Etikettarkiv: Sexism

Tystnaden tafsarnas bästa vän?

16 tisdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Mer om Ekots undersökning om sexuella trakasserier inom film- och teatervärlden. Undersökningens resultat har helt klart fått ett stort genomslag i våra medier och bloggar (läs till exempel vad Fi Västra Götaland och Callisto skriver), och man kan ju önska att det blir en förändring nu.

Jag har hört flera äldre skådespelerskor säga saker i stil med att detta har pågått sedan deras yngre dagar inom teatern/filmen och att det var värre förr. Som om det skulle vara någon ursäkt. Hur kränkande måste det inte vara att som utsatt av sexuella trakasserier vända sig till en äldre kollega och mötas av att det var värre förr eller att man får tåla det för ”han är ju som han är”. En dubbel kränkning. Då är det inte konstigt att såpass få av de utsatta skådespelarna vänder sig till sina chefer, skyddsombud eller fackrepresentanter. Inte heller om cheferna eller de arbetstagaransvariga är män och således skulle kunna vara en del av av strukturen.

Ett problem är att många, enligt Teaterförbundets ordförande Anna Carlson så många som 70%, har korttidskontrakt, vilket givetvis gör fackärenden lite komplicerade. Finns det skyddsombud och fackrepresentanter på filminspelningar? Vilka regler gäller för den som anställs över en teateruppsättning?

Resultatet innebär att vi måste börja samarbeta med arbetsgivarorganisationen svensk scenkonst för att hantera det här, och nu är arbetsgivaren med oss. SvD

Sture Carlsson, förbundsordförande i just Svensk Scenkonst (arbetsgivarnas organisation), hoppas att situationen inte är så illa som det ser ut att vara och påpekar att det inte går att ändra anställningskontrakten, men att de ska anordna chefsseminarier. Är inte det lite som att daska cheferna på fingrarna och säga ”fy dig”? Fast samma Sture Carlsson säger också följande:

– Man arbetar med sin kropp och sina känslor och kommer mycket nära varandra. Ibland går det fel och det som ska vara privat blandas samman med det yrkesmässiga. SvD

Sexuella trakasserier är inte något privat som inte ska blandas samman med det yrkesmässiga. Det är inte bara något som går fel, någon som trampar över gränsen mellan professionellt och privat. Det är fel. En fysisk relation mellan två samtyckande människor är privat och ska inte blandas samman med jobbet, men sexuella trakasserier handlar om något som en person blir ofrivilligt utsatt för. Det går inte att säga att sådant ska inte förekomma på jobbet och sedan släppa diskussionen. Framför allt inte som företrädare för cheferna.

– Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i. SvD

Det här blir bara barockt. Skulle just manliga konstnärer vara mer ångestdrabbade än kvinnliga, och skulle sexuella trakasserier vara deras sätt att självmedicinera sin ångest? Eller är det bara ytterligare ett förlegat sätt att släta över situationen, lägga skulden på det manliga konstnärliga geniets bräckliga känsloliv, något som han inte själv kan styra över och därför inte kan hållas ansvarig för och undvika att ta tag i situationen?

Jag har under många år haft ångest då och då, svårare och lättare, och inte så sällan i samband med just skapande av olika slag. Men jag har inte kanaliserat min ångest genom sexuella trakasserier; tanken har aldrig ens slagit mig. Beror det då på att jag saknar Y-kromosom och penis, på att jag inte är en Stor och Viktig Konstnär eller på något annat? Det finns faktiskt inga ursäkter för att trakassera någon annan eller rentav ta sig makten över en annan människas kropp. Inte konstnärssjäl, inte ångest, inte frustration – det finns INGA ursäkter. Och det är lite farligt när en företrädare för arbetsgivarna inom teatern tycks släta över det som nu synliggjorts som ett stort problem som om det bara är en harmlös liten känsloyttring. Sexuella trakasserier hör lika lite hemma i film- och teatervärlden som i skolan eller på bandet på Volvo.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljerot reagerar i alla fall och kommer att kalla till sig både arbetsgivare och fackorganisationer med anledning av Ekots undersökning.

