• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Livet

Förväntan

22 torsdag Jan 2009

Posted by Lisa in Livet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

För några dagar sedan pratade jag med en kompis som sa att hon absolut tror att jag kommer att hitta kärleken i år. Det tror jag med. Något är på gång, det är som om hela jag går och väntar på något positivt som hela tiden kommer närmare. Jag vet inte vad, bara att något kommer att hända. Något stort. Det känns som om jag är i en kokong, en puppa som väntar på att spricka så att jag kan komma ut och äntligen breda ut mina vackra vingar och flyga fritt. Flyga högt, flyga långt, bryta igenom alla begränsningar som jag tidigare satt för mig.

Jag blir hela tiden mer och mer jag, bejakar hela tiden nya sidor av mig själv i takt med att jag (åter)upptäcker dem, och jag tänker aldrig mer hålla mig tillbaka av rädsla för vad någon annan ska tänka eller tycka. Mitt liv är mitt, och jag tänker leva det tillfullo. Andra människor kanske inte känner sig helt bekväma med mina val, men vad eller vem ger dem rätt att sätta sig till doms över mitt liv? Jag bejakar deras val så länge de inte skadar någon och förväntar mig samma respekt och tolerans tillbaka. Lev och låt andra leva.
Så det kommer att bli mer kroppskonst – fler tatueringar, fler piercingar, kanske rentav någon scarification till – jag kommer att byta hårfärg igen, jag kommer att gå färdigt min utbildning i England när det bara finns pengar till det, jag kommer att få min tredje katt idag. Jag är ljus och mörker, högt och lågt, prästinnan och vampyrtjejen. Jag är mycket mer än det, och jag väljer att leva mitt liv.

Längtan

12 måndag Jan 2009

Posted by Lisa in Känslor, Kärlek och relationer, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Nu när jag inte är deprimerad längre finns det plötsligt utrymme för en massa känslor. Och mina känslor är i färg igen, så som de är när jag är mig själv. Jag vet inte hur det är för andra, men jag insåg för några år sedan att det där mörka jag lever i inte är mörkt, utan djupt. Det är inte svart, utan alla regnbågens färger, bara lite djupare än i regnbågen. Periodvis, när jag är deprimerad, så är det som om det läggs ett filter över färgerna så att de inte syns, men när filtret löses upp så ser jag dem igen. Eller känner dem. Och mina känslor är lika djupa och klara som färgerna som reflekterar dem. Jag känner djupt, starkt, klart. Jag är en passionerad människa som tycker om att brinna.

En känsla som jag verkligen längtar efter är förälskelse. Att vara kär, så där riktigt bottenlöst kär. Den där första stora förälskelsen när kärleken bryter ned allt motstånd och man förändras för alltid. Jag har älskat i mitt liv, har en enorm förmåga att älska, men har varit dålig på att ta emot kärlek och låta mig älskas. Och jag har aldrig varit riktigt kär.
Visst har jag varit både förälskad och kär, men inte på det sättet som jag nu kan ana att jag har möjlighet att känna. Det låter kanske lite orättvist mot dem som jag har varit kär i, och de är inte många (egentligen bara två), men jag har inte mött den stora kärleken än. Det gör inte det jag känt hittills mindre, men det får de känslorna att kännas som uppvärmning, som en blek försmak av vad som komma skall. För jag hoppas på att få känna det där himlastormande, träffa den där personen som släpper loss den otyglade förälskelsen, den där passionerade präriebranden. Jag har det i mig, jag kan redan ana det, men det är ofokuserat och utan riktning.

Jag är ofta realist och håller tillbaka mina förväntningar av rädsla för att bli besviken, men det kanske får vara slut på det. Varför skulle inte jag tillåta mig att drömma och hoppas? Varför skulle inte jag tillåta mig att känna exakt det jag känner, bekräfta de bilder jag ser och den intuitiva vetskap jag ibland slås av? Att drömma är livsviktigt, att hoppas utan rädsla kanske är just det som ger mina drömmar liv. Och om det inte skulle bli så, vad har jag förlorat? Inget.

