Bosse, min senaste fosterkatt, har nu varit hos mig i ett par dagar och jag har kunnat få en lite bättre bild av hans beteenden. Han är en oerhört gosig katt som hemskt gärna vill bli klappad och kelad med. Men det är som att han inte vågar riktigt. Om jag kommer fram till honom, sätter mig ner, klappar och kliar honom, så spinner han och stryker sig mot mig. Går varv på varv runt mig, nära. När jag lyfter upp honom i sängen (han hoppar inte upp), så lägger han sig ner och njuter. Men han gör det inte självmant. Hela hans kroppsspråk visar försiktighet, hans framtoning är skygg. Även när jag klappar honom är han beredd att rygga undan om jag i stället för att klappa skulle tillrättavisa, slå eller stöta bort. Så känns det i alla fall. Han är rädd för snabba rörelser, för ben och fötter. Jag tror att människor har sparkat mot honom.

Bosse gör inte så mycket väsen av sig. Han ligger oftast under sängen eller vid fönstret, inte sällan delvis dold av en gardin. Så att han är med, men liksom i periferin, utan att ta plats, utan att märkas. Som om han ville vara med, men inte vet om han får. Och jag tvingar honom inte; hos mig får han ta den tid han behöver för att vänja sig vid att han får vara med, han får prata, han får tala om att han vill ha gos, eller bus, eller något annat. Nu är han så otroligt försynt, så … kuvad.

(Och ja – jag är medveten om att jag tolkar hans beteenden genom mänskliga ögon.)