–Som jag förstår är det arbetsledarna, det vill säga regissörer, chefer och producenter som står för trakasserierna. Då är det skulle jag vilja säga ytterst graverande. Det här är ett ju gemensamt ansvar för fack och arbetsledningen, det finns nog rätt mycket att ta tag i, säger hon. GP

DO Katri Linna reagerar på scenkonstbranschens reaktioner på uppgifterna, inte minst bristen på förvåning hos arbetsgivarsidan:

–Kommentarerna bekräftar snarare en bild som verkar vara gängse. Det är förvånande. Det här är inga normala siffror i sådana här sammanhang. GP

DO anser att diskrimineringsfrågorna borde vävas in i befintliga kollektivavtal och läggas in i arbetsmiljölagstiftningen, i stället för att frågorna, som nu, puttas runt på såväl arbetsgivar- som facksidan utan att någon tar tag i dem.

–Vill de verkligen nå resultat, och det hoppas jag, stoppa då in en bestämmelse i kollektivavtalet som gör tydligt vad som förväntas av arbetsgivaren i såna här frågor, och gör det möjligt för arbetstagarsidan att direkt utkräva de åtgärder som behövs. Det ger en helt annan tillit, framför allt till facket, säger DO. GP

Men ett annat faktum kvarstår: De drabbade håller tyst. Så länge de inte talar om problemet, anmäler, protesterar, våga vara besvärliga och säga Nej i stället för att köpa möjligheten till fler jobb med ett pris som innebär fortsatta trakasserier, så kommer arbetsgivarna inte att få veta att det finns. Tystnaden vidmakthåller strukturerna. Om tillräckligt många säger NEJ, sätter ner foten och förklarar att det räcker nu, en kvinnas kropp är hennes egen, så borde det vara långt från omöjligt att förändra situationen, och göra det ganska snabbt.

Det är inte den drabbade som ska tiga och skämmas av rädsla för att bli av med jobbet, utan förövaren. Men för att den förändringen ska ske måste kvinnorna sluta tiga. Det är kvinnor som i högst grad drabbas, och vi har alla ett ansvar för att stå på oss och sluta tiga bort eller släta över trakasserier och egenmäktigt förvarande gentemot våra kroppar, och att stötta våra medsystrar som höjer sina röster.

Mer om sexuella trakasserier på teatern

15 måndag Feb 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Sveriges Radio Ekot publicerar nu sin stora undersökning om sexuella trakasserier på teatern, och det är ganska talande resultat:

Nästan hälften av de kvinnliga skådespelarna har utsatts för sexuella trakasserier. Det är en ganska hög siffra. När man hör och läser om de enskilda berättelserna handlar det om grova skämt, kommentarer om vad någon vill göra med kvinnan ifråga, förslag, tafsande och rena våldtäktsförsök. Att döma av omfattningen ser det inte ut att vara enskilda händelser utan något som förekommer systematiskt inom teatervärlden. Om det sedan förekommer mer där än i andra branscher får vara osagt.

Det som skrämmer lite är den överslätande och ursäktande attityd som förekommer, och som såväl män som kvinnor varit (är) en del av. De manliga skådespelarna som kränker sina kvinnliga kollegor ursäktas med ”han är ju så där”, att det inte är så farligt och att ”du får tänka på att han är en väldigt stor konstnär”. Som om det borde göra någon skillnad. Att någon är konstnär eller geni eller vad det än vara månde ger honom/henne aldrig någonsin rätt till någon annans kropp!

Kanske kan en sådan här undersökning som belyser omfattningen av trakasserierna leda någonvart, öppna för en dialog inom teatervärlden, göra att de utsatta kvinnorna och männen börjar prata öppet om trakasserierna i stället för att tiga och ta emot. Kanske kan det leda någonvart när det ger svarta rubriker i medierna. För teatercheferna verkar inte ha gjort något, i den mån de ens har varit medvetna om problemet. Att döma av vad Staffan Böhm säger i P1 Morgon har han inte varit särskilt medveten om problemet.

Staffan Olzon säger till Kulturnytt att han mycket möjligt kan ha utsatt medarbetare för sexuella trakasserier genom åren (det är skönt att någon faktiskt erkänner att de har varit en del av den här kulturen) men att han funderar över det här problemet:

– Det är inte lätt att säga ifrån till en teaterchef. Man kan svälja en hel del. Därför man vet att man kanske inte får nåt jobb nästa termin.

Även regissör Sara Giese funderar över det svåra i var gränserna går.

– Det är ju det som jag funderar på idag. Var går gränsen? Vad är det som jag har utsatt skådespelare för som egentligen inte är tolerabelt? Som skådespelare är man i händerna på en regissör. Man överlämnar sig rätt mycket och sen efteråt tänker man kanske: vad fan är det jag har varit med om?

