just för att jag alltid hade legat så lågt och ingen sett något konstigt med det, så var det mitt normaltillstånd, inget uppseendeväckande alls. Under många år låg jag inte jättelångt under gränsen, men ändå under. Jag minns att jag tänkte att jag måste vara stor för min vikt eller något, eftersom ingen sa något ens när jag tappade ännu mer. Än idag vet jag inte; jag kanske såg större ut. Jag kanske fortfarande gör det. Vad vet jag?

Att jag berättar det här är inte ett sätt att tala om att jag varit så jävla smal, utan för att visa att det spelade ingen roll – jag tänkte precis likadant som alla andra ätstörda ändå och såg precis lika fel ändå. Det sitter inte i vikten och siffrorna på vågen kommer alltid att visa precis lika fel så länge man hänger upp sig på dem.

Intressanta upptäckter

26 fredag Sep 2008

Posted by Lisa in Den mörka spegeln, Om mig

≈ 3 kommentarer

Jag sitter och skriver in gamla dagboksanteckningar på datorn för min historia på Den mörka spegeln, och gör intressanta upptäckter. Det är fascinerande och sorgligt att se hur långt in i ätstörning och förnekelse jag var, hur jag var precis som andra anorektiker trots att jag var så benhårt säker på att jag inte var anorektisk. Inte än. Jag var ju inte så smal. Än.

Det slog mig när jag läste en gammal anteckning att jag nog inte kunde säga att jag var anorektiker förrän jag hade tagit mig ur det, förrän jag inte längre var det. Ändå har jag vetat om att jag har anorexia sedan jag var 13-14, men inte kunnat säga det. Inte vågat, för tänk att mötas av kommentaren ”men du är ju inte så smal”. Inte fått för mig själv, för jag var ”faktiskt” inte tillräckligt smal. Om jag behöver säga att jag är det så innebär det att det inte syns, och då är jag inte ”så smal”. Plötsligt minns jag så väl hur jag tänkte, hur hård jag var mot mig själv, hur stark förnekelsen var.

Insikten om att jag inte kunde använda ordet anorexia om mig förrän jag var i stort sett fri är intressant. Det är väl ett tecken på att man skriver om sin värld när man ändrar sina sanningar; ”så som jag tänker nu har jag alltid tänkt”, ungefär. Men det har jag ju inte. Även om jag alltid hade ett friskt tänkande, så var det under många år satt i skymundan, och tankarna stannade i tankar och omsattes inte i handling.

Att göra ett återbesök i det förflutna är intressant, och sorgligt. Men nyttigt!

Som att springa i uppförsbacke i motvind

25 torsdag Sep 2008

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 5 kommentarer

Vissa dagar är allt bara motigt, jag drar fram den där positiva energin och de kloka orden men vill helst av allt dra täcket över huvudet och sova. Sova bort mörkret och sedan vakna glad och pigg igen.

Ibland blir jag så trött på att vara den här positiva, starka bruden som alltid har ett peppande ord, ett ifrågasättande, en kram, en vänlig tanke och klokheter att säga, men som är otroligt dålig på att ta emot det från andra, i den mån jag får något tillbaka. Jag ger hellre tre chanser för mycket än riskerar att någon ska känna att de inte får en chans, och det är inte rättvist. Mot någon. Men tålamodet tryter när energin gör det, jag vill krypa in i mitt skal och hushålla med energin och positiviteten till mig, bara mig, för ingen annan gör det. Men det är svårt att sluta bry mig. Jag bryr mig alldeles förbannat för mycket.

Jag tror att jag är på väg in i en depression; jag har i alla fall inte varit så här deppig på en massa år, det brukar bli en period på sommaren men den brukar gå över och det har den inte gjort. Och jag vet inte hur jag ska få den att gå över heller. Jag förknippar fortfarande depression med de mörka åren med ångest, ätstörning, självskadande, sjukskrivningar, och allt det där är över sedan flera år. Men jag kan vara deprimerad utan de andra bitarna, det vet jag, och jag gillar det inte. Det var lättare att acceptera depressionen när jag tänkte att den berodde på svält, för då hade jag en orsak. Att den skulle ”bara vara” pga felaktiga synapser eller dålig återupptagning av signalsubstanser vill jag inte acceptera. Det kan jag inte påverka. Väl? Jag tror på att kunna påverka mitt mående med mina tankar, tänka positivt, inte gräva ner mig, lösa problem och skeva tankemönster, rota efter orsaker och lägga dem till handlingarna – men vad gör jag om det inte räcker? Antidepp igen?

