Kategoriarkiv: Fri(sk)het

Kloka ord i en bra broschyr

04 lördag Okt 2008

Posted by in Fri(sk)het, Ljusglimtar i tillvaron

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Västsvenska nätverket för suicidprevention har en skrift som heter Psykisk livräddning, som jag rekommenderar starkt (klicka på broschyrens namn så hämtas den som pdf). Och den är inte bara för dem som är aktivt självskadande eller som tänker på självmord, utan tankeväckande läsning för alla som har en tendens att göra sig till offer.

Det är lätt att säga att jag har självskadetankar eller jag har självmordstankar, eller för den delen ätstörningstankar, som om vi var offer för något vi inte kan kontrollera. Men en tanke är ju en tanke för att du tänker den, annars finns den inte. Alltså borde vi säga: Jag tänker på att skada mig, jag tänker på självmord, jag tänker ätstörningstankar. Jag är en aktiv människa, det är jag som tänker mina tankar, hur mycket det än kan kännas som om de bara dyker upp.

Jag tror att det är Mia Törnblom som skrivit något om att den första tanken som dyker upp i huvudet rår vi inte över, men den andra tanken styr vi över. När man börjar fundera över det, och inser att tankarna i mitt huvud är där för att jag tänker dem; då måste jag ju också kunna ändra på dem. Och det kan du!

Du har inte alltid haft samma tankemönster, du har inte alltid tänkt på samma sätt, alltså kan du ändra dina tankemönster igen. Det krävs idogt arbete och en hel del medvetenhet för att förändra mönster som du kanske lagt åratal på att hjärntvätta in, men det går. Du är inte ett offer, du är inte en mottagare för någon annans tankar, utan du är en aktiv människa som tänker dina tankar.

Ur Psykisk livräddning:

Självmordstankar har alla

Rätt! Säkert är det så. Kräksjuka, alldeles innan kräkningen kommer: ”Jag vill dööö!”
Eller ”Går du från mig tar jag livet av mig!”
Man tänker på självmord, när man just då inte kan se någon annan lösning.

Men det är fel formulerat!
Självmordstankar har man inte.
Tankar är aldrig något man har.
Tänka är något man gör.
Man tänker på självmord.

Det är likadant med rädsla och nedstämdhet.
Ibland lugnar jag mig, ibland oroar jag mig,
Ibland gläder jag mig, ibland stämmer jag ner mig.
Ibland överväldigas jag av oro, nedstämdhet, suicidtankar.
Men det är fortfarande jag själv som tänker.

.:~:.

Människan gör – är aktör

Väljer du att säga ”Jag tänker på självmord”
eller ”Jag oroar mig” eller ”Jag stämmer ner mig”
Då har du gjort något mycket viktigt.
Då har du förändrat dig själv.

Förr var du en passiv mottagare.
Du var ett offer för självmordstankar, oro, depression.
Nu är du en aktiv person, en som gör något
och tar ansvar för det du gör, du är en kämpande aktör.

För att detta ska fungera behöver du förstå:
• Känslor och tankar som invaderar dig är bara dina egna känslor och tankar.
• Det är du som regisserar pjäsen!
• Du bestämmer vilka tankar, vilka personer som skall få komma in på scenen!
• Du bestämmer när de ska gå igen!
• Om du lär dig att så behärska ditt liv behöver du inte ta till den slutliga kroppsliga handlingen.

Visst är det bra! Och helt sant! Gör du dig till ett passivt offer kan du inte förändra något, men du är en aktör. Du gör. Du bestämmer. Bestäm!

Vad är en lyckad anorektiker/bulimiker?

18 torsdag Sep 2008

Posted by in Fri(sk)het

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ett gemensamt drag för alla ätstörningar tycks vara upplevelsen av att vara misslyckad, oavsett om man är anorektiker, bulimiker, hetsätare, en kombination av alltihop eller utan fastställd diagnos. Alla tycks sträva efter den eftertraktade Diagnosen, den som ska göra att man tar sig själv på allvar, men märkligt nog blir det inte ett dugg lättare att ta sig på allvar bara för att man får orden Anorexia nervosa eller Bulimia nervosa inskrivna i journalen.

Jag har inte träffat en enda anorektiker som tyckt sig vara lyckad utan tvärtom har alla – inklusive jag själv – känt sig otroligt misslyckade. Likadant med bulimiker, fast de brukar bli rätt så irriterade när man som anorektiker försöker förklara att man inte känner sig mer lyckad bara för att man är smalare. Och jag förstår deras irritation: Det är klart att man inte vill höra att det där tillståndet man strävar efter inte alls gör att man känner sig lyckad, för då är ju kampen för att bli smal hopplös.

Men vad skulle ni som läser det här säga: Vad är en lyckad anorektiker/bulimiker? Vem avgör vem som är lyckad?

Är den lyckade anorektikern en död anorektiker eller en frisk före detta anorektiker?
Är den lyckade bulimikern den som tar sig ur bulimin eller den som ”lyckas” bli anorektisk?