Det är inte en lätt fråga att avgöra var gränsen går för när en människa känner sig kränkt, oavsett intention, men början till en lösning måste ändå gå i en ökad öppenhet och ett klimat där det är tillåtet att prata om kränkningarna. Tillåts de att ske i det fördolda kommer de att fortsätta ske; riktar man ljuset mot dem och faktiskt pratar om dem så finns det en möjlighet till förändring. Det är än en gång tystnaden som är de befintliga strukturernas bästa vän och möjliggörare.

Bakåtsträvande i mörkblå kostym

31 söndag Jan 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Just nu pågår Kristdemokraternas kommundagar i Jönköping, och trots att jag av naturliga skäl inte har ägnat dem särskilt mycket tid eller energi, har det jag sett gjort mig rejält upprörd. Det började i torsdags då jag såg ett inslag i SVT:s rapport. Glada KD-medlemmar viftade med plakat med texten ”Mer medmänsklighet”, något jag tycker känns som ett hån med tanke på den milt sagt obarmhärtiga människosyn som genomsyrar alliansens socialförsäkringspolitik. Sedan var det KD-medlemmar som talade om att tydligare nischa partiet till höger om M, eftersom det finns utrymme där. Befinner sig inte KD redan till höger om M? Är de inte redan det mörkblåaste av de blå partierna? Men visst, det är bra om de är tydliga. Höger om M finns utrymme för en mörkblå/brun sörja tillsammans med SD. Är det de väljarna som KD försöker attrahera i ett försök att klamra sig kvar över 4%-spärren?

Men det som verkligen upprörde mig var pratet om att lagstifta mot kvotering. Mot? M gick ju nyligen ut med att det kan bli nödvändigt att lagstifta om kvotering för jämnare könsfördelning i börsbolagens styrelser, ska ett av de andra allianspartierna då gå åt motsatt håll? M försöker bli det nya feministpartiet, så som de i förra valet satsade på att framställa sig som det nya arbetarepartiet, medan en av deras allierade gör tvärtom.

Tyvärr är pratet om att lagstifta mot kvotering inget nytt för KD, utan bara alltför välbekant. Det är inte ett parti som värnar om kvinnors och mäns lika ställning, vare sig i samhället eller familjen. Ja, de döljer det bra bakom en retorik kring individens valfrihet och att kunskap ska gå före kön, men vad löser det när det fortsätter vara kvinnor som drabbas, kvinnor som får lägre löner, som tvingas till deltidsarbeten? När det finns ett systemfel går det inte att lösa problemet genom att prata om valfrihet. Jag är inte för regleringar för sakens skull, jag är alldeles för mycket liberal i grunden för det, men vissa inbyggda tankefel som den rådande könsmaktordningen kräver lite mer för att en gång för alla förändra. Att stoppa huvudet i sanden ger ingen förändring.

KDU lanserade igår sitt nya jämställdhetsprogram, We Can Do It! – utan kvotering. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men det gör mig lite rädd att unga kristdemokrater idag tycks ha en allt annat än modern syn på jämställdheten. För faktum kvarstår: det finns ett könssegregerat tänkande djupt rotat i även vårt svenska samhälle, som är anledningen till löneskillnader och svårigheten för kvinnor att komma fram i styrelser i såväl privata som offentliga bolag och myndigheter.

Charlie Weimers, KDU:s förbundsordförande, skriver följande i sin blogg:

Kampanjen är en del av KDU:s arbete för att formulera en borgerlig jämställdhetspolitik. På måndag tar vi med kampanjen ut på skolorna, för att prata med elever om kvotering, genus, kunskap, kompetens, jämställda löner och lika möjligheter. Jag är optimistisk. Att döma av reaktionerna på min debattartikel igår (och av många diskussioner ute på skolorna), så finns det en längtan efter ett alternativ till radikalfeminismen.

Jag undrar lite vad det är de definierar som ”radikalfeminism”. Är det all feminism som strävar efter att bryta upp den rådande könsmaktordningen till förmån för äkta jämställdhet, där kvinnor och män får lika villkor att skapa det liv de vill ha? Alla som talar om att man kan behöva lagstifta för att råda bot på en under årtusenden djupt inarbetad kvinnosyn? Som anser att genusfrågor är viktiga och att genus är en naturlig del av alla sammanhang? Eller är det helt enkelt alla som inte tycker som KDU? Ja, i så fall är jag radikalfeminist. Fast det är jag nog på många sätt, även om jag absolut inte är någon anarkafeminist.

