Kategoriarkiv: Ljusglimtar i tillvaron

Livstrots

12 söndag Jul 2015

Posted by in Empowerment, Hälsa och ohälsa, Livet, Ljusglimtar i tillvaron

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag rycker upp mig. Det tar några timmar, det tar nästan hela dagen i tårfylld kamp mot skuggan. Men jag kommer upp och ut. För jag kommer på vad jag behöver: havet. Jag behöver havet. Det är mulet och småkyligt, men jag behöver det. Vågorna, färgerna, djupet, doften. Saltstänk. 

Och jag badar. Låter mig falla ner i havet för ett snabbt dopp, tumla ut och tillbaka igen. Omslutas i det element som kallade på mig, känna friheten, känna hur det vilda i mig skrattar sitt frustande, bubblande skratt. Sedan torka mig och hastigt dra på mig kläder igen. Gå mig varm den dryga timmen hem. 

Det gör mig glad. Och jag försöker att varje dag göra något som gör mig glad, uppmärksamma det som gör mig glad. För glädjen är min, inte depressionens. Det är en nästan trotsig handling i livets tjänst, det är att fylla på livslust, ge mig en stund som är min. Själsliga andetag. För om jag gör det, så har jag inte bara överlevt dagen, utan levt. Hur resten av dagen än varit.

Fångad i regnet

06 fredag Jul 2012

Posted by in Livet, Ljusglimtar i tillvaron

≈ Lämna en kommentar

Jag står vid vattnet, som så många kvällar förr. En ljum kväll, mulen men regnet har till sist slutat. Så från ingenstans är det som om någon vrider på duschen. Tätt strilregn, så tätt att det med ens knappt går att se tvärs över älven.

Jag tar av mig tröjan och knölar ner den i ryggsäcken. Det är varmt, ännu nästan 20 grader, så jag går hellre i klänning och jeans än i en allt tyngre, blöt tröja. Smart val. Det går nästan inte att titta, så öser det ner, och efter knappt en minut droppar det från luggen, vattnet rinner från ansiktet och över armarna. Men det är skönt. Varmt. Mjukt. Jag fryser inte.

Jag överväger att springa hem, men jag och kroppen tycks ha en överenskommelse: jag rör mig inte för fort, och då kan jag andas utan att det gör för ont. Dessutom är jag redan blöt. ”Pisseblöt”, som älskade brorsdottern säger. Så jag går hem, i regn så tätt och fint att det känns som en ångdusch, tar lätta små steg åt sidan för att undvika de värsta pölarna och forsarna på gator som nu ligger centimeterdjupt under vatten. Det droppar om mig.

Jag vänder ansiktet mot regnet och ja, jag njuter. Det är skönt. Levande. Jag ler. Just nu är det bara jag, i regnet, i livet.

Och jag älskar det.

Nästan som förr men ändå så långt ifrån

21 måndag Feb 2011

Posted by in Fri(sk)het, Ljusglimtar i tillvaron, Om mig

≈ Lämna en kommentar

För ett par veckor sedan var jag och provade ut en bäckenkorsett för mina något överrörliga och därför ömmande bäckenfogar, och då tog naturligtvis ortopedteknikern mitt höftmått. Döm om min förvåning när det var detsamma som när jag var 20! Idag hade katterna dragit fram mitt måttband ur en låda och nyfiket och med en smula skräckblandad fascination bestämde jag mig för att kolla mina mått. Skräckblandad därför att det är ett bra tag sedan jag gjorde det och för att vissa gamla rädslor fortfarande kan flyga genom huvudet (typ: hur mycket större är jag nu?).

Än en gång: förvåning. Och lite misstro. För bortsett från att midjemåttet är lite större än när jag var 20 så är mina mått desamma. Och jag kan leva med lite mer runt midjan, för jag är ändå 17 år äldre och väger ett antal kilo mer. Inte för att jag vet hur många eftersom jag inte väger mig, men tillräckligt många för att det borde ha gjort skillnad. Sedan finns ju den stora skillnaden mot då: jag är frisk.

Det här är inget sätt att skryta, utan ren fascination. Jag minns när jag på vägen ut ur anorexin, när jag hade gått upp kanske 10 kilo, var förvånad över att det inte syntes mer. Kunde jag verkligen fortfarande vara smal när jag vägde det som jag då tyckte var ”så mycket”? Det ögonblicket var en stor ögonöppnare för mig, och sa mycket om hur skev kroppsuppfattning jag hade haft innan. För så smal som jag såg mig då, och så nöjd som jag var då, hade jag aldrig varit innan.

Idag väger jag mer än vid den aha-upplevelsen och har hittat en trygghet i att det går att vara frisk och smal. Sunt smal, inte mager. Det är en stor skillnad, men en skillnad som jag för 10 år sedan inte förstod. Och jag är faktiskt ännu nöjdare idag. Delvis för att jag är frisk och nöjd, vilket faktiskt tog några år, delvis av tacksamhet över att jag har en kropp som ändå stått ut med ganska mycket, som under alldeles för många år var alldeles för undernärd, hårt pressad och underviktig, som har gått ner och upp och ner och upp igen i en destruktiv viktbergochdalbana, fått sina sviter men ändå hämtat sig riktigt bra. Jag är i bättre form än någonsin, starkare och uthålligare och tydligen med bättre kondition också, jag trivs i min kropp på ett sätt som jag aldrig gjort och jag tycker att jag ser bättre ut än någonsin. Jag är faktiskt riktigt stolt över min kropp. Med alla dess små skavanker och brister. För den är min, den är fantastisk, den är kapabel till så mycket njutning och glädje som jag aldrig var i närheten av som anorektiker.

Det har hänt att jag haft en dålig dag och när jag kommer hem och byter om framför spegeln kunnat säga till mig själv att ”jag ser åtminstone jäkligt bra ut”, och menat det, och så har dagen blivit lite bättre. Det är nytt. Det är väldigt nytt till och med. Men trevligt. Hemskt trevligt. Och det känns på något sätt så otroligt skönt friskt och på väg mot ett tillstånd med bättre självkänsla och allmänt större … nöjdhet. Stolthet.

Så mina mått må vara nästan som förr, men jag har kommit så ofantligt långt sedan dess. Stolt!

Något har hänt

21 måndag Feb 2011

Posted by in Fri(sk)het, Ljusglimtar i tillvaron, Tillvarons små mysterier

≈ 1 kommentar

Ja, något har hänt med mitt tålamod. Det är liksom lite större och jag har lättare för att acceptera saker som de är.

Hur märkte jag detta? Jo, genom att jag kunde acceptera att ta det lugnt och inte riktigt göra något alls i flera dagar när jag fick influensa i onsdags. Delvis förknippar jag acceptansen och lugnet med att jag på tisdagen tillbringade en underbar dag på spa på Sankt Jörgen Park Resort och verkligen gick ner i varv och bara var. Vatten, värme och indisk oljemassage gjorde underverk med mitt inre! Efter det följde 3 timmar dansdrilling, Drilling from Hell, som var körsbäret på toppen av en urhärlig dag. OK, det kanske inte var mitt smartaste beslut att köra spa + träning när jag vaknade med ont i halsen och lite småkymig känsla i kroppen, men det kändes ju bra under tiden (famous last words). Kanske inte lika bra när jag framåt småtimmarna vaknade efter att ha däckat i soffan några timmar och hade feberfrossa…

Men: jag accepterade. Vad annars fanns det att göra? Efter att jag plikttroget (och lite galet) hade varit uppe, slutkollat och skickat iväg ett jobb på onsdag morgon, var det sängen som gällde. Lugnet från tisdagen var kvar och jag var märkligt harmonisk. Tillräckligt för att lägga märke till det själv. Jag tog inte automatiskt värk- och febernedsättande för att kunna hålla vanligt tempo, utan kände att kroppen behövde vila. Så det fick den. Time out från allt annat.

Två dagar senare när jag fortfarande hade feber, fortfarande värk i kroppen och fortfarande inte kunde tänka klarare än för att läsa deckare och med möda tota ihop enstaka inlägg, OCH missade en after work som jag verkligen ville gå på var det kanske sisådär med acceptansen. Tålamodet tröt i takt med de avbokade gympassen och allt mer spända musklerna (jag är inte gjord för att ligga still), och med upplevelsen av att jag må vara lugn, men jag kan inte meditera eller göra något vettigt tankearbete eftersom det surrar av halva tankar i huvudet. Men ändå: jag pushade mig inte över gränsen. Och det var ändå 2005 som jag senast hade rejäl influensa, så det var kanske dags. Acceptansen gick helt klart lättare än förr.

Ytterligare två dagar senare är jag groggy men feberfri, försöker samla tankar och energi och funderar över hur tålamodet kan förändras. Jag tänker verkligen inte på mig själv som en tålmodig person, blir lätt otålig, vill att saker ska hända NU och har en tendens att tröttna på saker som drar ut på tiden eller personer som blir för långrandiga, men har ändå gång på gång bevisat att jag ibland har ett ofantligt tålamod. Och om jag lär mig att bemästra acceptans i stället för att bli irriterad och stressad över saker som jag faktiskt inte rår över och inte kan forcera, så är mycket vunnet. Jag tror att jag är på väg dit, och det känns underligt att vara så här lugn, så här… tålmodig. Men det är skönt.

Ömma moderskänslor och drömmar

01 måndag Jun 2009

Posted by in Ljusglimtar i tillvaron

≈ Lämna en kommentar

Ja, faktiskt. Men inte för en baby, utan för världens mest bedårande 4 veckor gamla kattungar. Inget får mitt hjärta att smälta som kattungar. Jag verkar vara mer kattmamma än människomamma. De är så små, en har fortfarande alldeles blå ögon, de är mjuka som små moln, har sylvassa klor som är lite för långa för tassarna, urgulliga små pip till jamanden och är bara… underbara! Och gosiga som bara den.

Kattungarna finns på Göddered, gården dit min bror och hans fru flyttade för en månad sedan (och där han jobbat, först som dräng och sedan mer och mer som entreprenör med diverse uppgifter sedan gymnasiet), och som det är tänkt att han ska ta över. Det är också därifrån som mina två äldsta katter kommer. Ungarnas mamma visade sig vara väldigt lik min Ozzy i sättet, och det är inte så konstigt eftersom hon bör vara hans halvsyster.

Jag skulle vilja ha ett hus, kanske ett stort hus med flera lägenheter, där man kunde bo flera kompisar tillsammans men ändå var för sig, och ha fler katter. Och en dansstudio. Det hade varit en så otrolig dröm!

Drömmar är bra…

Kloka ord i en bra broschyr

04 lördag Okt 2008

Posted by in Fri(sk)het, Ljusglimtar i tillvaron

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Västsvenska nätverket för suicidprevention har en skrift som heter Psykisk livräddning, som jag rekommenderar starkt (klicka på broschyrens namn så hämtas den som pdf). Och den är inte bara för dem som är aktivt självskadande eller som tänker på självmord, utan tankeväckande läsning för alla som har en tendens att göra sig till offer.

Det är lätt att säga att jag har självskadetankar eller jag har självmordstankar, eller för den delen ätstörningstankar, som om vi var offer för något vi inte kan kontrollera. Men en tanke är ju en tanke för att du tänker den, annars finns den inte. Alltså borde vi säga: Jag tänker på att skada mig, jag tänker på självmord, jag tänker ätstörningstankar. Jag är en aktiv människa, det är jag som tänker mina tankar, hur mycket det än kan kännas som om de bara dyker upp.

Jag tror att det är Mia Törnblom som skrivit något om att den första tanken som dyker upp i huvudet rår vi inte över, men den andra tanken styr vi över. När man börjar fundera över det, och inser att tankarna i mitt huvud är där för att jag tänker dem; då måste jag ju också kunna ändra på dem. Och det kan du!

Du har inte alltid haft samma tankemönster, du har inte alltid tänkt på samma sätt, alltså kan du ändra dina tankemönster igen. Det krävs idogt arbete och en hel del medvetenhet för att förändra mönster som du kanske lagt åratal på att hjärntvätta in, men det går. Du är inte ett offer, du är inte en mottagare för någon annans tankar, utan du är en aktiv människa som tänker dina tankar.

Ur Psykisk livräddning:

Självmordstankar har alla

Rätt! Säkert är det så. Kräksjuka, alldeles innan kräkningen kommer: ”Jag vill dööö!”
Eller ”Går du från mig tar jag livet av mig!”
Man tänker på självmord, när man just då inte kan se någon annan lösning.

Men det är fel formulerat!
Självmordstankar har man inte.
Tankar är aldrig något man har.
Tänka är något man gör.
Man tänker på självmord.

Det är likadant med rädsla och nedstämdhet.
Ibland lugnar jag mig, ibland oroar jag mig,
Ibland gläder jag mig, ibland stämmer jag ner mig.
Ibland överväldigas jag av oro, nedstämdhet, suicidtankar.
Men det är fortfarande jag själv som tänker.

.:~:.

Människan gör – är aktör

Väljer du att säga ”Jag tänker på självmord”
eller ”Jag oroar mig” eller ”Jag stämmer ner mig”
Då har du gjort något mycket viktigt.
Då har du förändrat dig själv.

Förr var du en passiv mottagare.
Du var ett offer för självmordstankar, oro, depression.
Nu är du en aktiv person, en som gör något
och tar ansvar för det du gör, du är en kämpande aktör.

För att detta ska fungera behöver du förstå:
• Känslor och tankar som invaderar dig är bara dina egna känslor och tankar.
• Det är du som regisserar pjäsen!
• Du bestämmer vilka tankar, vilka personer som skall få komma in på scenen!
• Du bestämmer när de ska gå igen!
• Om du lär dig att så behärska ditt liv behöver du inte ta till den slutliga kroppsliga handlingen.

Visst är det bra! Och helt sant! Gör du dig till ett passivt offer kan du inte förändra något, men du är en aktör. Du gör. Du bestämmer. Bestäm!

Inspiration – How Could Anyone

15 fredag Aug 2008

Posted by in Empowerment, Ljusglimtar i tillvaron, Om mig

≈ Lämna en kommentar

How could anyone ever tell you
You were anything less than beautiful?
How could anyone ever tell you
You were less than whole?
How could anyone fail to notice
That your loving is a miracle?
How deeply you’re connected to my soul?
Den här sången har haft en enorm betydelse för mig, men jag lärde mig den med lite annan text och sjunger den i presens: ”You are anything less than beautiful” eftersom underbara Anique Radiant Heart, som lärde mig den, och lika underbara Julie Felix sjunger den så.
Jag lärde mig den på en sångworkshop för kvinnor, där vi skulle våga ta ton och bryta mot rädslorna att höras. En del av oss sjöng gärna, andra hade inte tagit en ton på många år, men alla antog utmaningen att skriva först en rad i en egen sång, och sedan en till, och sjunga dem inför alla. Puh, vilken pärs! Där lärde jag mig att jag vågar sjunga inför andra och att jag kan skriva sånger. Något jag sedan gjort i lite olika ceremonier, inför flera hundra personer. Jag som är så självkritisk har utmanat mina rädslor för att inte vara fantastisk och sjungit för att det känns rätt, för att jag vill.
Men den här sången berörde mig mycket, mycket djupare än så: Jag hade aldrig känt mig vacker, aldrig känt mig mirakulös eller värdefull, och när jag först hörde och sedan sjöng orden var det som om det placerades ett frö som växt under de två år som gått sedan den där workshopen. Det här har blivit min självkänslosång, som vi sjöng tillsammans på utbildningen jag gick förra året, och som jag sjunger när jag behöver en påminnelse om mitt värde och min skönhet. När jag börjar med självkänslogrupperna kommer den att vara mitt mantra, min signaturmelodi…
Så låt aldrig någon säga till dig att du inte är vacker, att du inte är värdefull, för du är vacker och värdefull, din kärlek är ett mirakel och du rör vid andra själar där du går fram i livet.