Så jag längtar, och drömmer, och är fast besluten att göra verklighet av drömmarna. Jag har sett det, jag har känt det, jag vet att det finns där och tänker inte låta mina rädslor stå i vägen.

Början till slutet på ett kapitel

26 fredag Dec 2008

Posted by Lisa in Fri(sk)het, Livet

≈ 3 kommentarer

En tanke slog mig för några dagar sedan: Det kanske är dags att sluta i terapi. Jag var tvungen att avboka min tid i måndags eftersom jag hade för mycket runt mig, och dessutom hade jag ingen röst då, så det hade varit ganska meningslöst, och har inte någon tid förrän efter nyår. Det innebär flera veckor utan terapi, och jag känner att jag klarar det bra. Har liksom inget behov av det just nu. Men är det övergående eller mer permanent? Beror det på att jag förnekar något som jag skulle behöva prata om, att jag inte har lust att prata om något som är ett issue, eller på att jag faktiskt just nu vill klara mig själv ett tag? Jag tror inte att jag kommer att ha ett livslångt uppehåll från terapi; jag är alldeles för mycket terapijunkie och förtjust i analys (och har för mycket bagage kvar att reda ut) för det, men kanske en paus vore bra.

Inget skulle göra min kära mor lyckligare, för hon förstår verkligen inte varför jag gått i terapi så länge och varför vi inte har ett slutdatum ungefär. I hennes och pappas värld går man i terapi för något särskilt och sätter ett slut för när det ska avslutas, i min värld är det en livsstil. Men de kan inte förstå hur jag fungerar, hur långt in det sitter för mig att släppa fram de där sakerna som jag behöver reda ut för att inte falla tillbaka. Jag må vara färdigbehandlad såtillvida att jag inte längre har några anorexi- eller självskadebeteenden, eller för den delen en ätstörning, men det innebär inte att allt är löst. Beteendena var ju bara symtomen på underliggande problem, saker som till viss del fortfarande ligger begravda eftersom jag har synnerligen starka försvar. Faktum är att jag inte ens är säker på att en vanlig terapeut kan hjälpa mig med dem, för jag tror att de ligger djupare än vad de är vana vid; att det handlar lika mycket om rester från tidigare liv som från det här livet. Jag vet: Många tror inte på det, och allt jag ber om är ett öppet sinne från andra och att de inte ska döma utifrån sina förutfattade meningar. Min terapeut dömer inte, men jag pratar ändå inte om det med henne, för det hör inte hemma hos en psykoterapeut. När det gäller det, så saknar jag mina andliga systrar, mina själssystrar, så mycket. De förstår, de vet, de ser så mycket mer än de flesta andra.

Jag känner en så stor längtan efter att få vara fri, få klara mig själv och också faktiskt klara mig själv, utan terapi, utan kryckor, utan extra stöd. Jag vill vara frisk och stark och lycklig och odeprimerad och… ung. Sorglös. Carefree. Slippa analysera, bara vara. Är det möjligt?

Kloka ord i en bra broschyr

04 lördag Okt 2008

Posted by Lisa in Fri(sk)het, Ljusglimtar i tillvaron

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Självmord

Västsvenska nätverket för suicidprevention har en skrift som heter Psykisk livräddning, som jag rekommenderar starkt (klicka på broschyrens namn så hämtas den som pdf). Och den är inte bara för dem som är aktivt självskadande eller som tänker på självmord, utan tankeväckande läsning för alla som har en tendens att göra sig till offer.

Det är lätt att säga att jag har självskadetankar eller jag har självmordstankar, eller för den delen ätstörningstankar, som om vi var offer för något vi inte kan kontrollera. Men en tanke är ju en tanke för att du tänker den, annars finns den inte. Alltså borde vi säga: Jag tänker på att skada mig, jag tänker på självmord, jag tänker ätstörningstankar. Jag är en aktiv människa, det är jag som tänker mina tankar, hur mycket det än kan kännas som om de bara dyker upp.

