Etiketter

När jag lämnade ätstörningen bakom mig för flera år sedan kände jag mig frisk, men efter den första perioden med glädjerus och livslust började tvivlen tränga sig på. Tänk om andra inte trodde att jag var frisk? Tänk om jag inte verkade frisk nog? Tänk om jag faktiskt inte var det?

En del av tvivlen handlade om hur man beter sig som frisk, något jag inte egentligen visste något om eftersom jag aldrig hade varit det, inte frisk = inte ätstörd i alla fall. Jag hade alltid varit väldigt duktig på att imitera normalitet, läsa av andras beteenden och kunna göra likadant, vilket antagligen hade kunnat lura många att allt var bättre än vad det var, och jag visste på ett ungefär hur man äter och beter sig normalt. Men var det OK i andras ögon också, eller verkade det onormalt, sjukt?
Eftersom jag ledde stödgrupper, var kontaktperson för andra som ville ta sig ur sina ätstörningar, höll föredrag och hade ett eget forum så var jag väldigt medveten om att jag kunde bli granskad av andras kritiska ögon och om att jag oavsett om jag ville det eller inte var en förebild. Inga ögon är så kritiska och ingen bedömning så obarmhärtig som hos personer med ätstörningar som letar fel och brister hos den som försöker hjälpa, och än mer hos den som säger sig vara frisk. Jag har gjort det, letat efter saker som gör behandlare och förebilder mindre trovärdiga, inte kunnat få förtroende för behandlare som själva tränar mer än normalt eller bantar, som är överviktiga eller som säger helt felaktiga saker; man letar verkligen fel för att slippa ta till sig budskapet. Detta var jag medveten om och därför var det så viktigt för mig att försöka göra allt rätt, vara helt frisk, inte tillåta minsta rest av ätstörningen, minsta spricka i fasaden. Till saken hör att jag fortfarande är smal, inte ätstörningssmal utan bara normalsmal, och just det gjorde mig ännu lite mer orolig för hur jag skulle bemötas. Som om någon skulle döma mig för att jag inte hade lagt på mig lite för mycket, för jag kände nästan att jag ”borde” ha blivit lite större för att kanske ses som mer trovärdig. Men det var otänkbart: Varför skulle jag låta de tvivlen bestämma över mig? Om jag visste att jag åt rätt och inte kompenserade så fick det räcka; jag skulle inte ändra på mig själv, utan på mina tvivel och rädslor.

Jag trodde kort och gott att för att vara frisk nog i andras ögon så måste jag vara friskare än frisk, vilket bland annat fick följande uttryck:
* Jag hade nolltolerans för ätstörningstankar, vilket givetvis gav en massa skuldkänslor och fick mig att känna mig osäker och svag varje gång de dök upp eller varje gång jag kände en dragning tillbaka – som alla gör ibland.
* Jag hade svårt för att acceptera att jag mådde dåligt, för hur kunde jag göra det när jag inte hade en ätstörning längre, när jag inte var deprimerad längre och när jag faktiskt gjorde allting rätt? Därför kände jag att jag inte kunde tala om när jag mådde dåligt, utan höll inne med det. (Någon som känner igen det mönstret?)
* Jag vågade aldrig tacka nej till tårta, fika eller något annat som jag blev bjuden på, även om jag redan var mätt eller helt enkelt inte sugen, för jag var rädd att de skulle tro att det var pga ätstörningen.
* Jag vågade inte prata om komplex, missnöje med kroppen och andra saker som är helt naturliga, men som jag var rädd skulle misstolkas. Det gjorde att jag kände mig utanför i vissa sammanhang och att jag inte tillät mig att vara den jag är och tänka som jag gör.
* Och givetvis: Jag kunde inte prata om något av det här.

Att försöka vara friskare än frisk tar extremt mycket energi, gav mig en ständig rädsla för att bli avslöjad som falsk och en massa skuldkänslor för att jag inte visade hela mig, för att jag inte var helt ärlig. Det innebar också att jag inte kunde bearbeta en hel del av både rädslor, tankemönster och rester av ätstörningen, eftersom jag inte vågade prata om dem. Jag hade verkligen kommit så långt ut ur ätstörningen, men resten då? Jag? Jag var fortfarande rädd för att bli avslöjad, rädd för att misslyckas, livrädd för att vara jobbig och krävande och vågade fortfarande inte öppna mig helt.

För två år sedan påpekade min terapeut detta för mig, jag minns inte exakt vad hon sa mer än att det var något om att hur frisk är man egentligen om man måste vara friskare än frisk. I vilket fall kändes det som om hon drog undan marken under mina fötter och det blottades ett bottenlöst hål utan säkerhetsnät. Fritt fall. Jag fick sådan ångest att jag inte trodde det var sant, panikattacker och hela köret. Plötsligt hade min världsbild vänts på ända och allt jag trott var sant ifrågasatts. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle hantera det, om jag skulle klara av det och hur sjutton jag skulle få tillbaka fotfästet igen. Men några extra krissamtal hjälpte en del med den akuta ångesten, och jag insåg att hon aldrig skulle ha sagt något om hon inte hade litat på att jag skulle klara det, och då kanske jag skulle ha samma förtroende för mig själv. Det hjälpte, och på något sätt fick jag fotfäste och kunde börja se sanningen på ett annat sätt.

Idag är jag bara fri(sk), varken mer eller mindre än andra fri(sk)a, och det duger gott och väl. Jag är inte ätstörd, inte ens i närheten av det, även om jag skulle beteckna mig som nykter anorektiker, fortfarande är smal, erkänner att jag tycker att det är skittråkigt att äta ensam och många gånger är mat bara ett måste som jag inte kan kompromissa med. Ibland lockas jag av att gå tillbaka, tankarna finns där ibland, men de styr inte mitt liv. Jag är fri, jag kan kontrollera mina beteenden och sätta stopp för destruktiva tankar.
Jag har märkt att jag är mycket mindre missnöjd med min kropp än många kvinnor som aldrig haft ätstörningar, men det finns saker jag fortfarande inte gillar och kanske aldrig kommer att förlikas helt med. Men det är OK, jag försöker inte aktivt ändra på dem eftersom det inte är lönt, komplex sitter i huvudet, inte på kroppen. Att ha den perfekta kroppen (något som inte finns) är inte något jag prioriterar eftersom jag ändå aldrig skulle bli helt nöjd och som dessutom inte är värt allt slit.
Jag äter det jag vill äta, när jag vill, även om det inte är matdags, och jag säger Nej, tack om jag blir bjuden om jag inte vill ha. Jag måste inte äta tårta eller fika bara för att det bjuds om jag inte är sugen, jag behöver inte längre bevisa något med mina val. Jag kanske väljer att ta en liten bit tårta för att smaka, eller så kanske jag tar en extra bit om jag vill ha det – men jag känner efter först. Det finns inget förbjudet, inget som jag inte ”borde” äta, och jag får inte ångest av det. Jag tänker inte på mat annat än för att planera måltider eller när jag är hungrig, och tänker definitivt inte på vad jag ätit efter att jag ätit det. Det är väldigt enkelt och okomplicerat.
Jag vet att alla mår dåligt ibland och skäms inte över att erkänna när jag gör det. Däremot är jag fortfarande väldigt privat och väljer vilka jag anförtror mig åt, så alla vet inte allt. Alla behöver inte veta allt, jag har inget behov av att alla ska känna mig helt och hållet.

Jag lever kort sagt i ärlighet och sanning med mig själv, låter mig inte styras av rädslor eller av oro över hur jag uppfattas, för jag känner mig själv och vet vad jag gör och hur jag tänker. Det räcker för mig. Ingen annan kan tala om vad eller vem jag är och jag ber inte om ursäkt för mig själv. Eller för hur jag ser ut.

Jag räknar mig som fri(sk) för att jag inte försöker vara friskare än frisk, och har hittat min balans i livet. Det tog tid, och det krävdes att jag blev ifrågasatt för att mina masker skulle rämna, men ojojoj vad det var värt det till sist!