Tongivande i KD:s jämställdhetspolitik är Alice Teodorescu, som var initiativtagare till nätverket ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra”. Detta nätverk har en i grunden intressant tanke, och formulerar sig själva som:

En särskild plats vikt åt kvinnor som inte sväljer samtidens alla sanningar utan eftertanke. En plats för kvinnor som både vill och kan. Som inte är offer för omständigheterna, strukturerna eller andra uppdiktade konstruktioner. En plats för de som saknar genen som styr den kvinnliga avundsjukan, har dumpat Jante och som numera vågar ta risker. Med andra ord kvinnor, som inte drivs av rädslan för att misslyckas utan av möjligheten att lyckas.


Teodorescu definierar sig inte som feminist, och nätverket vill bryta sig loss från radikalfeminismens ok, som har tagit fokus från sakfrågorna. Starka, självständiga, lysande kvinnor i all ära – jag sticker inte under stol med att jag är allt det – men det är inte riktigt så lätt att komma tillrätta med den systematiska ojämställdheten.

I detta nätverk hymlar vi inte med att vi är kvinnor. Vi är tvärtom stolta över det! Vi skäms inte för oss utan bejakar rätten att vara eleganta och feminina och knivskarpt kompetenta. Samtidigt. Vi kopierar inte manligt beteende, manligt kläd- eller kroppsspråk. Vi kan ändå aldrig bli riktigt bra män. Så varför då nöja sig med att vara bleka kopior när alternativet kan vara färgsprakande original


Ja, varför? Sedan när kan en feminist inte vara kvinnlig, snygg och intelligent? Sedan när kan inte en feminist vara i högsta grad ett original? För mig innebär feminism att bejaka individen. Jag är kvinna, högintelligent, kompetent och stolt över det, men jag ser inte till kvinnligt eller manligt i mina beteenden och kvalitéer. Jag anser att alla kvinnor har rätt att vara som de är och klä sig som de vill utan att diskrimineras och kritiseras av sina medsystrar. Det är alltför sällan fallet. Jag har stött på hård kritik från feminister av olika slag för att jag sminkar mig, ofta bär kjol och höga klackar och inte sticker under stol med att jag är kvinna och älskar det! Som feminist är det för mig främmande att fördöma en annan kvinnas stil eller livsval. Jag förstår det kanske inte, men jag har inte rätt att döma henne.

Charlie Weimers skrev också i fredagens SvD en debattartikel om vikten av en kristdemokratisk jämställdhetspolitik. Han anger att KD har tre alternativ:

Det första är att låta det vara som det är. Analysen bakom denna strategi bygger på att Kristdemokraterna inte vinner val på jämställdhetsfrågorna, eftersom borgerliga jämställdhetsivrare har tre feministiska alternativ att välja bland.

Det andra är att ta efter Nya Moderaternas partiledning, och acceptera det feministiska problemformuleringsprivilegiet. Det politiska priset för detta är en reträtt från valfrihet inom barnomsorgen och föräldraförsäkringen.

Det tredje alternativet är att formulera en jämställdhetspolitik som utmanar radikalfeminismen. I sådana fall är ambitionen att låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben. Detta kan ske genom ett ifrågasättande av 50/50 som ett absolut villkor för jämställdhet till förmån för principen om lika möjligheter, ett avvisande av varje form av kvotering samtidigt som kunskap och meriter framhålls och genom en analys av kvinnors lägre löner där det individuella perspektivet ersatt genusglasögonen. För mig och KDU är alternativ tre det självklara alternativet.

”det feministiska problemformuleringsprivilegiet”. Jo, man tackar! Sedan när är det den starkare, överlägsne parten som ska ha konkretisera och peka på problemen? När problemet ifråga är till deras favör är självklart problemformuleringen ointressant. Ökad jämställdhet är per se inte ett hot mot valfriheten. Jag är själv mycket nyfiken på hur man bedriver en jämställdhetspolitik utan genusperspektiv, för det måste väl vara det som avses med att ”låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben”.

Maria Wilhelmsson tar i en krönika i Kristdemokraten den 26 januari avstånd från Nya Moderaternas feministiska nyorientering, som hon anser är en ”förnedrande offersyn”:

Moderaterna orienterar sig nu mot en radikal feministisk ideologisk syn på kvinnor och män som inte hör hemma i en borgerlig regering. Det är förnedrande för kvinnor att alltid betraktas som offer. Det är inte bra för kvinnors självkänsla, mäns självbild eller relationerna mellan könen. I synnerhet är det dåligt för unga kvinnors självbild och självförtroende att matas med föreställningen om att det egna könet är det som ständigt är drabbat av orättvisor.

Naturligtvis är det inte heller bra för unga mäns självbild att pådyvla bilden av att män är överordnade kvinnor och att bli betraktade som förtryckare, potentiella våldtäktsmän, pedofiler och kvinnomisshandlare. Det är nämligen det som följer av att definiera maktstrukturerna i samhället på ett kollektivistiskt och förenklat sätt.

Nej, en sann feminism utmålar inte det ena könet som överordnat det andra, utan försöker tvärtom att tvätta bort tanken på mannen som överordnad kvinnan, denna tanke som än idag lever kvar i hela världen. Jag är själv stark motståndare till att måla upp någon som offer, men det är ett faktum att kvinnor ses på ett annat sätt än män. Könsmaktordningen är en konstruktion, men kan bara dekonstrueras genom att vi faktiskt belyser den. Att tiga är att acceptera och vidmakthålla.

Det är dock inte alla KDU- och KD-medlemmar som tycker så här. Det är jag medveten om, och jag hoppas att motståndarna inom partiet också får komma till tals. Mest av allt hoppas jag dock på att vi på morgonen den 20 september i år har en omritad politisk karta, med mindre mörkblått och en gnutta mer rosa.

Könsmord och könssjälvmord 2010

29 fredag Jan 2010

Posted by in Citat

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Det här är delvis en uppföljning och fortsättning av inlägget Kvinnors tystnad ett samhällsproblem? från den 22 januari. Men det är också en reaktion på en krönika, ett blogginlägg och tankar som spinner vidare utifrån det enorma samhällsproblem som könsmord, gendercide, utgör.


Katrine Kielos skriver i sin ledare i dagens Aftonbladet, Kvinnohatet är vår tids största skam, på temat kvinnohat och det våld som kvinnokroppen utsätts för runt om i världen. Hon tar sitt avstamp i den etymologiska definitionen av ordet vagina som ”slida, skida”, dvs i betydelsen svärdsskida. Mannen betraktar kvinnan som ett hölje åt hans svärd. Och i det sexuella våldet som äger rum i såväl krigshärdar (bl.a. Kongo Kinshasa idag, tidigare i Bosnien Herzegovina) som i våra så kallat civiliserade områden använder han inte bara sitt skinnsvärd för att penetrera och fylla henne, utan även vapen och diverse tillhyggen. Ofta med livslånga men till följd. Det här sker idag. 2010. Jag undrar nu som jag undrade när jag förra veckan läste Per Wirténs ”Könsmördare” i Expressen varför det är så tyst om det. Varför säger ingen något, varför blir det inte ett ramaskri?

Och så undrar folk varför jag är feminist…

Callisto skriver ett mycket välformulerat svar på Kielos ledare, Om hatet mot kvinnokroppen, där hon frågar sig var omvärldens fördömande finns.

Jag tror tyvärr att en anledning till att detta inte sker ännu i den grad man kunde önska eller förvänta sig, är kvinnosynen också i den ”civiliserade” världen. Kvinnan är helt enkelt inte så mycket värd ännu, inte ens den egna inhemska modellen, att det skulle vara intressant att ge sig ut i världen för att försvara vår rätt till våra kroppar, och våra liv.

Tyvärr är jag böjd att hålla med. Det är mycket lättare för oss som påstår oss leva i den civiliserade världen att vända bort blicken, stänga av TV:n, gå tillbaka till Facebook och glömma. Att vi genom vår tystnad accepterar är det nog få som tänker på. Vår passivitet blir ett tyst godkännande av det som sker våra medsystrar – det våld som dagligen drabbar vårt kön, vår kollektiva kvinnlighet.

Jag upprepar än en gång Ursula Le Guins ord:

The power of the harasser, the abuser, the rapist depends above all on the silence of women.

Det är inte männen som ska resa sig upp i protest och hävda vårt värde som kvinnor, utan vi kvinnor. Så länge vi accepterar att kvinnokroppen behandlas som ett objekt för mannens maktbehov och lustar kommer det att pågå; så länge vi tiger om det könsförtryck och könsmord som pågår, accepterar vi det. Jag kan inte acceptera att den i mitt tycke helt fantastiska kvinnokroppen reduceras till ett hål för mannens behag att göra vad han vill med. För vad är ett hål egentligen? Tomhet, ett intet, något man inte behöver ta hänsyn till för det finns ju inte. Hålet är avsaknad av innehåll. Är det så ni vill bli betraktade, systrar?

Men hatet mot kvinnokroppen går längre än till det rent fysiska sexuella våldet, längre än till de systematiska fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska kränkningarna mot kvinnor. Det riktas mot kvinnor på ett mycket mer sinnrikt sätt, nämligen i form av skönhetsindustrin. Att skapa och underblåsa kvinnors osäkerhet över sina kroppar, rent av hat mot sina kroppar, är ett mycket effektivt sätt att hålla kvinnor på plats och få oss att frånta oss själva mycket av den kraft och makt vi egentligen besitter. Det blir ett perfekt sätt att få oss att förminska oss själva, hindra oss själva från att ta plats i samhället, från att leva den enorma styrka som kvinnor besitter (vi kan ju för sjutton hakar föda barn – det kan inte en man!), och tar fokus från orättvisorna och könsdiskrimineringen. Skönhetsen är helt enkelt ett mycket effektivt vapen för att hålla kvinnan tillbaka, fast i ett fälla av osäkerhet och kroppshat.

Den som är osäker är mindre benägen att ställa sig upp och protestera, och lätt att få tyst på. Det räcker ofta med en kränkande kommentar om en kvinnas utseende för att hon ska bli tyst. Efter andra världskrigets relativa uppsving för kvinnornas värde i samhället kom en motreaktion i form av en fokus på kvinnan som söt prydnad vid mannens sida, den perfekta hemmafrun vars uppgift var att i lugn och ro skapa det perfekta hemmet och ta hand om den perfekta familjen. Nu behövdes hennes tjänster inte längre på arbetsmarknaden. Och många kvinnor lydde. Kvinnan reducerades åter till ett objekt. Till en mottagare av handlingar, inte utförare av dem.

Skönhets- och modeindustrierna är mångmiljardbranscher. De ändlösa raderna med bantningspreparat och kosmetiska ingrepp, underviktiga modeller och retuscherade reklambilder säljer genom den osäkerhet som många kvinnor har; osäkerheten inför sitt eget värde i en värld där målet alltför ofta tycks vara perfektion. Inte minst den perfekta kroppen och det perfekta utseendet. I stället för att ta makten över våra liv och kroppar försöker alltför många av oss att förminska och förändra, objektifierar kroppen i stället för att inse att den är en del av oss och något vi kan använda för vår enorma styrkas och lyskrafts skull. Det pågår dagligen och stundligen en självobjektifiering av kvinnokroppen, som är ett lika stort hot som könsmord. Som faktiskt är ett allvarligt led i samma könsmord, om än i mindre våldsam form och utan andra förövare än vi själva. Genom hatet mot våra kroppar objektifierar vi oss själva och begår våld mot våra kroppar och vår kvinnlighet, mot oss själva. Det är disempowerment i händerna på oss själva. Hur ska vi kunna resa oss upp och protestera, höja våra röster och raka i ryggen stå starka i ljuset av vår enorma styrka om vi förminskar oss själva och berövar oss denna styrka? Om vi gör oss till samma tomma objekt som männens svärdsskidor? Är inte det ett långsamt könssjälvmord?

I vissa länder sker könsmordet genom mord på flickbebisar, abort av flickfoster, systematiska våldtäkter och mord på kvinnor, hedersmord, kvinnomisshandel som undgår straff eller rentav sanktioneras av stater, brister i vården för kvinnor och flickor, politisk och ekonomisk diskriminering; i andra stater sker det genom att kvinnor lockas och luras att glömma bort vilka de är i osäkerhet över och hat mot sina egna kroppar. Resultatet blir detsamma. Kvinnorna förblir svaga, tysta, tigande. Det är vår tystnad som låter det fortsätta. Accepterar du? Det gör inte jag.

Kielos frågar sig också vad i kvinnans kön det är männen hatar så. Kanske att vår ”erektion” inte sviktar och sviker på samma sätt som deras kan? Eller att vi kan ”go for hours” om vi så vill? Att den utövar en så stark lockelse på dem att de ibland ballar ur? Att vi kan utöva denna lockelse, men säga nej om vi inte vill? Jag förstår verkligen inte.

Jag förstår inte heller varifrån detta hat kommer, eller denna rädsla som lett till hat. Men jag förstår en sak: Vi kan säga nej. Vi har en plikt att säga NEJ om vi inte ställer upp längre. Jag har sagt mitt nej. Har du?

Kvinnors tystnad ett samhällsproblem?

22 fredag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Sedan jag skrev inlägget ”Det får räcka nu – om den manliga kulturelitens trakasserier” har jag fortsatt att följa debatten i medierna. Det har dels handlat om just hur den manliga kultureliten (eller en del av den) uppför sig och tillåts uppföra sig; ett tillåtande som beror på omgivningens tigande; dels om hur en del debattörer gått in för att kritisera debatten genom personangrepp på de kvinnliga debattörer som har uttalat sig kritiskt mot dessa trakasserier; dels om kvinnors utsatthet i stort och hur kvinnans kropp och sexualitet betraktas.

Bland de artiklar jag har läst finns bland annat Katarina Wennstams ”Avslöja kulturelitens tafsande alfahannar” i Aftonbladet den 19 januari. Även Wennstam skriver om den manliga kulturelitens beteenden och den mytiska genikulten, och det samtidiga undervärderandet av det kvinnliga konstnärskapet. Unga kvinnliga skådespelerskor förväntas i stort sett att ta emot sexuella kommentarer och närmanden från äldre manliga kollegor, och det tycks ha blivit så accepterat att det endast i undantagsfall kommer ut utanför teatern. Det framstår med all icke önskvärd tydlighet att manliga konstnärer behandlas på ett helt annat sätt än sina kvinnliga kollegor. Det som ursäktas en man skulle helt fördömas hos en kvinna.

Per Wirtén skrev i Expressen den 17 januari om Könsmördare; om ”männens globala krig mot kvinnorna”. Vid det här laget vrider säkert många på sig och tycker att det är en kraftig förenkling, och dessutom diskriminerande. Men är det verkligen diskriminering? I Sverige anmäls nästan 30 000 fall av mäns våld mot kvinnor, men bara en tredjedel leder till åtal, och ytterligare färre till straff. Tänk då också på att mörkertalet är enormt. Dessa siffror är bara en bråkdel av situationen för världens kvinnor, i något som faktiskt är ett globalt problem, kanske rentav att betrakta som könsmord, gendercide.
Wirtén nämner att det under de senaste 50 åren har mördats fler flickor mördats, just för att de är flickor, än antalet män som har dött i krig. Varje årtionde dödas fler flickor än antalet människor som har mördats under 1900-talets samtliga folkmord.

Flickfoster aborteras, nyfödda flickor dödas eller lämnas att dö; kvinnor misshandlas, våldtas och dödas systematiskt som politiskt maktmedel och osystematiskt som en del av ett system där mannen visar sin styrka genom övergrepp; kvinnor får inte tillgång till adekvat hälsovård, eller för den delen förlossningsvård; kvinnor könsstympas; kvinnor bränns levande eller får syra kastat på sig; våldtäkter utreds inte; kvinnor förhindras genom det Saudiarabiska förmyndarsystemet att leva ett fritt och rättvist liv, eftersom deras rörelser kontrolleras av manliga förmyndare.

Detta pågår idag, år 2010, och ingen säger något. Makthavarna tiger, tidningarna skriver inte om det. Det kan i sammanhanget tyckas trivialt att klaga över att några kända skådisar och artister tafsar på kvinnor, men det är en del av samma övergripande förtryckt och skeva syn på kvinnan och hennes kropp. På kvinnligheten. Är det inte mer än hög tid att förändra den synen?

Det får räcka nu – om den manliga kulturelitens trakasserier

16 lördag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Den senaste veckan har jag läst många artiklar, debattinlägg och bloggar om den manliga kulturelitens fortsatta objektifiering av kvinnors kroppar, trakasserier, elitism och andra utslag för sin egen manliga fåfänga. Den utlösande faktorn har varit den arbetsrättsliga anmälan mot Operans balettchef Marc Ribaud för sexuella trakasserier. Ribaud hade redan innan han fick tjänsten vid Operan fått kritik för just sexuella trakasserier, och att han ändå tillsattes, och dessutom till viss del försvaras av Operans chef, Anders Franzén, ger en fingervisning om att det där med sexuella trakasserier tydligen inte tas på alltför stort allvar på Operan. Eller för den delen inom kultursfären. (För den som inte är insatt i hur ett balettkompani fungerar, så är det balettchefen som tillsätter roller i balettuppsättningarna, vilket innebär att alla dansare i Operans kår är utelämnade till Ribauds vilja; något som antagligen gör att man inte riktigt vågar höja rösten.)

Callisto skrev i torsdags ett läsvärt blogginlägg på detta tema, Sexistiska svinerier okej bland kultureliten?, och det har under veckan även dykt upp ett antal debattinlägg och artiklar om hur manliga skådespelare upprepade gånger handgripligen har trakasserat kvinnliga kollegor och blivande kollegor, hur manliga författare tar sig rätten att verbalt trakassera och förlöjliga kvinnliga kollegor och så vidare. Det framstår tyvärr med all icke önskvärd tydlighet att en stor del av den manliga kultureliten har en minst sagt mossig kvinnosyn och verkar anse sig ha rätt att objektifiera kvinnan och ta sig ungefär vilka friheter de vill mot hennes kropp – för att de är kända män, eller?

Åsa Beckman skrev igår en artikel i DN om den manliga kulturelitens beteenden, Manliga genier med rätt att svina, om hur Stig Larsson på slutet av 1990-talet slängde ur sig en rejält sexistisk harang mot henne, efter att under ett föredrag lagt stor tid på att mer eller mindre idiotförklara just Åsa Beckman. Och han gjorde det oemotsagd. Ingen sa ifrån, ingen trädde till Beckmans försvar. Inte ens hon själv. Någonstans har det byggs in en föreställning om att man som kvinna måste acceptera att reduceras till kropp; en kropp som är tillgänglig för männen att trakassera och kränka nästan som de vill. Detta fortgår än idag.

I stället för att reagera med ilska vid kränkningarna och aktivt försvara sig genom att slå tillbaka och höja sin röst för att säga ifrån reagerar alltför många med ett passivt försvar; de backar undan och tiger. Ja, det är otroligt kränkande att reduceras till kropp och kritiseras inte för det man gör, utan för sitt utseende, men så länge vi kvinnor ger männen rätt att göra det genom att acceptera och tiga så behåller de den rörelsefriheten. Vår tystnad vidmakthåller deras makt och bemäktigande över våra kroppar. Är det verkligen så vi vill ha det?

Jag förstår att man som (ung) kvinna i en mansdominerad kultursfär känner sig svag och utsatt och är rädd att inte få jobb om man blir känd som besvärlig, men är lösningen verkligen att spela med i männens sexualiserande machospel?

Är lösningen att acceptera, låta sig reduceras till en tillgänglig kropp och därigenom bevara den manliga kulturelitens beteenden, eller är den att stå upp för sin rätt att behandlas med respekt och kräva att behålla makten över sin egen kropp? Antalet kvinnor i kultursfären är inte bara en handfull, och där finns många starka, intelligenta kvinnor som vet att använda sina röster. Varför reser de sig inte upp gemensamt och förklarar att det räcker nu. Nu är det slut på gubbväldet och männens trakasserier. Och det handlar inte bara om kultureliten.

Att tiga är att tyst acceptera. Det är att bevara maktordningen. Det är att genom passivitet lämna walkover och ge männen rätt att fortsätta reducera och trakassera. Det är inte rätt.

SF-författarinnan Ursula Le Guin har uttryckt det här bra:

The power of the harasser, the abuser, the rapist depends above all on the silence of women.

En man har aldrig rätt att kränka en kvinna, på något sätt. En kvinnas kropp är alltid hennes egen och borde inte vara något hon behöver försvara. Men som det ser ut idag måste vi kvinnor stå upp och försvara våra kroppar. För att göra det måste vi börja med att faktiskt tycka att de är värda att försvara, att vi är värda att försvara. Hur ska vi annars kunna försvara oss?

Det måste vara grunden för allt kvinnligt självförsvar: Jag har något som är värt att försvara. Jag är värd att försvara.

Den kvinna som inte tycker att hon är värd att försvara gör inte heller det. Då blir det kanske bara ett indignerat uttalande om hur kränkt hon kände sig i efterhand; utan handling, utan påföljd. Den som verkligen tycker att hon är värd att försvara tillåter ingen att ta sig friheter mot henne; säger ifrån direkt och låter sig inte kränkas. Hon tar inte emot. Hon är inte passiv.

Männens makt bibehålls av kvinnornas tystnad. Av kvinnornas acceptans och tillåtelse av trakasserierna. Det får räcka nu.