Jag tror att det är Mia Törnblom som skrivit något om att den första tanken som dyker upp i huvudet rår vi inte över, men den andra tanken styr vi över. När man börjar fundera över det, och inser att tankarna i mitt huvud är där för att jag tänker dem; då måste jag ju också kunna ändra på dem. Och det kan du!

Du har inte alltid haft samma tankemönster, du har inte alltid tänkt på samma sätt, alltså kan du ändra dina tankemönster igen. Det krävs idogt arbete och en hel del medvetenhet för att förändra mönster som du kanske lagt åratal på att hjärntvätta in, men det går. Du är inte ett offer, du är inte en mottagare för någon annans tankar, utan du är en aktiv människa som tänker dina tankar.

Ur Psykisk livräddning:

Självmordstankar har alla

Rätt! Säkert är det så. Kräksjuka, alldeles innan kräkningen kommer: ”Jag vill dööö!”
Eller ”Går du från mig tar jag livet av mig!”
Man tänker på självmord, när man just då inte kan se någon annan lösning.

Men det är fel formulerat!
Självmordstankar har man inte.
Tankar är aldrig något man har.
Tänka är något man gör.
Man tänker på självmord.

Det är likadant med rädsla och nedstämdhet.
Ibland lugnar jag mig, ibland oroar jag mig,
Ibland gläder jag mig, ibland stämmer jag ner mig.
Ibland överväldigas jag av oro, nedstämdhet, suicidtankar.
Men det är fortfarande jag själv som tänker.

.:~:.

Människan gör – är aktör

Väljer du att säga ”Jag tänker på självmord”
eller ”Jag oroar mig” eller ”Jag stämmer ner mig”
Då har du gjort något mycket viktigt.
Då har du förändrat dig själv.

Förr var du en passiv mottagare.
Du var ett offer för självmordstankar, oro, depression.
Nu är du en aktiv person, en som gör något
och tar ansvar för det du gör, du är en kämpande aktör.

För att detta ska fungera behöver du förstå:
• Känslor och tankar som invaderar dig är bara dina egna känslor och tankar.
• Det är du som regisserar pjäsen!
• Du bestämmer vilka tankar, vilka personer som skall få komma in på scenen!
• Du bestämmer när de ska gå igen!
• Om du lär dig att så behärska ditt liv behöver du inte ta till den slutliga kroppsliga handlingen.

Visst är det bra! Och helt sant! Gör du dig till ett passivt offer kan du inte förändra något, men du är en aktör. Du gör. Du bestämmer. Bestäm!

Jag har redan kroppen jag önskar mig :)

03 fredag Okt 2008

Posted by Lisa in Livet

≈ Lämna en kommentar

Delvis korspostat på min vardagsblogg.

Jag hade terapi idag, och vi gjorde bland annat ett jätteintressant test om kroppsuppfattning som vi hade pratat om för några veckor sedan och sedan glömt. Jag har inte gjort något sådant test sedan jag slutade i ätstörningsbehandling och har varit supernyfiken på hur mycket som förändrats i min kroppsuppfattning sedan dess. Det borde göras uppföljningar efter ett tag men det gör de ju inte. Och just det här testet har jag inte gjort tidigare, för det är ganska nytt.

Det är ett datorprogram med två bilder, en med kroppskonturer framifrån och en från sidan, där man justerar markörer för axlar, bröst, bröstkorg, midja, höfter, rumpa, lår och vader större eller mindre för tre kategorier: Hur man tror att man ser ut, hur det känns och hur man vill se ut. Sedan mäter den som utför testet just de här måtten och matar in, så kan man jämföra sina tre versioner med verkligheten. OK, grafiken var inte perfekt, men det var ett väldigt intressant test. Som förväntat så tror jag att mina lår är större än vad de är, ingen surprise där. Vad som däremot var överraskande var att mitt ideal var nästan identiskt med verkligheten, och jag hade nog till och med större byst än vad jag hade vågat ange på önskekroppen. Så jag har tydligen redan min idealkropp, häftigt va?! Nu ska jag bara försöka ta in det också.