Människor runt mig anar nog inte att jag känner mig deprimerad igen, de ser inte hur motigt allt känns, hur själva livet just nu är som att springa i uppförsbacke i motvind, vilken ansträngning som krävs för minsta lilla. Det känns som om leendet inte når ögonen längre, som om jag har en slöja att tränga igenom för att vara äkta glad – den sidan finns där men verkar sitta längre inne. Det skrämmer mig. Jag tycker inte om det här. Alls. Men eftersom jag inte har några destruktiva beteenden längre, eftersom jag inte försöker uttrycka mig på ett språk som ingen annan förstår, så verkar allt nog bra. Även när jag säger att det inte är så värst bra så låter det kanske bra mycket bättre än vad det gjorde förr, och jag tror att det är den måttstocken de flesta jämför med. Jag svälter mig inte, jag är inte jättemager, jag skär mig inte – alltså kan jag inte må så dåligt.

Fast det är inte så här hela tiden, och det känns inte som om det är jättedjupt än, utan den där positiva, levande sidan av mig ligger ännu ganska nära ytan och kommer fram när jag är bland andra människor. Jag kan dra fram den sidan, hålla depressionen på armlängds avstånd ganska mycket, och det tolkar jag som att då är det inte så farligt. Men samtidigt vet jag att jag är en mästare på förklädnad och förnekelse.

Jag vill vara helt levande igen! Det måste finnas ett sätt att riva den här mörka muren innan den blir för tjock.

Vem är egentligen lyckad?

21 söndag Sep 2008

Posted by Lisa in Om mig, Tankar

≈ 2 kommentarer

Tänker vidare från föregående inlägg: Vem är egentligen lyckad? Vad har ni för tankar om det?

För lite mer än fyra år sedan sprang jag på gamla klasskamrater från gymnasiet, 12 år efter studenten, och det visade sig att alla tre hade barn, två var gifta och en skulle gifta sig nästa dag. Just då var jag lite nere och hade mycket tankar i huvudet om hur över ätstörningen egentligen var, och att träffa dem fick mig att fundera rejält på vad jag hade åstadkommit sedan studenten. Ingenting, kändes det som. Jag kände mig så jäkla misslyckad.
Visst, jag hade pluggat – länge och med bra resultat, jag hade jobb och till och med eget företag (vilket många verkar imponeras av), men vad hade jag mer? Vad hade jag för erfarenheter? Inget fast förhållande, hade inte haft något på flera år, inga barn och inte något av det på horisonten heller. En stor del av mina erfarenheter efter studenten handlade om depression, självdestruktivitet och ätstörningar. Jag hade gjort något av det svåraste man kan göra, jag hade tagit mig ur en väldigt långvarig ätstörning och slutat skada mig själv, men hur mycket räknas det i den normala världen? Hur stort värde tillskrivs det i en CV?

Mina erfarenheter, som är otroligt värdefulla för mig, unika eftersom de flesta i den normala världen aldrig kommer i närheten av dem och som gjort mig till den jag är, gett mig en förståelse för livets mörka sidor och en livsvisdom som många inte uppnår på hela livet, är de inte värda något i den normala världen? Är det bara högskolepoäng, kurser och erfarenheter från arbetslivet som räknas? Mäts lycka och framgång i vilka tjänster du haft, vilken utbildning du har, hur mycket pengar du tjänar, vilka statusattribut du har (bostadsrätt/villa, bil, båt osv), om du har partner och barn? Är det vad som avgör om någon är lyckad? I så fall är jag inte det. Jag som bara har en hyrestvåa i Majorna, är singel, saknar barn men har katter, har fler högskolepoäng än de flesta jag känner och den frihet men också ekonomiska otrygghet som det innebär att vara egenföretagare. Jag lär aldrig bli ekonomiskt rik.

När jag tänkte så kändes det som att all min kamp hade varit fåfäng för jag var ändå misslyckad och skulle alltid ligga många år efter mina jämnåriga när det gäller det normala livet och dess framgångsmarkörer. Tanken att jag lika gärna kunde ge upp drog genom huvudet, men så fan heller att jag skulle göra det. Varför skulle jag spela efter det vanliga statusspelets regler när jag inte håller med om dem? I min värld är personlig frihet och integritet tusen gånger mer värt än statusprylar och pengar, och jag tycker att den som vågar gå sin egen väg för det som hon/han tror på är mer lyckad än den som följer med som ett får i skocken för att göra som alla andra.

Jag har besegrat mig själv, jag har levt i skuggan i decennier och själv valt att ta mig ur den och välja livet, gjort jobbet och gjort mig fri(sk). Jag är lyckad även om jag kanske inte har partner och barn eller en bostadsrätt eller massor av pengar. Jag behöver inte delta i råttracet och spela efter ”alla andras” regler om jag inte håller med om dem. Jag skapar mitt eget liv och mina värderingar, och om jag är lyckad eller misslyckad måste väl ändå handla om huruvida jag lever upp till mina värderingar och gör det bästa av mina förutsättningar och mina erfarenheter. Eller?

I andras ögon kanske jag fortfarande inte framstår som så värst lyckad, men vem är det egentligen som ska avgöra det – jag eller de?

Hjälp till självmord – reaktion på Uppdrag granskning

11 torsdag Sep 2008

Posted by Lisa in Aktuellt, Den mörka spegeln, Om mig

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Självmord

Ni som såg Uppdrag granskning igår (10 september 2008) , vad är er reaktion på programmet?

Jag blir så ARG när det finns människor som inte bara peppar någon att ta sitt liv, att våga ta det stora steget, ta livet i sina egna händer och själv bestämma om man vill leva eller dö – hur de nu uttrycker det – utan dessutom skickar instrumenten för att hjälpa någon ta sitt liv. Är inte det medhjälp till självmord och borde vara straffbart?
I många fall är självmordstankar en reaktion på en omöjlig situation, djup depression, ångest och andra mentala problem, men också ett rop på hjälp. Man behöver stöd, men inte stöd i sina tankar utan stöd ut ur dem, någon som tänder en låga, visar på ett alternativ. När man är så långt inne i mörkret att man inte vågar tro att någonsin blir ljust igen är det lätt att komma till den punkten att man står vid stupet och knuffas så långt att man tar steget om andra står bakom och ropar hejarop och uppmuntrar med bäst sätt att göra det.

Det är där jag tycker att det riktigt hemska sker: En desperat och sårbar människa går till en webbplats om självmord för att hon/han mår så dåligt man kan må och funderar på att ta sitt liv, men har inte bestämt sig. (Jag tror nämligen bestämt att den som verkligen bestämt sig inte behöver mer information eller stöd och därför inte söker sig ut på nätet utan gör det.) När den sökande/funderande börjar skriva sina tankar på sidan får hon/han förståelse från andra – vilket är positivt – men också stöd för tankarna, argument om att hon/han har ett ansvar för sig själv och bara sig själv och har rätt att bestämma över sitt eget liv. Jag har svårt att säga emot, för jag håller med om det, men har vi inte också ett ansvar för att LEVA det liv vi fått? Att ”peppas” med åsikter som att självmord är en positiv utväg som man har rätt till, att det är det enda alternativet (det är förvånansvärt få åsikter i motsatt riktning på just de här pro-självmordssidorna), att man gör ett proaktivt val och tar livet i egna händer – vilket låter nog så positivt för den som är djupt deprimerad eller känner sig fast i en hopplös situation, och får ett så varmt, älskvärt och positivt stöd för att ta sitt liv, inte för att fortsätta leva det, kan lätt leda till att det där som bara var en tanke växer och blir till den enda utvägen, och så skaffar man informationen som krävs, de instrument för att ta sitt eget liv. Kanske till och med någon att göra det tillsammans med, i en pakt. Lyckas man, så får de andra som hjälpt till sällan veta det, och det var intressant att se ”Makarows” reaktion när han konfronterades i programmet.

Hur kan det kännas att ha hjälpt en ung människa ta sitt liv?
Är det en känsla av att ha uträttat något stort och fint, att ha hjälpt någon, eller är det en bitter känsla av tvivel på att man gjorde rätt? Känns det som att ha varit delaktiv till att ha berövat någon livet?

Jag är kluven till självmord och kan varken tycka att det är en extremt egoistisk handling – jag skulle tro att väldigt få tar livet av sig för att straffa någon annan – eller att det är helt ok och att vi självklart har rätt att göra vad vi vill med våra liv. För rätten till självbestämmande över mitt liv handlar för mig om att fortfarande göra något av det, det enda livet jag fått här och nu. Jag tror att alla som föds har en plats i den här världen och en roll att fylla, det finns en mening med varje människas liv, och den meningen måste vi hitta och skapa på egen hand. Att ta livet av sig är att beröva sig möjligheten att göra något av livet och det skapar ett tomrum, för ingen människa kan fylla en annan människas plats.
Jag kan förstå den som inte ser någon utväg, men det finns hjälp att få och det finns alltid en utväg, det finns alltid något bättre, mörkret är som djupast före gryningen, när man når absoluta botten så bryter man igenom den till andra sidan, till något annat. Det är min bestämda övertygelse, och jag har upplevt det också. Jag kan förstå den som på grund av en kronisk sjukdom eller den som pga ett så gravt försämrat fysiskt tillstånd i stort sett är en fungerande hjärna i en nära på livlös eller snabbt borttynande kropp, jag förstår att man kan välja att dö för egen hand i stället för att tyna bort i vad som kan kännas som en omänsklig vårdapparat – men jag kan inte riktigt jämföra dem med unga människor med så stor psykisk smärta som skulle kunna ha ett långt, värdigt liv framför sig.

Men vad ger mig rätt att uttala mig i den här frågan? Att jag är människa, det ger mig rätt.
Men också att jag själv har varit där, jag har haft långt gångna tankar på att ta mitt liv, och jag har vänner som både försökt ta sina liv och som faktiskt tog sina liv när deras livssmärta blev för stor. Jag sörjer för deras skull, för de var människor som hade så mycket liv i sig, som hade ett ljus som lyste igenom mörkret, men som till sist inte vågade tro at det skulle bli bättre, som inte såg någon utväg när de var inne i mörkret.

Jag hade självmordstankar redan på mellanstadiet, och de återkom då och då under åren, mer frekvent på högstadiet när jag kände mig väldigt utanför och mobbad. Inte av alla, för jag hade kompisar i skolan, men av några stycken, och även om jag inte verkade ta åt mig så gjorde jag det. När människor pratar om sin högstadietid idag känner jag bara att jag var glad att jag överlevde den, visserligen med svårt sargad självkänsla och allt mer befäst anorexi, men jag överlevde.
Jag var under många år djupt deprimerad, vid sidan av anorexin, och verkade bara sjunka allt djupare ned när jag började behandlas för den. För att ge mig själv en illusion av kontroll över mörkret hade jag en lista med vad som räknades som dödlig dos av de mediciner jag hade, utifall att jag inte skulle orka. Jag tog aldrig en överdos, för jag var alldeles för väl medveten om att det inte är säkert och jag ville inte utsätta mig för risken att ge mig själv livslånga skador på bl.a. levern.
Jag hade också ganska allvarliga självskadebeteenden under en massa år, beteenden som otroligt snabbt blev till tvång, till något jag kände mig tvungen att göra för att hålla den psykiska smärtan och vanmakten på avstånd, något som fick mig att känna något alls under de perioder då jag kände mig som en levande död. Visst hade jag kunskapen om hur jag skulle ta livet av mig på det sättet, men jag skar mig aldrig någonsin för att jag ville dö. Jag ville inte dö. Jag ville inte leva det liv jag hade, med den ena antideppen efter den andra som inte hjälpte, med ständig ångest och en överväldigande rädsla för att misslyckas med livet, men jag ville inte dö. Jag har aldrig kunnat ge upp, har aldrig vetat hur man gör, och än idag vet jag inte vad det innebär att ge upp, för den möjligheten tycks bara inte finnas för mig. Så jag var tvungen att fortsätta kämpa, och ibland var jag så trött att jag ville lägga mig ned och dö, men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag minns att jag var totalt likgiltig inför om jag levde eller dog, kunde önska att jag skulle somna in på natten och aldrig vakna igen, och om någon skulle ha kört ihjäl mig eller om bussen hade krockat skulle det inte ha gjort mig något, men jag var inte beredd att själv ta mitt liv. När man är så djupt deprimerad saknar man initiativkraft och energi att faktiskt göra något åt situationen, det är därför som många tar sina liv när depressionen börjar hävas och de får tillbaka initiativförmågan. När allt verkar bättre för omgivningen kan det kännas värre inuti, och man tar steget. Det är något som människor i allmänhet borde bli medvetna om för att kunna finnas där lite extra. Allt är inte bättre för att det ser bättre ut.

