Då och nu. Ibland slås jag av hur mycket som hänt på de senaste 10 åren, hur i stort sett allt faktiskt har förändrats bara på de senaste 4 åren. Jag har varit fri(sk) i bara fyra år, sedan september 2004 då jag en dag insåg att det nog var över nu. Visst är jag en nykter = icke svältande anorektiker, men jag lever ett friskt liv och har friska tankar och beteenden, till och med jämfört med många som alltid varit friska.

En av de största förändringarna har handlat om kroppsuppfattningen. Jag har gått från att vara rejält underviktig men ändå uppleva och se och känna mig tjock, eller i alla fall inte smal, till att gå upp nästan 20 kilo, vara normalviktig och både se att jag är smal och faktiskt uppleva mig som smalare än förr. Visst är det häftigt vilken förändring det kan bli?!

Så länge jag aktivt svalt mig och var underviktig så strävade jag alltid efter att bli tillräckligt smal, vilket inte satt i ett visst antal kilo – eftersom jag aldrig var smal nog vid något av viktmålen – utan handlade mer om hur jag upplevde min egen kropp. Problemet med den tanken är bara att ju mindre du väger, desto mer svält- och underviktigspåverkad blir du, och då får du allt sämre kroppsuppfattning och det kan till och med bli så att ju mindre du väger, desto större uppfattar du dig. Och låt mig tala om att det är otroligt frustrerande att uppleva det eftersom du ser att vågen visar mindre och ändå inte kan se att du blir smalare trots att du vet att du borde bli det. Jo, visst märker du av mer ben, men det där mjuka mellan benknotorna, har det inte blivit lite mer och lite mjukare? Ju smalare jag blev, desto mer rädd blev jag för att bli tjock. Självklart handlade det här med att vara smal nog inte om kroppen egentligen, utan om att få en känsla av att trivas med mig själv, en känsla av lugn, tillförsikt och ro som jag felaktigt trodde skulle infinna sig bara jag blev tillräckligt smal.

Men med fler kilon, normalt ätande och en hjärna som tolkar signalerna sannare, arbetade jag mig fram till en mer verklighetsanknuten kroppsuppfattning. Det var en process som pågick både vid matbordet och hos sjukgymnasten; jag fick bättre kroppsuppfattning både genom att gå upp i vikt och äta bra och genom att arbeta med kroppskännedom och dessutom bearbeta mina egna tankar och ideal. Jag är fortfarande inte helt säker på att det jag ser i spegeln är detsamma som andra ser när de ser mig, men jag vet att det jag ser åtminstone överensstämmer bättre med vad andra ser än hur det var förr. För 5-6 år sedan vet jag att alla som jag tyckte var lika stora som jag vägde 10 kilo mer. Idag skulle jag gissa att det handlar om max 5 kilos ”synfel”. Om ens det. Jag vet att jag är smal, men normalsmal i stället för mager, och jag tycker faktiskt riktigt bra om en del av de där mjukare bitarna, som bröst och rumpa.

Här kommer två foton, med nästan 9 års mellanrum – millennieskiftet och Halloween i år – och kanske 10-12 kilos skillnad. Kortet från millennieskiftet är nog ett av de foton där jag väger minst, trots att jag vägde betydligt mindre senare, men då stod jag alltid bakom kameran. Men de kanske åskådliggör skillnaden lite grann. Jag kanske bör tala om att jag har korsett på fotot från i år och är ganska så snörd, så jag ser nog lite smalare ut än vanligt.

31 oktober 2008:

Jag har tvekat om att lägga in foton eftersom jag inte vill att någon ska använda dem som thinspiration, men väljer ändå att göra det nu. Om ni vill bli inspirerade, bli hellre det av foto nr 2. för idag mår jag bra och är hälsosam. Det var jag inte för nio år sedan… Och bra, det mådde jag inte. Jag hade superångest den kvällen för att jag kände mig ”för stor” och för att jag skulle behöva äta en 5-rätters middag.

En sak jag kan tillägga: Jag kan fortfarande inte se att jag skulle vara sådär jättesmal på det första kortet. Jag vet att med det BMI jag hade då så borde jag vara det, men kan fortfarande inte riktigt se det när det handlar om foton på mig själv. Jag och foton har inte ett kärleksförhållande, om man säger så, för jag är extremt självkritisk och tycker sällan att jag blir tillräckligt bra på dem. Idag går det dock ungefär 1000 gånger bättre än förr, troligen på grund av att jag trivs med hur jag ser ut oavsett om bilderna blir bra.

När jag tänkte vidare efter inlägget igår slog det mig att det givetvis är en massa saker förutom vägen bort från anorexia, självskadande och depression som påverkat vem jag är idag. Precis som för alla andra är det ju hela vår historia, alla våra erfarenheter som gör oss till dem vi är, inte bara några år även om vissa händelser kanske bidragit mer och varit vad dr Phil kallar för ”defining moments”.

Jag tror på astrologi, så jag är ganska säker på att min personlighet påverkas av mitt horoskop; jag har fått lite för tydliga tecken på det för att helt förkasta allt. Och om världshaven kan påverkas av månen, vad säger att inte vi kan påverkas av de himlakroppar som ändå har samma ursprung som atomerna vi är uppbyggda av?
Jag är äldsta barnet av fem, en ganska typisk storasyster, ansvarstagande och med pliktkänsla, en duktig flicka (inte lika duktig längre men det finns ändå kvar) som haft lätt för att förneka mina behov och sätta andras före eftersom ”de behöver det mer än jag”, och extremt självständig eftersom jag i princip klarat mig själv sedan jag var 15 månader och fick min första lillasyster. Då fanns det inte samma tid till mig längre.
Min mamma hade psykiska problem när jag var liten, periodvis så svår panikångest att hon inte kunde lämna tomten, och även om jag inte minns det (jag var 4 eller 5 när det var som värst) så vet jag att det har påverkat mig, för hon kunde aldrig ge mig den grundtrygghet jag hade behövt eftersom hon inte var trygg i sig själv. Hon kunde inte finnas där känslomässigt, och min far är inte en känslomänniska heller, så den biten saknades i min barndom. Det är nog också pga detta som jag alltid känt att jag inte ska lägga på dem jobbiga saker utan har skyddat dem genom att hålla mig för mig själv och hålla tyst om mobbing, ångest, nedstämdhet, depression osv. Till och med när jag insåg att mina föräldrar och min barndom hade spelat viss roll när det gäller ätstörningen så kände jag att jag inte får skylla på dem (vilket jag inte har tänkt göra, det handlade om att hitta förklaringar och ledtrådar, inte en syndabock, för det var trots allt jag som svalt mig, inte de) utan måste skydda dem. Som om de inte var vuxna människor som måste ta hand om sig själva.
Under min uppväxt kan jag inte minnas att jag en enda gång fick höra att mina föräldrar älskade mig eller att jag fick komplimanger för den jag var. Det handlade bara om prestationer, och de enda gångerna jag fick uppmärksamhet utöver prestationerna var när jag var sjuk. Så jag lärde mig att mitt värde handlar om vad jag presterar, och det enda som räknas är toppresultat, och att människor bara bryr sig om mig om jag verkligen behöver dem. Alltså kan jag inte önska att någon ska bry sig om jag är frisk, för då har jag väl inga behov? Det låter lite knasigt, men så tänkte jag, det var ju det mönstret jag såg.

Sedan har jag självklart påverkats av gener, arv, miljö, av att växa upp på 70-talet, av min intelligens, min känslighet osv. Hela min historia har bidragit till den jag är idag, men just vägen ut ur ätstörningen och kampen för att hitta mig själv och ta reda på vad jag behöver för att må bra och vara lycklig, och att jag har lärt mig bejaka den jag är, allt jag är, som har påverkat mig mest. Åtminstone än så länge.

Hur ser du på din historia? Hur påverkar den vem du är i dag och vad har den tillfört, positivt eller negativt?
Innie ställde dessa frågor i ett inlägg i sin blogg, och de ställdes även tidigare i veckan på Zebraforum. Jag svarade på forumet men kände att mitt svar blir för långt för en bloggkommentar, så jag funderar lite här i stället.

Jag är den jag är idag tack vare min historia, mina erfarenheter och upplevelser. Jag är summan av allt jag varit med om, mitt arv, allt jag kan och vet och känner, och med en annan historia hade jag blivit en annan person än den jag är nu.

Men det är inte på grund av anorexin eller självskadandet eller depressionen eller ångesten eller psykvården, medicinerna och elchockerna som jag blivit den jag är, utan det är kampen mot anorexin, självskadandet och depressionen och vägen ut från det som format mig mer än något annat. När jag valde att ta mig ur det så valde jag livet, gjorde ett aktivt val att leva och göra det som krävs för att ta mig ur mörkret och självdestruktiviteten, bröt nästan livslånga mönster och med en identitet som jag hade skapat för mig själv. Jag fick börja om, nästan med ett rent, vitt papper, för att återupptäcka mig själv. Jag hade inget ”före” att falla tillbaka på, inga ledtrådar till vem jag var utan anorexia, utan ständiga tankar på vikt och utseende, prestationer och perfektion.

Jag har på några år gjort en upptäcktsresa som många andra inte verkar göra, eller som de kanske gör under många år i ungdomen, för att upptäcka vem jag är som frisk, vuxen kvinna. För att göra det fick jag ifrågasätta i stort sätt allt det jag hade tagit för givet om mig själv och livet, alla ”sanningar”, och även allt vad andra sa, tyckte och förväntade sig. Jag har alltid ifrågasatt många av samhällets värderingar och visste redan att jag inte håller med om mycket som andra tycker, och att jag därför behövde hitta mina värderingar, min livssyn, mina grundläggande sanningar. Med ett öppet sinne och mycket ifrågasättande och funderande, och en hel del ren känsla och intuition, hittade jag dem. Jag vet vad jag tycker och tror på, och om jag inte vet så är det inte hela världen, jag kan ju känna efter!

Åren på den mörka sidan av spegeln har gett mig livserfarenheter som jag räknar som ovärderliga, men det är inte så att anorexin, självskadandet, ångesten och depressionen har ett egenvärde, utan det är just den mening jag skapade av de åren som gett mig något. Allt är meningslöst om vi inte ger det en mening, och jag har en mycket fast övertygelse om att allt som händer har en mening även om den kanske är det vi själva gör av det vi upplever. För mig har de här erfarenheterna gett mig otroliga kunskaper om psykets skuggsida, om psykisk sjukdom, om att må dåligt utan att det syns utanpå. Jag vet hur svårt det är att bryta beteenden och hur ett beteende kan bli ett beroende, jag vet att jag kan stå emot impulser att fly undan ångesten som kan slita i mig, jag vet att jag kan äta även om den där rösten inom mig säger något annat, att jag aldrig någonsin behöver bli ett offer för mina tankar. Att jag inte är ett offer.

I takt med att jag öppnade mitt sinne för att upptäcka mig själv på alla plan så upptäckte jag att livet innehåller så mycket mer än vad de flesta av oss förnimmer eller vill erkänna, något jag visste redan som liten men stängde av eftersom det skrämde mig och ingen annan verkade se det, jag har hittat en otroligt djup andlighet och tro som ger mig styrka och som när jag ser tillbaka alltid fanns där, som ett aldrig så litet ljus i mörkret, ett spindeltrådstunt rep som jag klamrade mig fast vid och som den självbevarelsedrift som alltid gjort att jag valt livet även när jag egentligen inte ville. Jag har en enorm ödmjukhet och tacksamhet inför livet som är svår att förklara, jag har lärt mig vilken enorm kraft vi människor har inom oss och hur begränsande rädsla är. Jag har lärt mig att prestationer inte gör mig mer värd, utan att mitt värde handlar om mig som människa och det varken är större eller mindre än någon annans, oavsett vad jag väger och gör.

Jag ser mig idag som en stark kvinna, kompetent, klok, mjuk, lyhörd, omtänksam och tuff, som kan sätta gränser och sätta mina behov och det jag behöver främst. Det är inte detsamma som egoism, utan faktiskt så enkelt som ren överlevnad. Jag har fortfarande svårt att i vissa situationer hävda mina behov, det är inte så lätt att bryta ett livslångt tänkande om att andra är viktigare och att jag måste bry mig om andra för att vara omtyckt, men för det mesta så kommer det faktiskt naturligt. Och jag är stolt över den jag är och det jag åstadkommit!

Jag hade inte varit den jag är idag utan min historia, men det är inte det som var då som format mig, utan vägen från då till nu.