Faktum är att jag inte har så där värst stora komplex för min kropp, utom just låren. Det komplexet kan jag bara inte komma över, jag vet inte hur jag ska göra, men det kanske minskat i alla fall. Visst har jag usla dagar med muffinstopp över byxlinningen och inga kläder som passar, när den där lilla lilla anorektiska delen som finns kvar skriker att ”hur fan har du kunnat låta dig bli så stor”, men på det stora hela är jag nog till och med mindre missnöjd än många andra kvinnor.
Det är ganska skönt att få den bekräftelsen, och att jag ändå inte var så fel ute bekräftar hur långt jag verkligen kommit.
Jag vet redan att mitt ideal inte är anorektiskt eller den där pubertala kroppen utan former, utan mitt ideal är en kvinnlig kropp som är smal men inte mager. Jag gillar former, byst och rumpa!

Vad det här testet inte visade var dels armarna och dels en jämförelse med en normalstor kropp, men det är nog ganska naturligt, för vad är en normalstor kropp? Ta fem kroppar i samma längd och med samma BMI, så kan de se helt olika ut. Men jag är fortfarande grymt nyfiken på hur jag ser ut i förhållande till det ”normala” just med tanke på hur fel jag brukade ha.
För fem, sex år sedan vägde de som jag trodde var lika stora som jag 10 kilo mer än vad jag gör. Idag är jag större, och jag skulle gissa att felmarginalen gentemot andra som jag ser som lika stora inte är större än 5 kilo. Max. Hon gör framsteg, den här bruden 🙂
Och det största framsteget är nog att även om jag är nyfiken och tanken far genom huvudet då och då, så spelar det ingen roll längre om jag är större eller mindre än andra. Jag äter, jag nojjar väldigt sällan över kropp och vikt och det tar inte upp en massa tid och kraft. Jag läste någon gång att en normal kvinna, normal som i inte ätstörd, ägnar ca 15 minuter varje dag åt att tänka negativa saker om sin kropp. Jag tror helt ärligt att jag kanske lägger 5, max 10. Stolt!

Men alltså: Jag har redan kroppen jag önskar att jag hade. Hur tar man in det?

Inspiration – How Could Anyone

15 fredag Aug 2008

Posted by Lisa in Empowerment, Ljusglimtar i tillvaron, Om mig

≈ Lämna en kommentar

How could anyone ever tell you
You were anything less than beautiful?
How could anyone ever tell you
You were less than whole?
How could anyone fail to notice
That your loving is a miracle?
How deeply you’re connected to my soul?
av Libby Roderick
Den här sången har haft en enorm betydelse för mig, men jag lärde mig den med lite annan text och sjunger den i presens: ”You are anything less than beautiful” eftersom underbara Anique Radiant Heart, som lärde mig den, och lika underbara Julie Felix sjunger den så.
Jag lärde mig den på en sångworkshop för kvinnor, där vi skulle våga ta ton och bryta mot rädslorna att höras. En del av oss sjöng gärna, andra hade inte tagit en ton på många år, men alla antog utmaningen att skriva först en rad i en egen sång, och sedan en till, och sjunga dem inför alla. Puh, vilken pärs! Där lärde jag mig att jag vågar sjunga inför andra och att jag kan skriva sånger. Något jag sedan gjort i lite olika ceremonier, inför flera hundra personer. Jag som är så självkritisk har utmanat mina rädslor för att inte vara fantastisk och sjungit för att det känns rätt, för att jag vill.
Men den här sången berörde mig mycket, mycket djupare än så: Jag hade aldrig känt mig vacker, aldrig känt mig mirakulös eller värdefull, och när jag först hörde och sedan sjöng orden var det som om det placerades ett frö som växt under de två år som gått sedan den där workshopen. Det här har blivit min självkänslosång, som vi sjöng tillsammans på utbildningen jag gick förra året, och som jag sjunger när jag behöver en påminnelse om mitt värde och min skönhet. När jag börjar med självkänslogrupperna kommer den att vara mitt mantra, min signaturmelodi…
Så låt aldrig någon säga till dig att du inte är vacker, att du inte är värdefull, för du är vacker och värdefull, din kärlek är ett mirakel och du rör vid andra själar där du går fram i livet.

Att bry sig lagom mycket

10 torsdag Jul 2008

Posted by Lisa in Empowerment, Kärlek och relationer, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Ätstörningar, Egenansvar, Självrespekt

Något jag tvingats lära mig genom de stödverksamheter jag varit inblandad i är att bry mig lagom mycket om andra människor. Inte så lite att jag faktiskt inte egentligen bryr mig, men inte heller så mycket att det bränner ut mig, utan lagom. Så att jag har energi kvar att bry mig om fler än en person, och inte minst bry mig om mig själv, som är det viktigaste av allt. Hur ska jag orka finnas där för någon annan om jag inte finns där för mig själv?

Viljan att finnas där, hjälpa till, stötta är stor och jag har väldigt lätt för att bry mig om mina medsystrar och -bröder. Men viljan är för mig, precis som för många andra, mycket större än orken, och ibland räcker det inte med att vilja. Jag vet att jag inte är ensam om att bry mig otroligt mycket om andra människor och vara någon som lätt ger och ger utan att be om något tillbaka, och utan att ofta få något tillbaka. Det finns många människor som gärna tar emot mer och mer utan att ge tillbaka, inte för att de nödvändigtvis är egoistiska eller illvilliga, utan för att de antingen är oförmögna att se bortom sina behov och sin vilja eller för att de inte har lärt sig att ge. Jag kan inte klandra dem för att jag ger dem för mycket, för det är mitt ansvar att sätta gränser för hur mycket jag är beredd att ge utan att få något tillbaka, och helst lika mycket. Mina batterier måste också fyllas på någonstans för att det ska finnas något att ge.

Flera gånger under åren med stödverksamhet (ViFinns, ABK och annat) har jag känt mig nästan utbränd och otroligt frustrerad över att verkligen, på alla sätt, försöka hjälpa någon som ber om hjälp och sedan inse att hon/han bara tar emot och vill ha mer, mer, mer utan att själv göra något. Utan att själv göra arbetet som bara hon/han kan göra. Och många gånger har jag efter ett tag känt mig utnyttjad av att ge vederbörande chans på chans, velat tro på deras bedyranden om att de försöker, att de ska göra förändringar nu, att de verkligen, verkligen vill och behöver min hjälp.
Till en början kändes det som en liten bekräftelse på att jag kunde göra skillnad, men det höll aldrig i sig eftersom jag inte bara kände mig utnyttjad utan började undra om jag var ett alibi; ett sätt att säga att de visst gjorde något, för de pratade ju med mig, bad om råd, verkade vara så inställda på att bryta beteendet och ”försökte”. En ursäkt för att slippa göra det där jobbiga själv. Att inse det gjorde mig förbannad för att jag kom så nära att bli en möjliggörare, och låta mig utnyttjas av andras ätstörningar bara för att jag brydde mig. Det var där jag började sätta gränser, eller blev tvungen att sätta gränser för att jag helt enkelt mådde dåligt.

Det finns personer som mer än andra har kunnat få mig att känna mig helt slutkörd, som bett om råd och hjälp gång på gång på gång, velat ha samma bekräftelse och samma svar och råd gång efter annan, och haft mängder av ursäkter till varför de inte ”kan” följa råden. Vad är det för mening med att be om råd om man sedan inte vill följa dem?
Jag förstår hur man mår i en ätstörning, lite för väl, hur stor rädslan för att göra förändringar är, och just därför ställde jag upp mer än vad jag borde ha gjort, och möttes av en del känslomässig utpressning när jag ställde krav och begärde något tillbaka, en motprestation eller att någon verkligen skulle göra något åt sin situation. Jag kunde få höra att jag ”också” hade gett upp om dem och skulle lämna dem när jag satte ner foten, att jag också tyckte att de var hopplösa fall, att de inte kunde ta de där viktiga stegen utan hjälp (underförstått och ibland uttalat min hjälp), och värre saker än så. Såhär är det: Jag faller inte för känslomässig utpressning, utan det gör mig bara förbannad och är verkligen ett bevis på att personen ifråga bara är ute efter att ta och ta och ta utan att ge tillbaka. Det är lågt, fegt och förbannat oansvarigt, ett försök att skylla sina beteenden på någon annan och därmed förskjuta ansvaret för dem. Men det påverkade mig så att jag mådde dåligt i veckor för det, samtidigt som jag var förbannad, kände mig otroligt missförstådd och utnyttjad, och rädd för att bli betraktad som en dålig människa bara för att jag satte gränser. Det tog så mycket kraft att andra som inte varit i liknande situationer nog inte kan förstå det. Och jag lät det hända genom att inte säga ifrån. Mitt ansvar var att sätta mina gränser och hålla fast vid dem, och jag gjorde inte rätt.

Så jag bestämde mig för att sätta mina gränser tidigare, för att ställa krav och inte bara ge villkorslöst till dem som måste ta sitt eget ansvar för sina liv och beteenden, och det var inte lätt till en början. Det fick mig att känna mig elak och ogenerös, trots att jag visste att det inte var så. Tvärtom var det mer ansvarstagande och mer generöst att villkora det jag gav, så att personen ifråga behöll ansvaret för sitt liv. Och för att det gav mig utrymme att verkligen bry mig om fler, och mig själv. Min första prioritet måste vara att bry mig om mig, för om jag inte kan det så klarar jag inte av att verkligen bry mig om andra heller, inte så att jag kan hjälpa dem i alla fall. Jag vill inte hjälpa någon annan; jag vill hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem stöd, men inte outsinligt, och utrymme att fatta sina beslut.

Jag ger inte stöd till den som inte själv gör jobbet, jag ställer inte upp på självdestruktivitet av något slag, tänker inte på något sätt bli medberoende eller en möjliggörare till destruktiva beteenden eller fortsatta störningar. Jag sätter gränser och bryter kontakten eller tar en paus om någon visar sig inte vara beredd att ta eget ansvar och göra förändringarna, och anpassar min vänskap och mitt stöd efter hur mycket jag får ut av det och har lust att själv ge. De som ger mig något tillbaka, och detta gäller även vänner, dem vill jag umgås med, men de som tar mer än vad de ger eller som jag inte får ut något av, dem kan jag lika gärna låta bli att umgås med. Några personer har kommit med mindre trevliga kommentarer när jag tagit ett par steg tillbaka och ställt krav om jag ska umgås med dem eller träffa dem på något sätt, men jag känner i mitt hjärta att det jag gör är rätt. Mest rättvist för både dem och mig. Ibland krävs det tuffa tag för att någon ska förstå att jag bryr mig men kan inte och tänker inte göra jobbet åt dem. Jag finns kvar, men ställer inte upp på vad som helst. Det är respekt, både mot mig själv och mot dem. Om de inte kan ta det, då var de väl bara ute för att ta allt de kunde få utan att behöva ge tillbaka, och saknade respekt.

Jag är fortfarande inte särskilt bra på att kräva att få lika mycket tillbaka som jag ger, och det är kanske därför som jag sållat rejält bland dem jag umgås med eller har regelbunden kontakt med, så att det är de som jag får ett naturligt utbyte med; givande och tagande. Ibland behöver jag mer, ibland behöver de mer. Men jag har lärt mig att känna igen när jag upplever att jag ger för mycket, så nu känns det just lagom. Alldeles tillräckligt.

~Lisa

Nyare inlägg →

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Prenumerera Prenumererad
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält