Svara på frågan först. Sedan diskutera ämnet.

Ingen höjdardag matmässigt:

• Förfrukost – blodgrapejuice och några chokladkex.
• Frukost – ekologiskt helvetebröd från lokala bageriet Cum Pane (inte helvete, utan hel-vete, dvs bröd med hela, kokta vetekorn) med äggröra med cheddarost
• 2nd breakfast/fusklunch – Oboy. Mörk. På lättmjölk. Och jag blandar Oboy med matskedar, inte teskedar.
• Middag – rester från fredagens lergrytekyckling. Perfekt mat för lata Lisor. Och god, framför allt rotfrukterna som får följa med sista halvtimmen och som ångas/koks/ungssteks i köttsaft, kycklingfett och vad jag nu har på för kryddor och annat (nu soja, citronsaft, mint- och limekrydda plus en skvätt rödvin som var över). Räcker dessutom ett tag.
• Lite choklad och lakrits, och kanske lite ostbågar, kommer slinka ner under kvällen. Och Cola Zero slinker alltid ner. Men det är inte mat.

Nu blir det metainlägg, för det här med att lista vad jag äter är ett lite eget kapitel för mig, som före detta anorektiker under drygt 2/3 av mitt liv. Under en eller ett par behandlingsperioder har jag fått skriva matdagbok, vilket inte är något för mig. Alltså, inte alls något för mig. Det har inte haft någon pedagogisk nytta utan bara gett ångest över att behöva se allt jag ätit (”allt” i mina något störda ögon) på pränt och dåligt samvete över att jag inte äter så bra som jag vet att jag borde göra. Ergo: kontraproduktivt. Dessutom har jag av just den anledningen inte skrivit listorna regelbundet. I dagvården brukade jag snabbt skriva ihop något som väl stämde hyfsat med verkligheten (plus lite som jag visste att jag borde äta, minus godis och eventuella hetsätningar) i väntrummet innan jag skulle in till sköterskan, som ändå alltid hittade något att klaga på.

För mig innebär friskheten att jag endast sällan tänker på vad jag äter, eller vad jag borde äta. Jag har hittat en balans där jag uppenbarligen får i mig tillräckligt utan att vara besatt. När jag lyssnar på min kropp säger den alltsomoftast vad den behöver. Vissa dagar kan jag gå nästan hela dagen utan att vara hungrig, och glömmer då lätt att äta. Andra dagar är jag jättehungrig och känner av om det har gått för många timmar sedan jag senast åt. Men… det känns friskt.

Mina föräldrar, ja …

Min mamma, U, född 1948 och uppvuxen i Kungälv. Utbildade sig till sjuksköterska och arbetade inom psykiatrin innan jag dök upp i bilden. Oplanerat. Sedan skaffade hon barn på barn – 5 barn på 8 år – och arbetade endast sporadiska nattpass under de åren. Valde att vara hemma men är ibland bitter för det och förväntar sig hela tiden att andra ska kritisera henne för det valet. Hon utvecklade en kronisk immunbrist, vilket har blivit en stor del av hennes identitet. Under några år arbetade honom inom äldreomsorgen, på demensboende, utbildade sig sedan till diakon och arbetade ett par år inom kyrkan, men är sedan ett antal år tillbaka sjukpensionär. Fråga mig inte varför, för hon är egentligen arbetsför. Numera passar hon barnbarn då och då, är engagerad i kyrkan, sjunger i kör till och från och är riktigt duktig på blomsterarrangemang och lapptäcken. Handarbete har hon nog alltid varit bra på.

Mamma växte upp med en religiös mor, och för henne var kyrkogång på söndagar och högtider en självklarhet, något som vi barn inte skulle behöva drabbas av. Därför var det något förvirrande när hon senare blev religiös – jag väljer att säga religiös i stället för troende, för det är den där dogmatiska, intoleranta formen av kristendom hon alltsomoftast står för – och tycks ibland ta det personligt när vi barn faktiskt gjort egna val. OK, nu var det bara jag som aktivt valde något annat än kristendomen, men hon uppskattar inte när vi diskussionsbenägna syskon pratar religion/tro och kritiserar kristendomen. Ni vet, den där världsfrånvända inställningen ”jag är kristen, så kritiserar du kristendomen kritiserar du mig”.

Jag önskar verkligen att jag kunde säga mer gott om min mamma, men jag kan inte. Jag antar att hon har gjort så gott hon kan utifrån sina förutsättningar, men hon har inte varit den förälder jag hade önskat, eller behövt. Under min barndom hade hon ångestproblem, periodvis så svåra att hon inte kunde lämna tomten, och var dålig på att ge sig själv trygghet, vilket givetvis påverkade hennes förmåga att finnas där för oss barn. Jag var äldst, så för mig var det kanske tydligast. Hon har alltid varit bortskämd och egocentrisk, numera kan jag rent av se det som tydligt narcissistiska drag, hon är en självvald martyr med rejält fastlimmad offermentalitet. Allt kretsar kring henne, kring hennes sjukidentitet som hon ömsom försöker förneka (att avstå från att äta antibiotika när det håller henne frisk och vid bra humör är bara korkat), ömsom använder som slagträ och ursäkt, och hon kan inte förhålla sig till någon eller något utan att relatera det till henne själv. Hon lovar mycket, håller lite och sviker ofta. Och hon pratar illa om oss syskon bakom våra ryggar.

Första gången hon glömde mig, som jag vet om, var jag knappt 4 år. Sedan har det skett allt oftare, numera känns det mer som regel än undantag. Hon fanns aldrig där under mina år med djupast depression och svårast ätstörning, med motiveringen att hon var rädd att det skulle påverka henne. Att hon skulle få tillbaka tankar från sin egen ätstörning. Men hon vet alltid bäst hur jag fungerar, trots att hon inte vet något alls om mig. Hon är inte intresserad. Jag vet inte varför jag är ett sådant hot, eller vad det nu är som gör att hon alltid har tagit avstånd från mig, men numera är det så tydligt att hon inte ens pratar med mig på familjesammankomster om jag inte inleder ett samtal. Jag tror inte att hon är medveten om det, men jag ser mönstret. Några av mina syskon gör det också.

Men hon har bra dagar och dåliga dagar. Bra dagar har hon insikt, då förstår hon min tro och vet att jag är klokare och har större livsvisdom än vad hon har. Då ber hon om råd och lyssnar till och med. Tyvärr är det snabbt glömt. Jag skulle aldrig säga att hon är elak eller att hon medvetet gör saker för att sätta mig utanför familjen, men hon har aldrig varit en mamma åt mig. I mitt tycke är ”mamma” snarare ett verb än ett substantiv.

Min far, H, är född 1947 i Tornedalen. En liten by som ligger 6 mil från Pajala, Pissiniemi, alldeles nära Muonio älv. Han är verkligen den där kärve, naturälskande norrlänningen; pratar inte om känslor, visar sällan känslor, även om han efter många år här nere i söder är acklimatiserad och inrutad. Jag tror att han saknar naturen mer än vad han vill erkänna, och det gör mig ibland ont att han inte har mer tillgång till vidderna och skogarna han älskar. Han brukar fjällvandra varje år, och var under våren på sin andra Nepalresa med vandring i Himalaya. Tyvärr blev det ingen fjällresa i sommar, delvis på grund av att han har haft ett antal TIA/ministrokes, delvis troligen beroende på att mamma tjatade om att han skulle vara kvar här för att kunna hjälpa till med passning av barnbarn.

Pappa är gymnasielärare i matte och fysik, och kanske en del datakunskap, och dessutom en mycket populär lärare om jag har förstått. Han är kunnig och intresserad av mycket, inte minst alla former av växter och odling, och vi växte därför upp med fönsterbrädor fulla av diverse kaktusar och suckulenter, en potatiskällare som vintertid var växtförvaring enligt konstens alla regler, drivbänk utomhus och trädgårdsland. Han är en duktig fotograf, bra på naturbilder och tycker mycket om musik. Och han bakar fantastiskt gott bröd! När jag var liten var det pappa som, trots att han var den som arbetade, gjorde saker med oss barn. Åkte ut och fiskade (vi hade en liten plasteka), plockade svamp och bär, gick i skogen … åkte till Norrland. Känslomässigt har jag aldrig känt att han är där, men han var den som gjorde saker med oss.

Än idag är det så att pappa snarare frågar vad jag gör, om jag har mycket jobb, än hur jag mår. Han pratar sällan känslor, men någonstans vet jag att han bryr sig. Och han är nyfiken på vad jag arbetar med – vilket är mer än vad man kan säga om resten av familjen. Han gick till och med ut och köpte Legend, som jag hade översatt, och sträckläste den en natt. Och tyckte om den! Gissa om jag kände mig stolt…

Mina föräldrar har alltid varit oerhört omaka, och hade det inte varit för att jag råkade bli till så hade de nog aldrig blivit ett par. Jag upplever att pappa alltid har fått stå tillbaka för mammas bortskämdhet och uppmärksamhetsbehov, och att han anpassat sig. Därför gläder det mig att han levt upp och visat fler sidor sedan de först separerade och senare skildes för ett par år sedan – en skilsmässa som kom 10–15 år senare än vad som kanske hade varit bra. Bara bilden vi får av pappa på Facebook är en helt annan än den vi vuxit upp med, och det är roligt att se.

Generellt önskar jag att det fanns finare saker att säga om mina föräldrar, och att jag kunde säga att de hade varit världens bästa föräldrar. Det har de inte. De har varit bra, efter sin förmåga. Men sanningen är att jag sällan eller aldrig har upplevt att jag har föräldrar, på samma sätt som många av mina vänner och bekanta har. Vi är inte nära, har aldrig varit, jag upplever inte att de finns där för mig vad som än händer (kanske pappa), jag känner inte att de är intresserade av att lära känna mig och jag kan inte minnas att de någonsin sagt att de älskar mig. Jag har inga hard feelings gentemot dem, men det där med föräldrar är ett lite känsligt kapitel för mig …

Hur definierar jag ”first love”? Det finns så många sorters kärlek.

Den första personen jag minns att jag älskade var min morfar. Han hade alltid tid för mig som liten och jag var ganska mycket hos honom och mormor i Kungälv, medan mina föräldrar hade fullt upp med det ena småsyskonet efter det andra. Morfar hade Kungen av Danmarks bröstkarameller och berättade sagor om den lille harpalten. På julafton rökte han cigarr och tog gärna en nubbe då och då. Som ung hade han varit sjöman, och vi tittade ibland på kort från Cuba och USA, där skeppet hade lagt till, bilder från hans förflutna som jag idag önskar att jag hade frågat så mycket mer om. Han skulle tydligen ha varit ombord på Ulven den där sista, ödesdigra färden, men var av någon anledning inte det. Morfar var inte en i mängden, men efter att hans första fru gick bort och han gifte sig med mormor blev hans liv väldigt normativt. Jag minns inte om han någon gång sa att han älskade mig, men jag visste det alltid. Han gick bort i cancer ett par veckor innan jag fyllde 13 och jag saknar honom. Vissa stunder oerhört mycket. Jag önskar att han hade fått se mig växa upp, jag önskar att han hade fått se sina barnbarnsbarn och kunnat dela med sig av sin humor, värme och sina erfarenheter.

Gäller det kärlek som i förälskelse hade jag nog några halvhjärtade crushes på högstadiet. Men de var mer intressen än riktiga förälskelser. Jag undrar om den första lite mer förälskelsen inte var vackra H, när jag var 15. Helt odramatiskt, aldrig ett ord sagt. Vi var vänner, det var allt.

Den första riktiga kärleken, den som jag var riktigt kär i, var S. Jag var 20 när vi träffades, och sommaren när jag var 21 tände det till. Honom älskade jag. Verkligen. Vi hade så mycket gemensamt, i intresset för språk, i teatergruppen där vi både var aktiva, i skrivandet, kärleken till ord, musik. Han var både min närmaste vän och partner. Jag har fortfarande kvar dikterna han skrev till mig. Han var den förste på mer än ett sätt och när vi flyttade hemifrån flyttade vi ihop. I några år. Det tog mig sex år att komma över honom när det tog slut… Jag älskar honom fortfarande, men idag på ett helt annat sätt, och ja – vi är fortfarande vänner.

Presentera mig. Jaha. Och jag har lovat mig själv att inte använda min standardpresentation (som finns att läsa på sidan Om mig). Vad finns att säga som är relevant för andra? Vad tycker jag är intressant att veta om andra?

Jag tror att jag för en del kan vara något av en gåta eftersom jag är så mycket, så många saker – och ändå bara jag. Jag har uppnått den aktningsvärda åldern 37 år och är definitivt vuxen i betydelsen ansvarstagande, men det har jag väl varit så gott som hela livet. Samtidigt är jag väldigt barnslig, på mitt sätt. Jag är ömsom värdig som en drottning, ömsom vild som ett rovdjur, ömsom en slipad strateg och problemlösare, ömsom fnissig och skuttig som en kattunge, eller flicka. Eller ”ömsom”, förresten. Jag är allt det. Och mer därtill. Jag är alla åldrar på en gång: maiden, lover, mother, crone.

Det råder däremot inga tvivel om att jag är kvinna. 100 % kvinna. Och jag njuter av att vara det. Vad som är kvinnligt och manligt har jag inte riktigt koll på, men jag är kvinna på mitt sätt. På ett fysiskt sätt. För jag är fysisk, sinnlig, upplever sinnena med hela kroppen. Jag har många år av ätstörningar bakom mig, men även när jag gjorde mitt bästa för att förinta alla mjuka, vackra, kvinnliga linjer och former, så har jag alltid trivts med att vara kvinna och aldrig längtat tillbaka till ett flickstadium. Faktum är att jag inte förstår dem som även efter 20 -25 års ålder vill se ut som flickor.

Jag är snabb i tanken, bollar lätt flera parallella spår, kreativ och lättuttråkad. Intelligentare än de flesta och något dampig. Jag skulle vilja ha ett fint, linjärt list-tänkande, men min hjärna fungerar mer som en mindmap med kortare listor under vissa punkter. Jag älskar att lära mig nya saker och  har lätt för att lära, fördjupa mig och intressera mig för mycket. Vilket också syns i vad jag arbetar med. Sedan snart 11 år är jag frilansande översättare, skribent och språkgranskare, med ett förflutet som lärare. Jag arbetar också som make up-artist, lite med personlig utveckling, föreläsningar och andlighet. Jag gör smycken, syr om kläder, skriver, sjunger och dansar.

Jag har ett stort människointresse, och inte minst ett intresse för att utvecklas genom mötet med människor, för kommunikation och personlig utveckling. Jag har arbetat ideellt under många år med olika former av stödverksamhet för personer med ätstörningar och självskadebeteenden, men tror idag mer på att arbeta med dem som kommit en bit på väg, eller som är friska. Det ger dem mer. Det ger mig mer.

För jag har, som jag redan nämnt, dåligt tålamod. Jag är lättirriterad, snarstucken, har extremt låg tolerans mot dumhet, kan bli barnsligt provocerande mot människor som är så fasta i normen att de fördömer alla som avviker från den och mot människor som inte vet varför de tycker eller tänker på ett visst sätt. Jag accepterar inte argumentet ”Men det är så här jag är” när det handlar om idiotbeteenden eller en ovilja till förändring. Jag sätter gärna besserwissrar och översittare på plats, kan vara både föraktfull och högdragen och har ett rejält mått av cynism och sarkasm. Samtidigt har jag ett stort hjärta, bryr mig mycket om människor och älskar att se människor bryta destruktiva mönster och ta steg mot frihet. Jag ställer ofta upp alldeles för mycket och får inte särskilt mycket igen eftersom människor i allmänhet inte bryr sig om det,  ger för många chanser och har fått lära mig att sätta gränser, vara hård och sätta mig själv främst.

Jag är extremt mycket kattmänniska och tycker i allmänhet bättre om djur än barn. Jag är dansare i själ och hjärta, även om jag inte är professionell dansare, och älskar ord. Orden och dansen är mina konstverktyg – jag dansar med orden, väver bilder, sånger och berättelser i rörelse och ord. Och jag älskar. Mycket. Djupt. Oftast förbehållslöst. Inte många, dock, trots att jag är kärlek. Jag väljer att leva och andas kärlek, att se det som ett ledord för mitt liv.

Och där har vi det. Jag tassar och skuttar fram i tillvaron, ibland som ett rovdjur, ibland som en kattunge, stundom skridande som en mörk drottning. Alltid fri. Jag är varm och kall om vartannat, mer mörker än ljus. Jag älskar djupt, är passion, och dansar med ord. Allt det, och mycket därtill.

Härom veckan såg jag en lista, en bloggutmaning om man så vill, där man under 30 dagar skulle skriva på en rad teman om sig själv. Kort därefter läste jag samma lista i en nära väns blogg. Eftersom jag redan vid det första tillfället hade undrat lite varför jag inte hade antagit denna utmaning, antar jag att det är dags nu.

Till saken hör nämligen att jag är hemskt förtjust i listor, tester, frågeformulär och annat där jag får chansen att lära mig mer om mig själv eller titta djupare in i mig själv för svar på frågor som andra ställer. Det har alltid varit ett stort intresse för mig, något jag sett som ett viktigt utvecklingsverktyg och alltid glatt kastat mig över. Jag, som alltid har svårt för att skriva en presentation (OK, som ironin kräver är Dag 1 just en presentation, men ändå) om mig själv, eftersom jag inte vet vad som är helt relevant att ta med, men som lätt svarar på de allra flesta frågor som människor kan komma på att ställa. Denna listjunkie som är jag har nu möjligheten till 30 dagars lystmäte enligt följande:

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Vissa teman ser lätta ut, kanske inte de mest spännande, andra lär kunna bjuda på utmaningar. Jag vet så här i startblocken ännu inte vart något av mina svar kommer att leda. Vi får se. Men nu kör vi!