I min värld är den som lyckas den som lämnar ätstörningen och gör sig fri(sk). Ätstörningsspelet är ett spel man aldrig kan vinna så länge man spelar det, det finns ingen vinnare, ingen lyckas. Och om man ska tala i termer av lyckande/misslyckande måste det väl ändå vara så att en ätstörning är och alltid kommer att vara ett misslyckande, eller kanske snarare ett o-lyckande eftersom man inte kan bli vare sig lycklig eller lyckad där. Att ha en ätstörning är inget misslyckande, men att välja att stanna kvar i den eller till och med vilja göra sig sjukare i stället för att ge sig själv en 100%-ig, ärlig chans till ett fullvärdigt liv som fri(sk) (vilket är möjligt för alla som är beredda att släppa de beteenden som utgör ätstörningen!), skulle jag säga innebär att man ser till att man kommer att misslyckas kapitalt.

När man tänker på det: Hur skulle något så självdestruktivt och så livsförnekande som en ätstörning någonsin kunna kallas för att lyckas?

Småätande

15 måndag Sep 2008

Posted by in Fri(sk)het

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Småätande – det är för mig en av de stora skillnaderna mellan ätstörd, ”frisk” och frisk.
Jag har många gånger försökt förklara för personer som är på väg ut ur ätstörningar, och alltså fortfarande kvar i ätstörningen, att friska människor inte alltid äter mellanmål, utan att de (dvs vi) får i oss tillräckligt med energi genom att småäta. För den som fortfarande är beroende av ett schema som säger vad och när de ska äta så ter sig blotta tanken på ett planlöst småätande jätteskrämmande, som något man ”måste” gå upp i vikt av och något som tyder på kontrollbrist och som därför ofelbart ”måste” leda till hetsätning och kompensation. Det är också en av de sakerna som de som är ”friska” har svårast för, eftersom de ofta fortfarande är låsta vid att äta på ett visst sätt, vissa tider, vissa saker, och småätande inte ingår i den planen.

För mig, som alltid haft svårt för att följa matplaner eftersom jag varit nästan tvångsmässigt rädd för att bli tvångsmässig, har småätande varit en symbol för friskhet, för ett tillstånd när man äter för att man är sugen och inte tänker mer på det, när man kan äta lite utanför planen utan att det blir kris och katastrof och leder till en massa dumheter. Så enkelt har det givetvis inte alltid varit, och det har inte heller alltid handlat om sug utan ofta om ren tristess och stress, eller har det? Kan tristessen möjligen vara förtäckt småhunger? Kan stressätandet faktiskt vara ett tecken på att jag behöver mer näring när jag är stressad för att jag tappar aptiten av stress? Mitt småätande kan nog i själva verket betraktas som flera små mellanmål som energimässigt blir som ett vanligt mellanmål, och jag småäter mellan måltiderna – det vill säga när kroppen vill ha ett litet tillskott. Alltså är de inte ett dugg skrämmande, inte minsta lilla kontrollförlust, fullkomligt naturliga och de får mig inte ens att gå upp i vikt. Tänk vad fel man kan tro i ätstörningen.

OK, nu går jag inte och småäter utöver en måltidsplan som till punkt och pricka täcker upp exakt mitt dagliga näringsbehov, jag planerar inte mer än lunch och middag (knappt det), utan försöker lita på att min kropp är klok och talar om vad den behöver. Är det choklad så får den choklad. Är det en knäckemacka med avokado så får den en knäckemacka med avokado. Är det morötter med dijonsenap (mitt senaste sug) så får den morötter med dijonsenap, och då slipper jag dessutom bry mig om att fixa grönsaker till middagen. Det är inte småätandet i sig som gör att någon går upp i vikt, utan om man under en längre period äter mer än vad kroppen faktiskt gör av med. Alltså inte hur man äter i första hand, utan hur mycket och vad. Kroppen föredrar dessutom en löpande, utspridd näringstillförsel hellre än att få alltihop vid ett eller två tillfällen, därav det klassiska upplägget frukost, mellis, lunch, mellis/fika, middag, kvällsmat.

För mig var det ett sundhetstecken när jag kunde småäta mellan de riktiga huvudmålen utan att få ångest över att jag fick i mig ”för mycket” eller tänka att jag hade tappat kontrollen, och just därför innebar det att jag hade tagit ytterligare kontroll över mitt ätande och inte behöver tänka lika mycket på exakt vad jag stoppar i mig hela tiden. Att kunna småäta utan att ägna det en massa tankekraft och utan att ha den där lilla kaloriräknaren i huvudet är friskt för mig.

När tar en ätstörning slut?

06 lördag Sep 2008

Posted by in Ätstörningar, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Tar ätstörningen slut den dag man slutar svälta/hetsäta/kompensera, tar den slut när man normaliserat ätandet och vikten, tar den slut när de bakomliggande problemen är lösta eller tar den slut först den dag då alla tankar är borta? Tar den slut?

Många tycks tro att man inte kan bli frisk från en ätstörning, och det har jag stött på både inom vården och bland vanliga människor. Jag tror inte det eftersom jag vet. Jag har tagit mig ur det, liksom flera andra jag känner. Fast kanske är det en fråga om hur man definierar frisk, eller fri(sk).

Som jag ser det tar den aktiva ätstörningen slut när man slutar med de beteenden som utgör den, det vill säga när man slutar svälta/hetsäta/kompensera och normaliserar ätandet och andra beteenden. Sedan kan det ta ett tag innan vikten normaliseras, och man till exempel behöver få extra näring för att gå upp, och kroppen återhämtar sig. Men det tar längre tid innan man vant sig av med beteendena och ännu längre tills tankarna försvinner. De flesta trillar dit ett par eller flera gånger på vägen ut, och det ser jag bara som en del av tillfrisknandet – man faller för att kunna lära och gå vidare. Kanske kan man se det så att när man är inne i det aktiva tillfrisknandet, den aktiva frigörelsen, och arbetar med att lära in friska beteenden, lära sig leva utan flyktvägar, så är det en passiv eller latent ätstörning som inte är helt borta men inte heller helt aktiv.
Arbetet med de bakomliggande faktorerna, det som en gång ledde till att man började med de beteenden som ledde in i ätstörningen, kan inte riktigt kallas för ett ätstörningsarbete, eftersom de handlar om något annat. Det kan pågå under lång tid efter ätstörningen, för en del i decennier, för andra knappt alls. Och frågan är om det arbetet, som kommer efter ätstörningen, alls är något som ätstörningsenheter och -mottagningar ska ägna sig åt, eller om det inte egentligen hör hemma inom den vanliga psykiatrin, eller rent av i terapi utanför psykiatrin. Att vara kvar inom vården för länge kan ge en falsk sjukidentitet som man mår bäst av att bryta med. Den som fortsätter att definiera sig som sjuk förblir sjuk.

Tankarna däremot är något helt annat. Jag vet idag inte om jag någonsin kommer att bli helt av med ätstörningstankar, för de är en del av mitt förflutna, ett så invant tankemönster att de fortfarande kan dyka upp i vissa situationer, även om jag slår bort dem. Att en tanke dyker upp är inget vi kan kontrollera, däremot styr vi över tanke nr 2, och över om vi väljer att gå från tanke till handling. Lika lite som jag är en mördare för att jag någon gång kan tänka tanken att jag vill sticka en kniv i någon, lika lite är jag ätstörd för att jag tänker en ätstörd tanke. Men många kanske inte ser skillnaden mellan tanke och handling och förstår att jag kan sätta ord på en tanke utan att fördenskull omsätta den i handling. (Det är lite lustigt om fullt friska människor inte förstår det, för vad säger det om deras egen kontroll över tankar och handlingar?)

Jag förstår trots allt att människor kan vara tveksamma till om man kan bli fri(sk) från en ätstörning eftersom de inte förstår ätstörningar och eftersom alldeles för många tyvärr inte frigör sig utan behåller mer eller mindre av ätstörningen. I medierna hör vi sällan talas om lyckliga slut, om dem som tog sig hela vägen ut, för det är uppenbarligen mindre sensationellt än offerhistorier med extremt sjuka människor. Det negativa är mer uppseendeväckande än det positiva. Men solskenshistorierna finns och är viktiga för alla som kämpar och för alla som lever runt dem. Det är möjligt att bli fri om man släpper taget och inte går tillbaka igen. Alla kan, det finns ingen åldersgräns, ingen gräns för när man varit ätstörd ”för länge” för att kunna bli fri (det gick efter 25 år för mig, då måste det gå efter 30 också), och även om kroppen kanske kommer att ha vissa spår, så kan resten bli friskt. Fritt.

Innebär ett slut att det inte kan bli en ny början, att man aldrig kan falla igen? Det vet jag inte. Men om rökare kan sluta och börja och sluta igen, så varför skulle inte andra kunna falla lite och bli fria igen?

Vad i H*L*ETE?!

26 tisdag Aug 2008

Posted by in Fri(sk)het, Ideal och identitet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Läs och förfasas: ”Modeller ska tävla i bantning” (Aftonbladet, såklart)

You’ve gotta be kidding me! Men nej. Unga tjejer som har alla förutsättningar för att bli modeller förutom den lilla detaljen att de är för tjocka ska tävla om vem som går ner bäst i vikt, och vinsten är ett modellkontrakt, en portfolio och personlig tränare i ett år. Och de påstår att tjejerna ska gå ner i vikt (citat från AB:s artikel): ”under en hälsosam och realistisk tidsperiod”. Yeah, right. Vad ska vi gissa? 10 tjejer, 10 veckor, en röstas bort varje vecka?

För det första så skulle jag gissa att de här tjejerna inte är överviktiga, utan bara normala, och då finns det inget hälsosamt alls med viktnedgång.

För det andra så är en realistisk tidsperiod ganska subjektiv och beror helt på vem man frågar. Att hårdträna sig ned i vikt är inte hälsosamt, för det är nämligen vad jag tror att det kommer att handla om. Samma sorts viktnedgång som när Hollywood-stjärnorna ska komma i form ige: Hårdträning och ett alldeles för lågt näringsintag. Resultatet kanske ser snyggt ut, men satan vad det sliter på kroppen. Jättehälsosamt…

Frågan är nu: Vilket modellideal ska de ned till? Den nya trenden i Europa där man försöker bojkotta modeller med ett för lågt BMI, eller ett amerikanskt modellideal som fortfarande ligger lite under det, eller rent av Size 0? *Suck suck suck*

Att göra det som krävs

19 tisdag Aug 2008

Posted by in Fri(sk)het, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Jag har snubblat över några bloggar och forum med tjejer som kämpar så duktigt för att ta sig ur sina ätstörningar, och är så imponerad av deras mod och styrka. Visst är det urjobbigt, visst fuskar någon ibland, visst trillar de dit då och då och har inte släppt ätstörningen än, men i mina ögon är de fantastiskt starka och modiga. Jag skulle gissa att nästan ingen av dem kan se det än, utan att de känner sig svaga och misslyckade som äter och går upp i vikt, för det gjorde jag också. När jag lät min ätstörda sida avgöra mitt värde så var det självklart att allt kändes sämre när jag samarbetade med min friska sida för att faktiskt ta mig ur ätstörningen. Den störda sida kämpade ju för sin överlevnad, och jag kämpade för att bryta med den och riva ner alla falska sanningar och sjuka ideal i det där drömbygget jag hade byggt som ett försvar för min ätstörda tillvaro. När jag började ifrågasätta allt det var det skakigt, osäkert och kändes som om marken skulle rämna under fötterna, och jag vajade fram och tillbaka i min övertygelse om vad som var mest rätt och bäst för mig – under många år.

Just därför är jag så imponerad av alla som tar tjuren vid hornen, ger sig in i behandling och följer den, hur hemskt det än känns. Jag var nämligen väldigt dålig på det, och extremt trotsig när det gällde allt som hade med regler att göra. För att vara så skötsam och en så duktig flicka var jag otroligt trotsig i det tysta. Till den dag jag bestämde mig för att ge behandlingen en chans – eller rättare sagt ge mig en chans – gjorde jag allt halvhjärtat, men någonstans ändå tillräckligt för att ta små steg framåt, men långt ifrån de steg jag skulle kunna ha tagit.
Med facit i hand är det tur att jag inte var i dagvård annat än under en väldigt kort period (och bara tre halvdagar i veckan) eftersom jag inte hade varit beredd att i det läget ta emot den hjälpen fullt ut. Visst åt jag där, men sedan gick jag till jobbet och åt i stort sett inte mer den dagen. Sa någon en lägsta viktgräns som jag absolut inte borde ligga under som frisk såg jag den som en absolut maxgräns, likadant med BMI. Matlistorna skrev jag i väntrummet innan jag skulle gå igenom dem och gjorde dem lite bättre än vad sanningen var, jag har aldrig haft en nedskriven måltidsplan och hade jag haft en skulle jag med största sannolikhet inte ha följt den. Listor funkar inte för mig, för jag har (ärligt talat) varit rädd för att bli tvångsmässig och jättelåst om jag började följa dem, plus att jag alltid måste trotsa och göra saker på mitt sätt. Det kanske inte är en så stor skillnad på mitt sätt och det sättet jag blir rådd att göra saker på, men den lilla skillnaden är viktig för mig. Fortfarande.

Det är i efterhand lite pinsamt att erkänna hur jag fuskade och körde ett halvhjärtat race så länge, men det är också därför jag vet att det krävs att man vågar satsa fullt ut och göra precis det som krävs för att bli frisk för att göra sig själv frisk. Det får inte finnas några kompromisser med den ätstörda sidan, för så länge man låter den bestämma så håller man kvar vid den. Jag lärde mig genom att testa och trilla dit, försöka och försöka och försöka göra på mitt sätt utan att släppa ätstörningen, var beredd att göra ”vad som helst” utom just gå upp till normalvikt och behöva äta normalt, men det gick inte förrän den dag jag på något sätt kapitulerade och insåg att jag måste ge mig själv en ärlig chans och faktiskt göra exakt det som krävs och ge det tid. Jag var inte ett dugg säker på om det skulle funka, och hade inga garantier, men gav mig en chans.
Visst trillade jag dit många gånger, men lärde mig att varje gång resa mig upp igen, borsta av dammet och putsa till självkänslan igen och bestämma mig igen för att satsa till 100%. Det var inte lätt, men det var faktiskt inte ett dugg svårare än när jag fuskade och det gick.

Det går när du gör det som krävs, exakt det som krävs, så ge dig en ärlig chans. Var modig, var stark, var klok och gör det för din skull. Du är inte din ätstörning, så sluta lyssna på den.

Friskare än frisk eller bara fri(sk) – de första åren efter ätstörningen

13 onsdag Aug 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Fri(sk)het, Om mig, Vikten av vikten

≈ 1 kommentar

Etiketter

När jag lämnade ätstörningen bakom mig för flera år sedan kände jag mig frisk, men efter den första perioden med glädjerus och livslust började tvivlen tränga sig på. Tänk om andra inte trodde att jag var frisk? Tänk om jag inte verkade frisk nog? Tänk om jag faktiskt inte var det?

En del av tvivlen handlade om hur man beter sig som frisk, något jag inte egentligen visste något om eftersom jag aldrig hade varit det, inte frisk = inte ätstörd i alla fall. Jag hade alltid varit väldigt duktig på att imitera normalitet, läsa av andras beteenden och kunna göra likadant, vilket antagligen hade kunnat lura många att allt var bättre än vad det var, och jag visste på ett ungefär hur man äter och beter sig normalt. Men var det OK i andras ögon också, eller verkade det onormalt, sjukt?
Eftersom jag ledde stödgrupper, var kontaktperson för andra som ville ta sig ur sina ätstörningar, höll föredrag och hade ett eget forum så var jag väldigt medveten om att jag kunde bli granskad av andras kritiska ögon och om att jag oavsett om jag ville det eller inte var en förebild. Inga ögon är så kritiska och ingen bedömning så obarmhärtig som hos personer med ätstörningar som letar fel och brister hos den som försöker hjälpa, och än mer hos den som säger sig vara frisk. Jag har gjort det, letat efter saker som gör behandlare och förebilder mindre trovärdiga, inte kunnat få förtroende för behandlare som själva tränar mer än normalt eller bantar, som är överviktiga eller som säger helt felaktiga saker; man letar verkligen fel för att slippa ta till sig budskapet. Detta var jag medveten om och därför var det så viktigt för mig att försöka göra allt rätt, vara helt frisk, inte tillåta minsta rest av ätstörningen, minsta spricka i fasaden. Till saken hör att jag fortfarande är smal, inte ätstörningssmal utan bara normalsmal, och just det gjorde mig ännu lite mer orolig för hur jag skulle bemötas. Som om någon skulle döma mig för att jag inte hade lagt på mig lite för mycket, för jag kände nästan att jag ”borde” ha blivit lite större för att kanske ses som mer trovärdig. Men det var otänkbart: Varför skulle jag låta de tvivlen bestämma över mig? Om jag visste att jag åt rätt och inte kompenserade så fick det räcka; jag skulle inte ändra på mig själv, utan på mina tvivel och rädslor.

Jag trodde kort och gott att för att vara frisk nog i andras ögon så måste jag vara friskare än frisk, vilket bland annat fick följande uttryck:
* Jag hade nolltolerans för ätstörningstankar, vilket givetvis gav en massa skuldkänslor och fick mig att känna mig osäker och svag varje gång de dök upp eller varje gång jag kände en dragning tillbaka – som alla gör ibland.
* Jag hade svårt för att acceptera att jag mådde dåligt, för hur kunde jag göra det när jag inte hade en ätstörning längre, när jag inte var deprimerad längre och när jag faktiskt gjorde allting rätt? Därför kände jag att jag inte kunde tala om när jag mådde dåligt, utan höll inne med det. (Någon som känner igen det mönstret?)
* Jag vågade aldrig tacka nej till tårta, fika eller något annat som jag blev bjuden på, även om jag redan var mätt eller helt enkelt inte sugen, för jag var rädd att de skulle tro att det var pga ätstörningen.
* Jag vågade inte prata om komplex, missnöje med kroppen och andra saker som är helt naturliga, men som jag var rädd skulle misstolkas. Det gjorde att jag kände mig utanför i vissa sammanhang och att jag inte tillät mig att vara den jag är och tänka som jag gör.
* Och givetvis: Jag kunde inte prata om något av det här.

Att försöka vara friskare än frisk tar extremt mycket energi, gav mig en ständig rädsla för att bli avslöjad som falsk och en massa skuldkänslor för att jag inte visade hela mig, för att jag inte var helt ärlig. Det innebar också att jag inte kunde bearbeta en hel del av både rädslor, tankemönster och rester av ätstörningen, eftersom jag inte vågade prata om dem. Jag hade verkligen kommit så långt ut ur ätstörningen, men resten då? Jag? Jag var fortfarande rädd för att bli avslöjad, rädd för att misslyckas, livrädd för att vara jobbig och krävande och vågade fortfarande inte öppna mig helt.

För två år sedan påpekade min terapeut detta för mig, jag minns inte exakt vad hon sa mer än att det var något om att hur frisk är man egentligen om man måste vara friskare än frisk. I vilket fall kändes det som om hon drog undan marken under mina fötter och det blottades ett bottenlöst hål utan säkerhetsnät. Fritt fall. Jag fick sådan ångest att jag inte trodde det var sant, panikattacker och hela köret. Plötsligt hade min världsbild vänts på ända och allt jag trott var sant ifrågasatts. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle hantera det, om jag skulle klara av det och hur sjutton jag skulle få tillbaka fotfästet igen. Men några extra krissamtal hjälpte en del med den akuta ångesten, och jag insåg att hon aldrig skulle ha sagt något om hon inte hade litat på att jag skulle klara det, och då kanske jag skulle ha samma förtroende för mig själv. Det hjälpte, och på något sätt fick jag fotfäste och kunde börja se sanningen på ett annat sätt.

Idag är jag bara fri(sk), varken mer eller mindre än andra fri(sk)a, och det duger gott och väl. Jag är inte ätstörd, inte ens i närheten av det, även om jag skulle beteckna mig som nykter anorektiker, fortfarande är smal, erkänner att jag tycker att det är skittråkigt att äta ensam och många gånger är mat bara ett måste som jag inte kan kompromissa med. Ibland lockas jag av att gå tillbaka, tankarna finns där ibland, men de styr inte mitt liv. Jag är fri, jag kan kontrollera mina beteenden och sätta stopp för destruktiva tankar.
Jag har märkt att jag är mycket mindre missnöjd med min kropp än många kvinnor som aldrig haft ätstörningar, men det finns saker jag fortfarande inte gillar och kanske aldrig kommer att förlikas helt med. Men det är OK, jag försöker inte aktivt ändra på dem eftersom det inte är lönt, komplex sitter i huvudet, inte på kroppen. Att ha den perfekta kroppen (något som inte finns) är inte något jag prioriterar eftersom jag ändå aldrig skulle bli helt nöjd och som dessutom inte är värt allt slit.
Jag äter det jag vill äta, när jag vill, även om det inte är matdags, och jag säger Nej, tack om jag blir bjuden om jag inte vill ha. Jag måste inte äta tårta eller fika bara för att det bjuds om jag inte är sugen, jag behöver inte längre bevisa något med mina val. Jag kanske väljer att ta en liten bit tårta för att smaka, eller så kanske jag tar en extra bit om jag vill ha det – men jag känner efter först. Det finns inget förbjudet, inget som jag inte ”borde” äta, och jag får inte ångest av det. Jag tänker inte på mat annat än för att planera måltider eller när jag är hungrig, och tänker definitivt inte på vad jag ätit efter att jag ätit det. Det är väldigt enkelt och okomplicerat.
Jag vet att alla mår dåligt ibland och skäms inte över att erkänna när jag gör det. Däremot är jag fortfarande väldigt privat och väljer vilka jag anförtror mig åt, så alla vet inte allt. Alla behöver inte veta allt, jag har inget behov av att alla ska känna mig helt och hållet.

Jag lever kort sagt i ärlighet och sanning med mig själv, låter mig inte styras av rädslor eller av oro över hur jag uppfattas, för jag känner mig själv och vet vad jag gör och hur jag tänker. Det räcker för mig. Ingen annan kan tala om vad eller vem jag är och jag ber inte om ursäkt för mig själv. Eller för hur jag ser ut.

Jag räknar mig som fri(sk) för att jag inte försöker vara friskare än frisk, och har hittat min balans i livet. Det tog tid, och det krävdes att jag blev ifrågasatt för att mina masker skulle rämna, men ojojoj vad det var värt det till sist!

Bättre men inte bra – om att sluta kämpa innan man är fri(sk)

06 onsdag Aug 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Fri(sk)het, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Jag sitter och sparar ner diskussioner från ViFinns och det är intressant att läsa igenom saker som jag skrivit för tre år sedan, som är så långt jag kommit. Jag hittade precis ett inlägg som jag skrev om det här med att komma en bit på väg ut ur ätstörningen men sedan sluta kämpa hela vägen ut, utan behålla en del av ätstörningen – att bli bättre men inte bra. Och det tänker jag fortfarande på, för jag har genom åren träffat så många som säger sig vara friska nu men som har kvar ätstörningsbeteenden och fortfarande låter sig hållas tillbaka av den ätstörning som finns kvar. De är onekligen bättre, men har inte låtit sig bli så bra som de skulle kunna bli.

…

Jag tror att många kan känna igen sig i beskrivningen av att ha kommit en bra bit ut ur en ätstörning, att utåt sett inte verka sjuka längre men samtidigt inte må riktigt bra och fortfarande inte helt har släppt ätstörningen. Man har blivit bättre men inte bra; verkar frisk men är inte fri. Och ganska många verkar tyvärr stanna där också, vissa avbryter sin behandling när de tycker att det funkar ok och de inte är aktivt utlevande anorektiker/bulimiker/hetsätare, en del friskförklaras och avslutas även om de själva egentligen vet att det inte är helt över. Men just det här att avsluta en behandling när allt ”funkar” kan vara förrädiskt, för är man verkligen klar då? Eller är det bara så att man känner att det är bättre och det kan man leva med, för då kan man behålla en del av ätstörningen? Man slipper släppa allt. Man kanske inte ens tror att det kan bli bättre än så, att man alltid kommer dras med en del beteenden… Men det behöver man inte!

Under många år ville jag inte släppa allt, och kunde då inte komma så värst långt ur ätstörningen. Jag kom en bit så att jag inte var i ett akut läge och inte var helt styrd av de tankarna, men mådde inte ett dugg bättre, och var fortfarande utlevande i ätstörningen även om ytan var snyggare. Sedan slutade jag ljuga för mig själv om att jag mådde OK, eller att det var OK, och tog emot hjälp, tog ett djupt andetag och började göra det jag hela tiden hade vetat om att jag måste göra, men i det längsta hade försökt komma undan eller kompromissa med. Och det blev mycket bättre; jag blev mycket bättre. På god väg ut.

Jag tror att jag ganska länge nöjde mig med ”hyfsat frisk”; åt mycket bättre, vägde betydligt mer, hade inga regelbundna kompensationsbeteenden och fungerade igen – men hade inte släppt ätstörningen, kompenserade ibland, hade fortfarande viss kontroll över maten, viss ångest/rädsla inför att gå upp i vikt. Jag trodde att eftersom jag hade varit anorektisk sedan jag var barn och inte visste om ngt annat så skulle jag få dras med vissa rester och accepterade det ett tag. Men sedan blev jag allt mer otillfredsställd av att jag faktiskt inte var riktigt fri än, det som jag hade tänkt bli, att jag fortfarande ibland kompromissade med ätstörningen och att den periodvis var för störande och påträngande. Ibland var det som om den sidan tog över igen. Det var dags att släppa taget igen och släppa mer – allt – av ätstörningen. Det ”släppet” har jag gjort flera gånger, och varje gång har min tanke varit att jag släpper allt, bara för att efter ett tag upptäcka att det fanns lite kvar. Jag tror att jag länge upptäckte nya saker som är/var en del av ätstörningen och kan släppa dem. Kanske finns det fortfarande saker kvar att upptäcka.

Jag är övertygad om att man kommer så långt i tillfrisknandet/frigörelsen som man är beredd att gå; släpper man inte allt kommer man inte heller hela vägen ut. En del nöjer sig med ”bättre men inte bra”, men det är en position som för de flesta inte fungerar i mer än några år; antingen börjar man smyga tillbaka in i ätstörningen eller så måste man släppa lite till av den för att få mer av livet. Personligen förstår jag inte att någon frivilligt lever kvar i den ”trygga” (dvs. otrygga) ätstörningsvärlden, men gjorde det ju själv tills jag vågade ta steget. Men jag kan fortfarande inte acceptera att någon gör det, eftersom man håller sig själv tillbaka som person och inte tillåter sig att leva fullt ut. Det finns inget att vara rädd för i livet, för även när det är som tuffast så är det bättre än i ätstörningen.

Du som befinner dig där idag, på ”bättre men inte bra”, är du beredd att släppa de där sista sakerna för att komma längre? För de försvinner inte, de släpper inte taget om dig, utan de finns kvar för att du inte släpper dem. Varför du inte gör det är något som du själv måste hitta svaret på. Du har redan svaret, men har kanske inte ställt dig frågan än.

Den sista biten ut ur den utlevande ätstörningen var nog den värsta perioden för mig, när jag var tvungen att gå upp de sista kilona och passera fler ”magiska gränser”, men framför allt för att jag var tvungen att släppa hela ätstörningen för att nå mitt mål. Jag som inte visste vem jag var utan den! Men det gick, alldeles utmärkt till och med, och det jag som jag hittat fram till är inte samma person som jag var då. Att det sedan fanns fler steg mot att bli fri hade jag ingen aning om då, men även om det har känts jobbigt varje gång jag kommit på att det finns mer att släppa, så har det gott allt lättare eftersom jag kommit längre från ätstörningen och levt mer.

Under många år, även när jag började bli fri, trodde jag inte direkt på mig, hade ingen tillit till mig själv på grund av att jag under så många år hade lagt så stor möda och energi på att försöka förminska, försvaga, förneka och förinta mig själv, och så många gånger hade låtit min ätstörda sida ta något som var positivt och vända det till ätstörningens fördel. Jag fick börja ifrågasätta allt – är det jag eller ätstörningen? – kunde inte vara säker på något, och verkligen söka mina svar från grunden genom att lyssna inåt och känna efter. De snabba svaren var i allmänhet ätstörningen eftersom det var så jag var van vid att tänka och agera, men mina svar och mina äkta känslor fanns där under.

Den dag jag bestämde mig för att släppa taget om ätstörningen och våga språnget ut i det okända hittade jag något som jag inte hade trott jag hade: en inre trygghet. En fast punkt. Genom att arbeta aktivt med mig själv, avbryta alla negativa tankeflöden (vad ska de tjäna till?!), bekräfta framsteg och saker jag kan och gör, och ifrågasätta, ifrågasätta, ifrågasätta har jag hittat mer och mer av mig, och samtidigt kommit allt längre från ätstörningen. Tyvärr går det inte att beskriva hur jag gjort, för jag vet inte. Många gånger har det varit urjobbigt och jag har flera gånger tagit som mentala steg bakåt, men inte tillåtit mig att gå tillbaka in i ätstörningen. I den löser jag inga problem utan det är en ren flykt, och vill jag bli fri måste jag igenom de jobbiga perioderna, för de är jobbiga av en anledning och det finns något där som jag har att lära. Det finns uppenbarligen mycket att lära och jag är säker på att det kommer fler små saker att släppa.

Du kan komma hela vägen ut, och jag lovar: Livet är värt besväret.

Blir så glad

28 måndag Jul 2008

Posted by in Fri(sk)het

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Jag såg en tjej igår som jag inte hade sett på nästan ett år, och det gjorde mig så glad. Hon brukade vara jätteanorektisk och hade fått massor av behandling men inte riktigt tagit till sig den så att hon vågade släppa anorexin. Jag har bara träffat henne en gång, så jag känner henne inte, men hon gick i behandling med en kompis och jag vet vem hon är. Men nu var hon inte bara normalviktig utan såg verkligen schysst avslappnad ut och låg och solade i bikini. Jag vet att man inte behöver må bra bara för att det ser bra ut, men jag hoppas att hon mår bra. Det var liksom en helt annan energi runt henne nu och hon såg superbra ut. Fast hon var verkligen vacker förut också, men alldeles för smal.

Jag blir alltid lika glad när tjejer som varit dåliga så länge tar sig ur det!

Vägen ut tar aldrig slut

26 lördag Jul 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment, Fri(sk)het, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

korspostat från min andra blogg

Det är lustigt. Vägen ut är över sedan länge, men samtidigt verkar den aldrig ta slut. Det finns alltid fler saker att ta sig ur på den här livslånga resan allt längre in mot kärnan av mitt Jag.

I september är det 4 år sedan jag kände att det nog var över. Anorexin alltså. Det är 10 år sedan jag var som djupast deprimerad och senast på psyk, 8 år sedan jag var som fysiskt sjukast, 7 år sedan Varberg. För fyra år sedan hade jag redan varit ”hyfsat frisk” i flera år och trott att det var så bra jag kunde bli – bättre men inte helt bra, friare men inte helt fri(sk) – eftersom jag hade varit ätstörd så länge. 25 år är lång tid, och att växa från barn till vuxen i en ätstörning gör att man växer in i och med den. Jag visste inget annat, hade ingen annan bild av hur man lever, mer än att plugga, jobba och låtsas vara normal. Glimtarna jag fick av ett friskt liv var ändå så lockande att jag vågade ta chansen att se vad som skulle hända om jag släppte taget helt om anorexin, och inte bara släppte det mesta av den. Rädslan var att det skulle bli fritt fall, och den var hisnande och skrämmande och så stor att jag länge, länge tvekade. Tänk om jag skulle bli osynlig utan den?

Det tog åratal att komma dit att jag insåg att jag måste släppa taget, jag måste välja bort den delen av mig och inte längre ge den något utrymme i mitt liv. Något man gör mot sig själv kan inte gå över förrän man slutar göra det, tankar man tänker försvinner inte förrän man slutar tänka dem – och att sluta tänka dem är lättare sagt än gjort. Men det går. Nästan helt.

Jag minns inte hur jag tänkte för 4 år sedan, när tanken att det var över slog ned som en bomb. Trodde jag att det var helt över, eller menade jag att jag var fri och hade tagit tillbaka kontrollen över mitt liv? Det enda jag minns är euforin. Friheten. Styrkan.
Men vägen var inte slut där.
Det var mer slutet på ett kapitel och början på ett nytt: Livet efter en ätstörning. Att lära mig leva på ett friskt sätt, möta mig själv med rak rygg och fast blick, upptäcka vem jag är när jag är fri. Livet som fri(sk) är inte rosarött och himlastormande underbart hela tiden, där finns utrymme både för depressivitet och självskadebeteenden, som tagit lite längre tid att släppa. Allt var inte toppen bara för att jag inte var aktivt anorektisk, och det tar tid att bygga upp en identitet utan allt det där gamla. Det måste få ta tid.

Allt eftersom åren gått har jag nystat upp det ena efter det andra i mitt liv, gått tillbaka till alla tidigare år och försökt förstå och lära, läka sår och stänga dörrar. Jag har skalat av lager efter lager av vem jag varit tidigare, av saker som fortsatt påverka mig även om jag slutat svälta, av rester från alla åren på den andra sidan spegeln. Jag vet inte om det någonsin går över helt, eller om det går över mer och mer i takt med åren och i takt med att jag får fler friska erfarenheter och minnen som tränger undan de där åren. Att säga att det skulle gå över får det att låta som en sjukdom, något som jag själv inte rår över, och så är det inte. Däremot rår jag nog inte över mitt minne och över allt som ligger kvar i psyket och skräpar och väntar på att bli åtgärdat.

Att säga att vägen ut tog slut för fyra år sedan vore en lögn. Den ändrades eftersom en etapp var avklarad. Idag handlar vägen om vägen mot ett allt sannare, starkare, vackrare, mjukare och bara mer äkta Jag. Ju mer jag arbetar med mig själv, desto mer lär jag känna mig, och blir både ödmjukare inför arbetet jag redan gjort och det som återstår. Att omdana min identitet är inte lätt och det går inte fort, och i takt med att jag går djupare upptäcker jag nya ”sanningar” om mig själv som nog inte är så sanna. Det är spännande, urjobbigt och fantastiskt belönande och berikande. Vägen ut har helt enkelt visat sig vara UTveckling.