Kategoriarkiv: Livet

Känslan av att sitta fast i gamla hjulspår

21 onsdag Okt 2009

Posted by in Känslor, Personlig utveckling

≈ 3 kommentarer

För ett par dagar sedan kände jag mig så taggad att sätta mig och planera för en förändring i mitt arbetsliv, jag kände att jag kunde ta utmaningen i att ha blivit av med ”min” författare och vända den till en möjlighet att ägna mig åt andligt arbete, till att omsätta mina Gudinneaktiviteter till verksamhet, till något som ger näring åt min kreativitet och passion. Men nu… Det känns som jag har kört helt fast. Som om jag mentalt blockeras av en hög mur. Motståndet är stort, liksom tvivlet. Jag tvivlar på mig själv, min förmåga att verkligen åstadkomma en förändring som löser inkomstproblemet. Jag tvivlar på att mina drömmar kan bli till verklighet och att de räcker att försörja mig. Och vad händer – jo, jag blockerar mig själv. Jag ställer mig i vägen för mina drömmar. I stället för att drömma stort så fastnar jag i frågan ”hur”, hur jag ska göra drömmarna till verklighet och om det verkligen går. Jag glömmer att drömma drömmen, och jag gör definitivt inte det som krävs. Gissa om det gör mig frustrerad! För även om jag tvivlar på mig själv, så vet jag vilken kraft det finns i våra intentioner.

Jag är dessutom så understimulerad just nu – kreativt, intellektuellt, mentalt och andligt – att jag snart blir tokig. Jag ser hur andra går vidare med sina liv; hur de tar fasta på möjligheter, går nya utbildningar och kurser, får nya jobb. Jag ser människor gå från klarhet till klarhet, utvecklas, vända utmaning till möjlighet, dröm till verklighet. Jag gläds enormt med dem och för deras skull – och för ett kort tag ger det mig kraft och peppning. Men sedan är det som om jag sjunker tillbaka ned i den där improduktiva dimman som blir av mitt tvivel. Jag stagnerar. Och när jag börjar undersöka varför jag gör det, så upptäcker jag en hel del (inte bara den första tanken att jag helt enkelt är lat): jag är så trött att jag inte kan uttrycka det och tvivlet handlar om mycket mer än att inte veta om jag kan – det handlar om huruvida jag är värd det, om rädsla och andra bakomliggande saker.
Det är inte det att jag är lat och inte beredd att jobba hårt och göra det som krävs, utan mer att jag inte kommer på vad jag behöver göra och var jag ska börja. Om någon skulle ställa rätt frågor skulle jag antagligen hitta svaren, men det ser inte ut som om jag är denna någon. Jag hittar inte frågorna. En del av mig slår mig däremot över huvudet och säger att jag bara kommer med usla ursäkter när jag i själva verket bara är lat.

Jag skulle nog behöva en coach. Någon som skulle kunna hjälpa mig att komma vidare, ta nästa steg bort från situationen nu, snarare än att gräva i de problem som finns nu och ta reda på vad som ligger bakom dem, som jag kunde göra i terapi. (Fast jag skulle inte direkt må dåligt av lite grävande och jag saknar verkligen min terapeut.) Men var hittar jag någon som kunde tänka sig att jobba i stort sett utan att få betalt? Det är i stort sett så att vad jag än hittar på, så får det inte kosta något, vilket decimerar möjligheterna rätt så rejält.

Det är så mycket jag vill göra, och så kan jag inte ens förmå mig själv att sätta mig ned och börja skriva ned exakt vad det är jag faktiskt vill med mitt liv. Jag ger mig inte ens en chans att börja drömma drömmen, så hur ska jag då kunna leva den?

Samhain står för dörren; dörren in i mörkret, in i transformation, död och pånyttfödelse. Kanske handlar en del av mitt motstånd om att jag känner att en ganska omvälvande transformation väntar precis runt hörnet. Men samtidigt är jag så redo för förändring. Jag vill ha det. Jag välkomnar Keridwen, jag vill dyka ned i hennes kittel där allt förvandlas, jag vill svepas med av förändringens orkanvindar. Jag stretar emot, men det innebär inte att jag inte vill ha en förändring eller att jag inte vill förvandlas, bli transformerad.

Nej, jag kan bara inte få puppan att gå sönder riktigt. Jag väntar, med ihopfällda vingar, på att bryta mig ut. På att bryta mig fri från ett liv som blivit alldeles för trångt…

Tvångsmässiga kritiker?

03 lördag Okt 2009

Posted by in Empowerment, Känslor

≈ 1 kommentar

På listan över Saker som irriterar mig finns människor som bara inte kan låta bli att kritisera andra. Som ständigt hittar fel i andras göranden och låtanden och som verkar gömma sig bakom detta flöde av kritik gentemot andra för att slippa se och ta itu med sina egna problem.

Jag har ett par sådana människor i min omgivning, även om de inte är särskilt nära. Energitjuvar som har mer negativt än positivt att säga släpper jag helt enkelt inte nära, för jag har ingen lust att spela deras spel. Jag tänker inte låta någon känna sig bättre eller förmer genom att låta dem ta min energi. Tack och lov har jag kommit så långt att jag kan skilja på don och person, på vem jag är och det jag gör, jag tar till mig konstruktiv kritik men tar inte åt mig av den sortens kritik som handlar om att någon inte tycker om hur jag är eller hur jag agerar, snarare än att jag gjort något fel. För den sortens kritik handlar alltsomoftast om den andra personen.

Det kanske är fel att säga att det är fascinerande att göra den här sortens iakttagelser, men så är det faktiskt. Att upptäcka mönster i någons bemötande och se att hon/han varenda gång vi ses kommer med små kritiska nålstyng är faktiskt ganska intressant. Det är inte helt trevligt att veta att någon inte tycker om mig och visar det på små, små sätt, men jag har gett upp kampen om att bli omtyckt av alla utan är i stället mig själv. Just för att jag inte tar åt mig och inte längre försöker få alla att tycka om mig, och för att jag har lärt mig ett och annat om mänskliga reaktioner och utveckling, kan jag lyssna på kritiken utan att hamna i försvarsställning, bli sårad eller säga något syrligt tillbaka. Faktum är att jag oftast väljer att inte kommentera det, för jag är inte intresserad av en diskussion om något som faktiskt inte handlar om mig, och jag tycker inte att det är värt att ödsla energi på människor som har något mot mig och det jag väldigt ärligt står för.

Just de som älskar att hitta saker att kritisera skulle säkert tycka att min reaktion är överlägsen – jag har märkt att många av dem är extremt oödmjuka personer som pratar om att andra borde lära sig ödmjukhet medan de själva tar sig rätten att kritisera allt och alla. Men att känna mig själv och veta gränsen mellan vem jag är och vad jag gör, den kritik jag får och den jag är, vad andra tycker om mig och mitt faktiska värde, och att inte låta mig påverkas av andras tyckande är inte överlägset. Däremot är det kanske lite överlägset att tänka att vi alla får tillbaka det vi ger, och att den som ivrigast kritiserar andra ofta har egna problem. Hur vi handlar speglar vilka vi är och våra egna problem.

Så varför bloggar jag om det här om det inte stör mig? För att insikten om hur lite jag störs av det för mig är ett tecken på hur långt jag kommit i att stå trygg i mitt värde och den jag är, utan att rubbas av kritik som baseras på vad någon tycker om mig. Så har det sannerligen inte alltid varit!

Tiden fortsätter att rinna iväg

01 torsdag Okt 2009

Posted by in Dans, Livet

≈ 2 kommentarer

Orden finns, men inte tid och ro att sitta kvar vid datorn och skriva ned dem. Däremot kan ni den här veckan läsa mitt tema om perfektion i SHEDO-bloggen.

Just nu försöker jag jobba så mycket jag kan i hopp om att hitta en lösning till att hälften av min årsinkomst de senaste åren plötsligt dragits undan för mig. Det är en oro som hela tiden gnager, även om jag försöker låta bli att tänka på den. Än en gång känns det som att personlig konkurs och flera år som skuldsatt på existensminimum skulle kunna bli en verklighet, men jag försöker att inte tänka så negativt. Det måste kunna lösa sig ändå! Men sanningen är att även om jag just nu har ett uppdrag, så är det inte som om uppdragen står på kö och jag har bara behövt tacka nej till ett enda uppdrag de senaste veckorna. Så särskilt ljust ser det inte ut.

Kroppen protesterar; förkylningen vill inte gå över, även om halsflussen ser ut att ha gjort det, lederna värker och de senaste dagarnas envisa huvudvärk blev idag till migrän. *suck* Är det väderomslaget, söndagens kommande fullmåne, hormoner, stress? Jag är allt annat än social och vill helst bara stänga alla inkanaler och få vara ifred, i lugn och ro utan krav. Jag är trött. Så trött. Nätterna räcker inte till för att bli utvilad.

Ljuset är vänner som vet hur det är och som inte tar illa upp när tiden inte räcker till, vänskaper som inte kräver att man ses eller ens pratas vid varje vecka – månad; ljuset är musiken; ljuset är de andliga irrblossen som lyser upp allt och talar om transformation, inspiration, möjligheter, slutet på ett och början på något annat. Och ljuset är dans. Det går framåt, frustrerande långsamt ibland, men ändå, och det är en utmaning. Med lätt skräckblandad spänning ser jag fram emot nästa helgs Dark & Tribalicious med en master class för Ariellah. Den som inte dansar tribal fusion vet inte vem hon är, men tänk att du sjunger musikalmusik och får chansen till en master class med Helen Sjöholm, eller rent av Elaine Paige. Så stort är det. Känns det. Och Asharah och Morgana är nästan lika stora stjärnor på fusionhimlen, och helt fantastiska kvinnor dessutom! Vi snackar om pangbrudar här…

Eftersom jag började dansa så sent som i februari är jag otroligt medveten om hur mycket jag har att lära mig, och hur mycket av grunderna som jag skulle behöva få på plats innan nästa helg. Jag gör framsteg, det märker även jag (träningen jag lägger ned utanför klasserna får resultat!), men det känns skrämmande att ställa mig på en master class. Jag tror att jag kommer att lära mig jättemycket, och få ännu mer inspiration, och jag behöver inte vara bäst. Jag kan nämligen inte vara det, vilket faktiskt är en lättnad. Jag gör bara det mesta utifrån min förmåga och det bra nog. Mer än så, faktiskt: det är mer än vad någon, inklusive jag själv, någonsin kan begära.

Hur hamnade jag här? Att efter mindre än ett år gå på workshops för höjdarna inom genren? Det känns stort, inspirerande och mest av allt: fantastiskt roligt. Pepp, pepp, pepp – snacka om inspiration att hårdsatsa den kommande veckan!

Slipping through my fingers…

10 torsdag Sep 2009

Posted by in Livet

≈ 2 kommentarer

Ibland känns det som om livet bara rinner iväg, som sandkornen i timglaset. Den ena dagen läggs till den andra och vad gör jag med dem? Jobbar. Jobbar, jobbar och jobbar. Fyra dagar nu, den här veckan, i ett projekt som jag borde ha vetat bättre än att säga ja till. Det lät som om det skulle vara snabbt och enkelt, men har visat sig vara något helt annat. Och plikttrogen som jag är vill jag hinna med det jag ska göra varje dag (ca 40 sidor), men är inte riktigt ikapp det jag inte hann med de första dagarna, då allting strulade hela tiden. Så två dagar i rad med över 9 timmars arbetsdag… Inte bra.

Kroppen värker, delar av mig känns som om de är fulla av blåmärken trots att de inte är det, nacken är stel och knäna gör just nu ont nästan hela tiden, utom när jag går på plan mark eller dansar. Jag är van vid att periodvis ha ont när jag går upp och ner för trappor och i backar, men inte vid att knäna gör ont när jag sitter eller ligger. Och jag minns vad min terapeut S sa någon gång i början, för över 8 år sedan, om att jag kanske hade ont ibland nu men om fem år kommer jag att ha ont nästan hela tiden. Då slog jag bort det, lade det till riskerna jag kände till men ändå inte riktigt hade räknat med. Jag slutade ju överträna och svälta, då skulle väl allt bli bra. Just det, ja… Men sanningen är att jag har ont, om inte hela tiden så ofta, och allt oftare. Och värken i vävnaderna blir bara värre för varje år.

Jag tror att det skulle bli bättre om jag tränade mer, och jag längtar verkligen efter att träna, efter endorfinkicken – jag är och förblir en kicksökare – men det tar emot när jag har ont. Smärta gör liksom inte särskilt mycket för motivationen… Som om jag har tid att träna… Fast det där är bara dumt. Det är klart att jag har. Om jag struntar i att sitta alldeles för länge framför TVn eller datorn på kvällar och nätter, och blir lite effektivare, så är det klart som sjutton att jag kan göra tid för att träna. Det handlar visserligen om längre stunder är ett par minuter för snake arms, ett reklamavbrott för grävåttor eller shimmys, en omgång med hantlarna, men tid finns om viljan finns. Inga undanflykter, utan ansvar.

En normal människa hade kanske gått till doktorn med värk, men inte jag. Jag räknar nämligen med att det inte skulle synas något vid eventuella undersökningar och att det därför skulle vara bortkastad tid och jag har ingen lust att känna mig som en hypokondriker. Psykstämpeln sitter fortfarande djupt och jag tror på fullt allvar att jag skulle bli avfärdad som hypokondriker om det inte syns vad som är fel just på grund av min bakgrund. En gång psykfall, alltid psykfall, eller?
Plus att jag lite känner att jag får skylla mig själv, det är ju jag som slitit ut kroppen med många års överträning och svält. Skitkorkat, jag vet.

Dansen gör inte ont, och just nu känns det bara positivt. Det gick bra i måndags och tisdags, lite av blockeringen och spärren har släppt och jag vågar ta ut svängarna lite mer igen. Jag har långt kvar till Målet, men ett steg i taget, ett delmål i taget, så ska det nog gå vägen. Jag brukar inte misslyckas när jag har bestämt mig för något, men rädslan för att det jag har inte ska räcka är i högsta grad närvarande. Men hur skulle jag kunna veta utan att testa? Gränser är till för att flyttas.

Ett steg i taget, ingen stress, beröm mig själv när jag når målen (något jag är otroligt dålig på, för jag har ofta haft siktet på nästa mål, eller nästa igen), och påminna mig om att jag måste ge mig tid att lära mig nya saker, lära kroppen nya rörelsemönster (och släppa balettens stela höfter) – jag kan inte alltid kunna allting direkt. Även om jag ganska lätt för att lära mig. Och sedan är det en viktig sak till: Det är roligt. Dansen är underbart rolig och jag älskar den – den ska inte bli en prestation. Jag dansar för att jag älskar det, och för att det är Liv.

Men just nu är det mycket jobb, och ibland, bara ibland, en känsla av att livet rinner mellan mina fingrar…

Dans, dans, dans

06 söndag Sep 2009

Posted by in Dans

≈ Lämna en kommentar

Favorit i repris: Kayla och Kuponos missbruksnummer från So You Think You Can Dance:

Är de inte fantastiska?!

I oktober, på Dark & Tribalicious, ska jag gå workshops för Ariellah, Asharah och Morgana. Gissa vem som känner sig förväntansfull och bara liiiiiite nervös?

Är ni i Göteborg den 10 oktober tycker jag absolut att ni ska gå på Dark & Tribalicous-showen. Det är verkligen en unik möjlighet att se några av de absolut främsta dansarna inom Tribal Fusion och Gothic Bellydance.

Vardag och positiva puffar

03 torsdag Sep 2009

Posted by in Livet

≈ 3 kommentarer

Katterna fick till sist sin sand – och en helt ny kattlåda, dessutom! Jag kände att efter en massa år var det nog dags för byte; från ett stort åbäkigt kattlådehus till ett smidigare hörnkattlådehus. Nu återstår bara att se hur lilltjejen (Bonnie) accepterar svängluckan. Jag hade ingen på den förra lådan eftersom hon bara hade haft öppna kattlådor när jag fick henne i januari, och sedan blev det aldrig att jag satte dit den igen. Men nu får hon lära sig. Samtidigt fick jag chansen att verkligen grovstäda golvet inne på toaletten – med klorrengöring och allt. Inga farliga bakterier här inte!

Fikade med en av mina forna ÄS-kompisar idag. Eller jo, vi lärde känna varandra via ett diskussionforum för sådär 9 år sedan, sedan var hon medlem på mitt forum (ViFinns) nästa hela tiden det var aktivt, och så har jag coachat henne lite på vägen efteråt. Nu hade vi inte setts på säkert två år. Senast vi sågs var hon inne i ett ganska rejält bakslag och väldigt påverkad av ätstörningen, och det har sannerligen varit en kamp, men vilken skillnad! Jag blir alltid lika glad när någon bestämmer sig och sedan verkligen går framåt, genom allt det jobbiga, och det blir en så enorm skillnad. Det är sådana saker som ger energi att fortsätta arbeta inom peppning och hjälp till självhjälp.
På vägen in till stan såg jag från spårvagnen en annan tjej som för bara ett par år sedan var jättemager och i stort sett betraktades som kroniker. Idag är hon normalviktig, strålande vacker och verkligen sprudlar av liv. Det finns inga hopplösa fall!

Spontana prioriteringar för välbefinnandets skull

03 torsdag Sep 2009

Posted by in Empowerment, Livet

≈ 2 kommentarer

Hur lätt är det inte att ruta in sitt liv i jobb, fritid, böcker att läsa, vänner att träffa, telefonsamtal att ringa, träningspass, TV-program, mattider… Även fritiden blir inrutad och full av måsten och borden. Hur bra är det för välbefinnandet när det roliga blir ett måste?

Något som ofta får stryka på foten när jag har mycket runt mig är sociala kontakter. Vänner. Familj. Bekanta. Jag ringer eller skriver inte om jag inte har något att säga, eller om jag har så många tankar i huvudet att jag inte vill prata med någon eller orkar lyssna. Stress gör mig dålig på att ta initiativ, och jag som till och med en bra dag avskyr att ringa andra än de allra närmaste… ja, ni förstår. Det handlar inte om att jag inte bryr mig om eller inte tänker på, bara att jag måste sätta mig själv främst. Ibland är ett SMS mitt sätt att visa att jag bryr mig men inte orkar ringa.
Genom åren har det tyvärr lett till en hel del konflikter och mer eller mindre direkta anklagelser om svek och egoism. Och det gör att jag lätt hamnar i en skuldfälla och känner mig skyldig och som en dålig kompis som inte ringer. Men som jag brukar säga: ”telefonen går åt två håll.” Vill du prata med mig är det bara att ringa. Hör jag telefonen och kan svara gör jag det, hinner jag prata gör jag det, hinner jag inte säger jag till, men ett par minuter brukar jag hinna. Då brukar jag strunta i vad jag orkar eller inte, tyvärr. Jag är dålig på att säga till att ”du, jag orkar inte prata med dig idag”. (Väldigt dålig.) Och feg, för jag räknar faktiskt inte riktigt med att mitt behov förstås och respekteras. Det har hänt för många gånger att reaktionen blivit den motsatta.

Just nu är jag dålig på att planera in att träffa vänner eftersom jag har haft ganska mycket jobb (och av lite olika skäl så tar allt längre tid, vilket ger långa dagar utan mer betalt), och inte heller vet idag om jag orkar eller vill träffa någon imorgon, eller om jag hellre vill ha lite tid för mig själv. Tid för mig själv är ett lite krångligt kapitel just nu, framför allt kvalitetstid. Tröttid i soffan för att jag inte orkar göra något är inte riktigt kvalitetstid, även om den är nödvändig. Om vännerna däremot själva tar initiativ så är det en annan fråga; då öppnar jag kalendern och skriver in. När jag väl lovat, och det finns en tid, så håller jag mitt löfte. Men det innebär att det blir lite ”först till kvarn”; den som hör av sig har en större chans än den som väntar. Det är mitt flyta-med-i-strömmen-tillstånd.

Den här veckan har det varit prova på-klasser i dans på Studieförbundet Vuxenskolan i Göteborg, och pga jobb missade jag både måndagens och tisdagens klasser. Igår var jag för en gångs skull klar med jobbet tidigt och tänkte att jag åker ut och dansar nybörjarklassen och åker sedan förbi och köper kattsand på vägen hem. Men för säkerhets skull stoppade jag ner träningskläder för att kunna köra drilling (hårdare teknik- och styrketräning för dansare) också, om jag ville. Jag tänkte inte göra det eftersom jag då inte skulle hinna handla. Men ifall att…

Det blev ifall att. Efter dansklassen kände jag att jag lika gärna kunde stanna kvar, när jag ändå var där, och köra en sista gång. (Jag kommer inte att gå drillingkursen i höst eftersom pengarna och tiden inte räcker till.) Mycket spontant. Därmed valde jag bort att hinna handla, att hinna ringa de där samtalen jag hade tänkt ringa, att diska och en massa andra saker. Men katterna överlever, vännerna får acceptera, disken kan jag ta idag – och i stället fick jag köra ur mig lite stress och hade roligt. Jag gillar ju att träna!

Visst blev det senare än jag hade tänkt och visst fick jag inte gjort det jag hade tänkt, men jag fick faktiskt något annat i stället. Det är nyttigt att lägga måsten och borden på hyllan ibland för lite spontant kul!

Mental träning och tankar

30 söndag Aug 2009

Posted by in Livet, Personlig utveckling

≈ 4 kommentarer

*andas… djupt… andas…*

Gårdagens brudsminkning gick jättebra, och jag kände än en gång efteråt att jag har världens bästa jobb!

Några timmar senare var det dags för en föreläsning/workshop som jag verkligen kände att jag behövde: Mental träning för dansare, med Callisto.

Mental träning som bygger på NLP är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och just NLP är ett redskap och arbetssätt som jag tror väldigt starkt på. Även om jag ”kan” tankesättet och egentligen vet hur jag kan förändra en hel del genom mina tankar, så behövde jag sannerligen en boost av det. Och några faktiska övningar. Det heter ju inte mental träning för intet; det är inget som bara kommer, utan något man aktivt tränar in.

Just nu håller hjärnan fortfarande på att bearbeta intrycken och informationen, men det jag direkt känner att jag fick ut av föreläsningen (bortsett en kanske mer värdefull påminnelse om saker jag hade tappat bort lite i de senaste månadernas självförtroende- och stressdipp) var tanken på målformulering och att vända problem till lösningar. Vad har jag för mål med det jag gör? Hur ska jag nå dit? Och sedan spalta upp målet i realistiska och nåbara delmål, sätta en tidsram och känna att jag faktiskt har kontroll över situationen. Kontroll på ett bra sätt.

När jag ser på en bit av mitt liv i taget är det lätt. Dansen är det område där jag bäst kan se vad jag har för mål och syfte. Jag vet varför jag dansar, jag vet vart jag vill komma, jag har en tidsram och åtminstone några delmål framför mig. Det som igår kändes som ett ganska panikartat nästan oöverstigligt hinder förvandlades med några enkla frågor till ett stort lugn, ett mål, ett skeende, något jag kan påverka och faktiskt gör något åt – till en konkret möjlighet till förbättring som jag har kontroll över. Och även om jag spontant börjar tänka på alla andra saker i dansen som jag också vill och behöver bli bättre på för att nå det stora målet tjänar jag inte på att försöka ta allt på en gång. Been there, done that. För många saker på en gång gör mig bara splittrad och får mig att tappa fokus. Om jag i stället sätter upp dem som delmål, ett i taget, så blir det överskådligt. Då är det bara min eviga otålighet som skapar lite irritation, och den går att dämpa med fokus.

När det gäller resten av livet är det inte lika tydligt än, och jag har ett tag känt att jag behöver sätta mig ned och fundera över vilka de olika bitarna av mitt liv är, vad mitt syfte med dem än, vad jag har för mål med dem/vart jag vill komma med dem, och hur jag ska göra det. För jag har bara blivit stressad av att tänka på. Fast vid närmare eftertanke kanske det är lätt ångest tillsammans med stress, det är svårt att känna skillnaden ibland. De stora bitarna i mitt liv är:

  • Jobb – som är två huvuddelar
    -översättning/skrivande
    -makeupartist
  • Dans
  • Gudinnetro/prästinna (lite jobb, lite utbildning, mycket jag och mitt liv)
  • Shedo
    -styrelsen
    -bloggen
  • Träning

Prioriteringsordningen är inte helt klar, men tankarna pågår. Just nu ligger nog dansen lite före min tro men de behöver ligga jämsides för att jag ska känna balans. Just nu är dans och Gudinnan de två bitarna av tillvaron som ger mig mest. Det är där jag kan ladda batterierna.

Shedo har tagit mer tid och utrymme än träningen, och faktiskt också lite mer än dansen och min tro på sistone, och det är inte OK. För även om det är något jag känner starkt för och något som betyder mycket för mig och andra, så måste jag sätta gränser för hur mycket tid jag kan lägga ner och koncentrera den tiden. Jag har själv valt att kandidera både till styrelsen och bloggen, och är lite rädd för att andra ska tycka att jag är lat om jag inte engagerar mig lika mycket som andra, men det är ett osunt tänkande som bara skapar stress och förtar allt det roliga, meningsfulla. Jag engagerar mig för att jag känner att jag har något att bidra med och för att det är ett viktigt ämne som jag brinner för, och det ger mig också en möjlighet att ge tillbaka till andra, göra något för andra. Men hur mycket nytta gör jag om jag bränner ut mig eller inte orkar brinna längre?

Träningen, ja. *suck* Försummad under alltför lång tid och ju längre det dröjer, desto mer besviken blir jag på mig själv och ju mer minskar motivationen. Jag brukade ju tycka att det var SÅ roligt! Det finns en anledning till att jag blev endorfinberoende… Jag älskar verkligen träningskicken, och kanske är det så att jag blir rädd för det och därför backar? Träning har dessutom varit min ojämförligt bästa stressventil, så hur kunde det gå så här? Vill ta tag i det. Behöver ta tag i det, för att hålla i sådär sjuttio år till.

Utöver de här områdena finns ”allt annat”: vänner, andra intressen, mitt hem… Men jag tror att om jag kan skapa en balans, prioritera och få bättre fokus över vad som ska göras och lägga upp ett schema för det, så kommer jag att få mer tid till annat. Ett litet aber är att jag inte kan styra så mycket över mängden jobb… Men det får jag lära mig hantera.

Hmm… Plötsligt känner jag att jag har större överblick över mitt liv och en början till strategi. Yay!

Bearbetning pågår. Var god dröj…

28 fredag Aug 2009

Posted by in Livet

≈ 4 kommentarer

Det är lite så det känns. Jag håller på att bearbeta en hel massa saker från det förflutna och även om inte mycket av det är riktigt framme i skriva ned-stadiet, så märker jag att det upptar en hel del tid, tankar och energi. Dels är det väl den årliga tillbakablicken, när jag skalar av ytterligare lager av försvar och förstår lite mer av åren bakom den mörka spegeln, lite mer om mig själv och vad jag faktiskt har åstadkommit; dels är det bearbetning av saker som hänt efteråt. Saker som jag trott att jag var klar med och kunde lägga bakom mig, men som jag tydligen bara hade tryckt undan, eller åtminstone inte fått ur kroppen.

Tiden rusar iväg utan att jag tycker att jag hinner med något annat än att jobba, lite socialt liv över Internet (annars skulle väl alla vänner ha försvunnit vid det här laget), en del Shedo-arbete (bl.a. med Shedobloggen) och det nödvändigaste. Och ändå är jag så in i märgen trött. Hur gör vanliga människor för att orka – och hinna! – med jobb, träning, vänner, intressen, hemmet? För att inte tala om barn och familj? Jag skulle varken orka eller hinna. Jag brukade både orka och hinna. Vad har hänt? Är det den ackumulerade stressen av månader med knappt halvtidsjobb som följs av månader när jag försöker jobba dubbelt för att komma i kapp, ständig oro över jobb och pengar, sömnproblem, det förflutna (är det PTSD eller bara likt det?) och allt i sommar?
Är trött på en trötthet som inte går över trots att jag håller almanackan fri och inte begär att allt runt mig ska vara städat och perfekt. Trött på värk i både leder och vävnader, på att inte orka träna och när jag väl försöker ge mig ut så gör det ont, trött på den slöa människa jag har blivit. Och det är så svårt att ändra på det.
Och än en gång är det alldeles för sent… Godnatt!

Att få äga sina känslor eller När en kram är fel svar

20 torsdag Aug 2009

Posted by in Känslor

≈ 3 kommentarer

En av de svårare sakerna jag fått lära mig när det gäller lyssnande och det vårdande/stöttande/helande samtalet (både när det gäller motivationsarbete, coaching, råd, healing och ”själavård”) är att hålla tillbaka mina egna känslor och låta den som talar äga sina. Det krävde till en början att jag tänkte efter lite och aktivt höll tillbaka, men kommer idag, för det mesta, naturligt.

Det handlar om att ge utrymme och låta den som talar äga sina känslor utan att – i största välmening – inkräkta på, ogiltigförklara, förminska eller ta över känslorna. Att lyssna är att bortse från sina egna känslor, reaktioner och impulser och verkligen höra vad den som talar säger, i ord och i uttryckta känslor. Genom att aktivt lyssna utan att själv inkräkta eller ta över håller man personen ifråga energimässigt, skapar ett tryggt utrymme för samtalet och visar att man är där och lyssnar. Att hålla ett känsloavstånd och ge utrymme och äganderätt till de egna känslorna är lika viktigt som gränserna man sätter vid t.ex. massage och healing, där gränserna kanske är lättare att känna igen just för att de är fysiska.
Jag är en fysisk och kramig person som bryr mig väldigt mycket om andra människor; jag är dessutom empat och har lätt för att känna in mig i andras känslor (vilket kan vara påfrestande tills man lärt sig att sätta upp en sköld som skyddar mot andras känslor). Just därför har jag fått lära mig att aktivt hålla tillbaka och ge utrymme tills den som talar själv talar om vad hon/han behöver av mig. Den där medkänslan som är så naturlig och mänsklig, önskan om att ge tröst genom en kram – det är fint, men i det här sammanhanget kan det vara så fel.
Det blir ett inkräktande, det blir ett sätt att faktiskt inte lyssna fullt ut, utan att låta sig styras av sina egna känslor och reaktioner; det tar fokus från den som talar, det berövar henne på sätt och vis äganderätten till sina känslor och förminskar dem. Att tränga in i samtalet med sina egna impulser och känslor, och projicera dem på den man lyssnar till (eller borde lyssna till), blir ett sätt att flytta fokus på den som talar till sig själv och därför förminska både den som talade och hennes/hans känslor.
Det är otroligt lätt att säga ”kram” eller att kasta sig fram och ge en kram, men vad säger det egentligen? Visar det förståelse? Visar det att man har lyssnat och verkligen hört vad som sagts? Ja, om någon har bett om en kram eller visat att hon/han vill ha det. Men annars är det fel svar. Detsamma gäller råd; att ge ett råd kan bli så fel om man inte har blivit tillfrågad. I ett professionellt sammanhang eller när det gäller att prata allvar så är det helt enkelt fel svar. Rätt svar kan vara så enkelt som att vara tyst tills den som talat själv visar att hon vill ha en kram eller reaktion, ställer en fråga eller liknande. Låta den andra, den som pratar, själv bestämma vad hon vill ha och behöver och acceptera det.
Det professionella samtalet skiljer sig givetvis från vanliga kompissamtal och andra typer av vardagssamtal, men när det gäller allvarligare samtal, förtroligheter, personliga avslöjanden och blottlägganden – då gäller egentligen samma sak angående gränserna: att ta ett steg bakåt känslomässigt, lyssna aktivt och låta den som talar ta steget att bryta gränsen efteråt. Lämna de egna känslorna utanför, säg inget förrän den andra är färdig eller vill att du ska säga något. Det är respekt. Det är lyssnande. Det är att hålla någon energimässigt och känslomässigt och ge henne/honom rätt till sina egna känslor och ord. Det är att vara mogen nog att ta ett steg tillbaka från sina egna känslor och inte projicera dem på den andra, inte bemöta på det sättet man själv skulle vilja bli bemött utan bara vara där.
Jag har råkat ut för ett antal dåliga samtalspartner genom åren i psykiatrin – skötare, kuratorer, sjuksköterskor, arbetsterapeuter – som inte kan lyssna. Jag vet inte om det har handlat om bristande erfarenhet, dålig utbildning eller en personlig oförmåga att förstå vikten av att lyssna aktivt, men det har påverkat min tilltro till de här personerna och faktiskt till hela yrkesgrupper när jag har träffat för många inom ett yrke med samma oförmåga att lyssna. Svaret ”det ordnar sig nog, ska du se” är ett skolexempel på ett tomt svar som innebär att man inte har förstått någonting.
Idag försöker jag vara väldigt medveten om att lyssna, hålla tyst och ta ett steg bakåt i allvarliga samtal även med vänner, och låta dem själva avgöra vad de behöver från mig. Jag är långt ifrån perfekt, men jag försöker. Och jag har kanske blivit lite känsligare för hur jag blir bemött i ett samtal. Om jag inte känner mig hörd, om jag märker att den jag pratar med inte hör mig, utan lyssnar genom sina egna filter och känslor och projicerar dem på mig, då tappar jag förtroendet. Jag väljer vilka som får förtroenden – utöver sådant som sägs i en helt öppen blogg där fördelen är att ingen kan avbryta – och det är en liten skara som jag känner att jag litar tillräckligt mycket på för att de ska få veta lite mer än andra. En avgörande faktor är reaktionen och förmågan att lyssna utan att projicera och låta mig äga mina känslor.
Det är en svår balansgång att ha distans i rätt sammanhang, men det första steget till att bli en bra och förtroendegivande lyssnare är att kunna vara tyst och inte låta de egna känslorna få överhanden i en situation som inte handlar om dig, utan om någon annan.
Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan