”Det känns som om du förstår.”
Jag får ofta höra just den meningen, har fått höra den många gånger under många år. Det är så skönt att prata med mig för det känns som om jag förstår. Och det gör jag. Jag lyssnar och lyssnar in, känner mig in i hur personen känner, och förstår. Ganska ofta förstår jag utifrån egna erfarenheter, men dem säger jag inget om. För där och då handlar det inte om mig, och ingen frågar ändå.

Det gäller ofta tunga saker, anförtroenden som inte alla får. Sådant där det känns viktigt att bli lyssnad på, mottagen och tagen på allvar. Situationer där det man svarar, eller att man visar att man lyssnar närvarande, betyder oerhört mycket. Situationer där inte alla skulle förstå, och där man kanske blivit oförstådd när man tidigare försökt berätta.
Det känns som om du förstår.
Jag förstår.

Jag kan inte hjälpa att undra när jag senast kunde säga så. Jag vet inte när jag senast kunde anförtro någon de där sakerna som ligger och värker, och blev mottagen med sådan närvaro, lyhördhet och uppmärksamhet, sådant intresse av att vilja lyssna och förstå, att jag kunde säga så. ”Det känns som om du förstår.” Det är en sorg att det är så. En molande liten sorg.