Jag vet inte riktigt när eller hur det vände för mig, när jag slutade tänka att jag ville dö från det halvliv jag levde, en tillvaro där jag överlevde snarare än levde, men någonstans vände det. Det är i år 10 år sedan min sista vistelse på psyk, 10 år sedan jag fick elbehandling (ECT) eftersom inga mediciner verkade ha någon effekt. Jag har nog aldrig varit så rädd som innan de behandlingarna, samtidigt som jag liksom inte orkade vara rädd längre, jag ville bara må bättre. Hela sommaren 1998 är som ett svart hål där jag bara minns bilder av vad jag gjorde, för jag var så deprimerad. I slutet trodde jag att jag skulle förlora förståndet, för de destruktiva hjulen snurrade extremt fort, jag var jättesjälvdestruktiv och otroligt ätstörd, så när jag blev rädd för att förlora kontrollen skrev jag in mig, och hoppades innerligt på att den här lösningen, som alla sa skulle hjälpa, också skulle bli en vändning. Det hjälpte inte. Jag är nog en av få som faktiskt blivit sämre av ECT. Jag fick 8 behandlingar, och vid det laget bör man få resultat. Men icke. Jag fick inte ens minnesluckor, utan bara en djävulsk huvudvärk, som jag tror beror på att jag inte tålde narkosen särskilt bra. Men fortfarande djupt deprimerad skrev jag ut mig efter några veckor, fick en långtidssjukskrivning på två år beviljad – tidsbegränsad förtidspension, så jag var pensionär vid 24 års ålder – började klättra på väggarna efter några månader och bröt sjukskrivningen efter ett år eftersom FK ändå inte gjorde något för att rehabilitera mig. Jag blev kanske till sist så less på att inte våga leva att jag tog risken, och ilskan över att FK uppenbarligen inte tänkte hjälpa mig fick mig att ta livet i egna händer – för att Leva, inte dö. Kanske var det så enkelt att ilskan fick mig att ge upp tankarna på att dö.

Men jag kan inte låta bli att tänka: Vad hade hänt om jag under åren med självmordstankar hade gått med i ett pro-självmordsforum och människor hade uppmuntrat och blåst eld under de tankarna? På samma sätt som pro-anorexisajter (som jag är helt emot, varför kan ni läsa här) uppmuntrar användarna att göra sig sjukare, berättigar och uppmuntrar anorexin och anorektiska beteenden och på så sätt gör att man blir accepterad när man är en av dem men inte får samma stöd om man vill bli frisk – det negativa premieras, det positiva tystas ned och fryses ut – på samma sätt vänder pro-självmordssajter på uppfattningarna och uppmuntrar det som för de flesta av oss är negativt: Utsläckandet av människoliv. Hade jag suttit här om jag under mina sårbara perioder fått stöd för att ta livet av mig i stället för stöd att ta mig ur mörkret?

Texter från mina mörka år, där jag många gånger uttryckte tankarna i ord i stället för handling, kommer steg för steg upp i min blogg Den mörka spegeln, där jag samlar intryck, minnen och texter från år som jag inte minns helt ut. Läs där om ni vill veta mer.

Den mörka spegeln – blogg för min historia om de mörka åren

02 tisdag Sep 2008

Posted by Lisa in Den mörka spegeln, Om mig

≈ 4 kommentarer

Jag har funderat hit och dit om hur jag ska göra med min historia, anteckningar och texter från de mörka åren i ätstörningen, depressionen, destruktiviteten, och kom fram till att det är bäst att lägga det i en egen blogg. Även om min historia har gjort mig till den jag är idag så är jag inte samma person som då, och ViFinns-Lisa är inte den depressiva, anorektiska, osäkra och livrädda tjejen jag var.

Det känns viktigt att dela med mig av min historia, även om den blir något censurerad online, och därför väljer jag att lägga den i en separat blogg, Den mörka spegeln, och fortsätta använda den här bloggen som tidigare. Den som är intresserad av min historia kan helt enkelt gå dit.

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Prenumerera Prenumererad
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält