Jag blir så trött på kvällstidningarnas sensationsjournalistik kring ätstörningar! Alldeles för ofta skriver de om hur dålig vården är och om stackars anorektiker som hamnar mellan stolarna och som inte får vård – trots att de skriver om hur otroligt mycket vård de får. Och tjejerna de skriver om framstår som stackars offer, hängs ut med bilder på hur magra de är (gärna avklädda bilder – hur uppmärksamhetssökande är man om man ställer upp på det?!), med sin låga vikt och med uttalanden som tydligt visar att de inte förstått att det är de själva som måste ta emot hjälpen och de själva som måste vilja bli friska. Ingen kan tvinga dem att äta resten av livet, det är de som måste välja att äta, behålla maten och gå upp i vikt – ingen annan kan göra det åt dem. Ja, när vikten är livshotande låg kan de få näringsdropp eller sondmatas, men de måste själva välja att fortsätta äta när de kommer ut från sjukhuset.

En anorektiker är inte ett stackars offer för något annat än sina tankar. Det är inte vården som tvingar henne att svälta sig, det är inte vården som tvingar henne att gå ner i vikt, det är inte vårdens ansvar att få henne att välja livet och att välja att släppa ätstörningen. Det finns hjälp att få och det gör mig mörkrädd när de som klagar över att de inte får någon hjälp ofta är de som fått mest hjälp. Att de sedan inte vill eller vågar ta till sig hjälpen på rätt sätt och fortsätta att äta rätt när de kommer hem är inte vårdens fel. Individen har ett eget ansvar för sitt liv.

Hur tänker journalister när de skriver sensationsreportage utan att tänka på motsägelsefullheterna i deras texter? Är de medvetna om att de spelar med i anorektikerns ätstörningsspel, att de göder hennes ätstörning och befäster hennes identitet som ett hopplöst fall, en kroniker, någon som inte själv kan göra något åt sin situation? Det som på ytan ser ut som ett rop på hjälp kan vara något helt annat.

Jag känner tjejer som gjort precis så här och som förstärkt sin identitet som anorektiker genom att medverka i skräck- och sensationsreportage om ”den dåliga vården”, som inte förmått göra dem friska. Tjejer som tjatat sig till att få slippa tvångsvård och för att få komma till det ena behandlingshemmet efter det andra, för att när de väl är där genast klaga över hur dåligt det är, inte ta till sig behandlingen, fuska och ljuga och så fort de kommer hem svälta sig ner i vikt igen, om de överhuvudtaget gått upp. Jag har själv låtit mig utnyttjas av en sådan tjej och hjälpt henne få komma till ett behandlingshem eftersom jag ville tro att hon verkligen ville bli frisk så mycket att hon var beredd att göra det som krävs. Fy fan vad jag känner mig lurad och utnyttjad av henne! Hon ville inte göra jobbet själv, hon ville att någon annan skulle göra det åt henne. Men jag skyller mest på mig själv som var så naiv. Den tjejen var med i massor av reportage om hur hemskt det var, och det bara förstärkte hennes identitet som anorektiker, och hur lätt är det att våga släppa den när man faktiskt vunnit så mycket uppmärksamhet på den?
Jag läste om henne för inte så länge sedan, och numera klagar hon på att hon inte tvingades till vård, vilket hon faktiskt gjorde periodvis (så det är en lögn), plus att hon när hon tvingades eller hotades av tvång vände sig till medierna för att slippa, för att vinna sympati som stackars lilla anorektikern som tvångsmatas och blir inlåst men inte får hjälp. Hennes kamp för att slippa tvång lyckades och nu är hon inte längre nöjd med det?

Jag vet ju själv att jag inte tog åt mig den hjälp jag fick (dock ”bara” i öppenvård) förrän jag förstod att det var mitt ansvar att göra det, och att bara jag kunde göra mig frisk. När jag till sist fick en plats på behandlingshem hade jag kämpat som bara den för att komma så långt jag bara vågade på egen hand, och tog ansvar för min behandling och mitt liv. Jag visste också att jag bara får en chans på behandlingshem, oavsett om jag behöver mer tid eller inte och oavsett om just det hemmet passar mig bäst. Det var inte idealiskt och jag är kritisk, men det hjälpte mig en bit på väg med just de sakerna som var mitt stora hinder. Det hjälpte mig för att jag tog emot hjälpen och hjälpte mig själv.

Vissa straffar ut sig inom vården genom att tjata sig till massor av dyra, privata behandlingshem och sedan inte ta till sig den hjälp de får för att de helt enkelt inte har förstått att det är helt och hållet upp till dem att släppa ätstörningen och att de inte ännu vill bli friska tillräckligt mycket för att göra det som krävs oavsett hur jävligt det är (för det är det). När de senare har förstått och faktiskt tar ansvar, så får de ingen hjälp eftersom de har stämplat sig själva som manipulativa och behandlingsovilliga. Det får inte en chans till, efter att kanske ha fått åtta, tio chanser innan.
Det går att bli fri ändå, men det är synd att man lägger så stora behandlingsresurser på människor som inte vill ta till sig behandlingen, medan de som vill och är beredda att göra det som krävs inte får hjälp. Den som är i så dålig form att hon inte klarar av att ta ansvar för sig själv måste bara upp i vikt och näringsstatus, måste åternäras innan det ens borde vara tal om behandlingshem, så skulle man kanske få bättre resultat. Men många protesterar mot just det, vill hellre ha terapi än näring (så konstigt!) och gör allt för att slippa just åternäring och viktuppgång. Det är självklart att en anorektiker kan tänka sig att göra precis vad som helst utom just att gå upp i vikt och äta mer, vem förstår inte det? Men det är just att gå upp i vikt och äta, både mer och själv, som måste vara en förutsättning för att de sedan ska få annan vård. Jag anser att föräldrar, vårdpersonal och medier som hjälper dem att slippa just den livsviktiga somatiska vården gör dem en stor otjänst.

De privata behandlingshemmen borde våga vara hårdare och sätta gränser för vilka som får komma dit, så att klienterna förstår vad som väntas av dem och slutar förvänta sig mirakel.

Det är inte vårdens fel om någon inte tar till sig den.

Det var mitt ansvar att släppa anorexin och äta, för ingen annan kan göra det åt mig. Och det förblir mitt ansvar att inte släppa fram den sidan igen. Jag har ett val, du har ett val.