Kategoriarkiv: Hälsa och ohälsa

Om fri(sk)het och sjukdom, trötthet, depression, ätstörningar…

Att göra det som krävs

19 tisdag Aug 2008

Posted by in Fri(sk)het, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Jag har snubblat över några bloggar och forum med tjejer som kämpar så duktigt för att ta sig ur sina ätstörningar, och är så imponerad av deras mod och styrka. Visst är det urjobbigt, visst fuskar någon ibland, visst trillar de dit då och då och har inte släppt ätstörningen än, men i mina ögon är de fantastiskt starka och modiga. Jag skulle gissa att nästan ingen av dem kan se det än, utan att de känner sig svaga och misslyckade som äter och går upp i vikt, för det gjorde jag också. När jag lät min ätstörda sida avgöra mitt värde så var det självklart att allt kändes sämre när jag samarbetade med min friska sida för att faktiskt ta mig ur ätstörningen. Den störda sida kämpade ju för sin överlevnad, och jag kämpade för att bryta med den och riva ner alla falska sanningar och sjuka ideal i det där drömbygget jag hade byggt som ett försvar för min ätstörda tillvaro. När jag började ifrågasätta allt det var det skakigt, osäkert och kändes som om marken skulle rämna under fötterna, och jag vajade fram och tillbaka i min övertygelse om vad som var mest rätt och bäst för mig – under många år.

Just därför är jag så imponerad av alla som tar tjuren vid hornen, ger sig in i behandling och följer den, hur hemskt det än känns. Jag var nämligen väldigt dålig på det, och extremt trotsig när det gällde allt som hade med regler att göra. För att vara så skötsam och en så duktig flicka var jag otroligt trotsig i det tysta. Till den dag jag bestämde mig för att ge behandlingen en chans – eller rättare sagt ge mig en chans – gjorde jag allt halvhjärtat, men någonstans ändå tillräckligt för att ta små steg framåt, men långt ifrån de steg jag skulle kunna ha tagit.
Med facit i hand är det tur att jag inte var i dagvård annat än under en väldigt kort period (och bara tre halvdagar i veckan) eftersom jag inte hade varit beredd att i det läget ta emot den hjälpen fullt ut. Visst åt jag där, men sedan gick jag till jobbet och åt i stort sett inte mer den dagen. Sa någon en lägsta viktgräns som jag absolut inte borde ligga under som frisk såg jag den som en absolut maxgräns, likadant med BMI. Matlistorna skrev jag i väntrummet innan jag skulle gå igenom dem och gjorde dem lite bättre än vad sanningen var, jag har aldrig haft en nedskriven måltidsplan och hade jag haft en skulle jag med största sannolikhet inte ha följt den. Listor funkar inte för mig, för jag har (ärligt talat) varit rädd för att bli tvångsmässig och jättelåst om jag började följa dem, plus att jag alltid måste trotsa och göra saker på mitt sätt. Det kanske inte är en så stor skillnad på mitt sätt och det sättet jag blir rådd att göra saker på, men den lilla skillnaden är viktig för mig. Fortfarande.

Det är i efterhand lite pinsamt att erkänna hur jag fuskade och körde ett halvhjärtat race så länge, men det är också därför jag vet att det krävs att man vågar satsa fullt ut och göra precis det som krävs för att bli frisk för att göra sig själv frisk. Det får inte finnas några kompromisser med den ätstörda sidan, för så länge man låter den bestämma så håller man kvar vid den. Jag lärde mig genom att testa och trilla dit, försöka och försöka och försöka göra på mitt sätt utan att släppa ätstörningen, var beredd att göra ”vad som helst” utom just gå upp till normalvikt och behöva äta normalt, men det gick inte förrän den dag jag på något sätt kapitulerade och insåg att jag måste ge mig själv en ärlig chans och faktiskt göra exakt det som krävs och ge det tid. Jag var inte ett dugg säker på om det skulle funka, och hade inga garantier, men gav mig en chans.
Visst trillade jag dit många gånger, men lärde mig att varje gång resa mig upp igen, borsta av dammet och putsa till självkänslan igen och bestämma mig igen för att satsa till 100%. Det var inte lätt, men det var faktiskt inte ett dugg svårare än när jag fuskade och det gick.

Det går när du gör det som krävs, exakt det som krävs, så ge dig en ärlig chans. Var modig, var stark, var klok och gör det för din skull. Du är inte din ätstörning, så sluta lyssna på den.

Friskare än frisk eller bara fri(sk) – de första åren efter ätstörningen

13 onsdag Aug 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Fri(sk)het, Om mig, Vikten av vikten

≈ 1 kommentar

Etiketter

När jag lämnade ätstörningen bakom mig för flera år sedan kände jag mig frisk, men efter den första perioden med glädjerus och livslust började tvivlen tränga sig på. Tänk om andra inte trodde att jag var frisk? Tänk om jag inte verkade frisk nog? Tänk om jag faktiskt inte var det?

En del av tvivlen handlade om hur man beter sig som frisk, något jag inte egentligen visste något om eftersom jag aldrig hade varit det, inte frisk = inte ätstörd i alla fall. Jag hade alltid varit väldigt duktig på att imitera normalitet, läsa av andras beteenden och kunna göra likadant, vilket antagligen hade kunnat lura många att allt var bättre än vad det var, och jag visste på ett ungefär hur man äter och beter sig normalt. Men var det OK i andras ögon också, eller verkade det onormalt, sjukt?
Eftersom jag ledde stödgrupper, var kontaktperson för andra som ville ta sig ur sina ätstörningar, höll föredrag och hade ett eget forum så var jag väldigt medveten om att jag kunde bli granskad av andras kritiska ögon och om att jag oavsett om jag ville det eller inte var en förebild. Inga ögon är så kritiska och ingen bedömning så obarmhärtig som hos personer med ätstörningar som letar fel och brister hos den som försöker hjälpa, och än mer hos den som säger sig vara frisk. Jag har gjort det, letat efter saker som gör behandlare och förebilder mindre trovärdiga, inte kunnat få förtroende för behandlare som själva tränar mer än normalt eller bantar, som är överviktiga eller som säger helt felaktiga saker; man letar verkligen fel för att slippa ta till sig budskapet. Detta var jag medveten om och därför var det så viktigt för mig att försöka göra allt rätt, vara helt frisk, inte tillåta minsta rest av ätstörningen, minsta spricka i fasaden. Till saken hör att jag fortfarande är smal, inte ätstörningssmal utan bara normalsmal, och just det gjorde mig ännu lite mer orolig för hur jag skulle bemötas. Som om någon skulle döma mig för att jag inte hade lagt på mig lite för mycket, för jag kände nästan att jag ”borde” ha blivit lite större för att kanske ses som mer trovärdig. Men det var otänkbart: Varför skulle jag låta de tvivlen bestämma över mig? Om jag visste att jag åt rätt och inte kompenserade så fick det räcka; jag skulle inte ändra på mig själv, utan på mina tvivel och rädslor.

Jag trodde kort och gott att för att vara frisk nog i andras ögon så måste jag vara friskare än frisk, vilket bland annat fick följande uttryck:
* Jag hade nolltolerans för ätstörningstankar, vilket givetvis gav en massa skuldkänslor och fick mig att känna mig osäker och svag varje gång de dök upp eller varje gång jag kände en dragning tillbaka – som alla gör ibland.
* Jag hade svårt för att acceptera att jag mådde dåligt, för hur kunde jag göra det när jag inte hade en ätstörning längre, när jag inte var deprimerad längre och när jag faktiskt gjorde allting rätt? Därför kände jag att jag inte kunde tala om när jag mådde dåligt, utan höll inne med det. (Någon som känner igen det mönstret?)
* Jag vågade aldrig tacka nej till tårta, fika eller något annat som jag blev bjuden på, även om jag redan var mätt eller helt enkelt inte sugen, för jag var rädd att de skulle tro att det var pga ätstörningen.
* Jag vågade inte prata om komplex, missnöje med kroppen och andra saker som är helt naturliga, men som jag var rädd skulle misstolkas. Det gjorde att jag kände mig utanför i vissa sammanhang och att jag inte tillät mig att vara den jag är och tänka som jag gör.
* Och givetvis: Jag kunde inte prata om något av det här.

Att försöka vara friskare än frisk tar extremt mycket energi, gav mig en ständig rädsla för att bli avslöjad som falsk och en massa skuldkänslor för att jag inte visade hela mig, för att jag inte var helt ärlig. Det innebar också att jag inte kunde bearbeta en hel del av både rädslor, tankemönster och rester av ätstörningen, eftersom jag inte vågade prata om dem. Jag hade verkligen kommit så långt ut ur ätstörningen, men resten då? Jag? Jag var fortfarande rädd för att bli avslöjad, rädd för att misslyckas, livrädd för att vara jobbig och krävande och vågade fortfarande inte öppna mig helt.

För två år sedan påpekade min terapeut detta för mig, jag minns inte exakt vad hon sa mer än att det var något om att hur frisk är man egentligen om man måste vara friskare än frisk. I vilket fall kändes det som om hon drog undan marken under mina fötter och det blottades ett bottenlöst hål utan säkerhetsnät. Fritt fall. Jag fick sådan ångest att jag inte trodde det var sant, panikattacker och hela köret. Plötsligt hade min världsbild vänts på ända och allt jag trott var sant ifrågasatts. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle hantera det, om jag skulle klara av det och hur sjutton jag skulle få tillbaka fotfästet igen. Men några extra krissamtal hjälpte en del med den akuta ångesten, och jag insåg att hon aldrig skulle ha sagt något om hon inte hade litat på att jag skulle klara det, och då kanske jag skulle ha samma förtroende för mig själv. Det hjälpte, och på något sätt fick jag fotfäste och kunde börja se sanningen på ett annat sätt.

Idag är jag bara fri(sk), varken mer eller mindre än andra fri(sk)a, och det duger gott och väl. Jag är inte ätstörd, inte ens i närheten av det, även om jag skulle beteckna mig som nykter anorektiker, fortfarande är smal, erkänner att jag tycker att det är skittråkigt att äta ensam och många gånger är mat bara ett måste som jag inte kan kompromissa med. Ibland lockas jag av att gå tillbaka, tankarna finns där ibland, men de styr inte mitt liv. Jag är fri, jag kan kontrollera mina beteenden och sätta stopp för destruktiva tankar.
Jag har märkt att jag är mycket mindre missnöjd med min kropp än många kvinnor som aldrig haft ätstörningar, men det finns saker jag fortfarande inte gillar och kanske aldrig kommer att förlikas helt med. Men det är OK, jag försöker inte aktivt ändra på dem eftersom det inte är lönt, komplex sitter i huvudet, inte på kroppen. Att ha den perfekta kroppen (något som inte finns) är inte något jag prioriterar eftersom jag ändå aldrig skulle bli helt nöjd och som dessutom inte är värt allt slit.
Jag äter det jag vill äta, när jag vill, även om det inte är matdags, och jag säger Nej, tack om jag blir bjuden om jag inte vill ha. Jag måste inte äta tårta eller fika bara för att det bjuds om jag inte är sugen, jag behöver inte längre bevisa något med mina val. Jag kanske väljer att ta en liten bit tårta för att smaka, eller så kanske jag tar en extra bit om jag vill ha det – men jag känner efter först. Det finns inget förbjudet, inget som jag inte ”borde” äta, och jag får inte ångest av det. Jag tänker inte på mat annat än för att planera måltider eller när jag är hungrig, och tänker definitivt inte på vad jag ätit efter att jag ätit det. Det är väldigt enkelt och okomplicerat.
Jag vet att alla mår dåligt ibland och skäms inte över att erkänna när jag gör det. Däremot är jag fortfarande väldigt privat och väljer vilka jag anförtror mig åt, så alla vet inte allt. Alla behöver inte veta allt, jag har inget behov av att alla ska känna mig helt och hållet.

Jag lever kort sagt i ärlighet och sanning med mig själv, låter mig inte styras av rädslor eller av oro över hur jag uppfattas, för jag känner mig själv och vet vad jag gör och hur jag tänker. Det räcker för mig. Ingen annan kan tala om vad eller vem jag är och jag ber inte om ursäkt för mig själv. Eller för hur jag ser ut.

Jag räknar mig som fri(sk) för att jag inte försöker vara friskare än frisk, och har hittat min balans i livet. Det tog tid, och det krävdes att jag blev ifrågasatt för att mina masker skulle rämna, men ojojoj vad det var värt det till sist!

Bättre men inte bra – om att sluta kämpa innan man är fri(sk)

06 onsdag Aug 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Fri(sk)het, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Jag sitter och sparar ner diskussioner från ViFinns och det är intressant att läsa igenom saker som jag skrivit för tre år sedan, som är så långt jag kommit. Jag hittade precis ett inlägg som jag skrev om det här med att komma en bit på väg ut ur ätstörningen men sedan sluta kämpa hela vägen ut, utan behålla en del av ätstörningen – att bli bättre men inte bra. Och det tänker jag fortfarande på, för jag har genom åren träffat så många som säger sig vara friska nu men som har kvar ätstörningsbeteenden och fortfarande låter sig hållas tillbaka av den ätstörning som finns kvar. De är onekligen bättre, men har inte låtit sig bli så bra som de skulle kunna bli.

…

Jag tror att många kan känna igen sig i beskrivningen av att ha kommit en bra bit ut ur en ätstörning, att utåt sett inte verka sjuka längre men samtidigt inte må riktigt bra och fortfarande inte helt har släppt ätstörningen. Man har blivit bättre men inte bra; verkar frisk men är inte fri. Och ganska många verkar tyvärr stanna där också, vissa avbryter sin behandling när de tycker att det funkar ok och de inte är aktivt utlevande anorektiker/bulimiker/hetsätare, en del friskförklaras och avslutas även om de själva egentligen vet att det inte är helt över. Men just det här att avsluta en behandling när allt ”funkar” kan vara förrädiskt, för är man verkligen klar då? Eller är det bara så att man känner att det är bättre och det kan man leva med, för då kan man behålla en del av ätstörningen? Man slipper släppa allt. Man kanske inte ens tror att det kan bli bättre än så, att man alltid kommer dras med en del beteenden… Men det behöver man inte!

Under många år ville jag inte släppa allt, och kunde då inte komma så värst långt ur ätstörningen. Jag kom en bit så att jag inte var i ett akut läge och inte var helt styrd av de tankarna, men mådde inte ett dugg bättre, och var fortfarande utlevande i ätstörningen även om ytan var snyggare. Sedan slutade jag ljuga för mig själv om att jag mådde OK, eller att det var OK, och tog emot hjälp, tog ett djupt andetag och började göra det jag hela tiden hade vetat om att jag måste göra, men i det längsta hade försökt komma undan eller kompromissa med. Och det blev mycket bättre; jag blev mycket bättre. På god väg ut.

Jag tror att jag ganska länge nöjde mig med ”hyfsat frisk”; åt mycket bättre, vägde betydligt mer, hade inga regelbundna kompensationsbeteenden och fungerade igen – men hade inte släppt ätstörningen, kompenserade ibland, hade fortfarande viss kontroll över maten, viss ångest/rädsla inför att gå upp i vikt. Jag trodde att eftersom jag hade varit anorektisk sedan jag var barn och inte visste om ngt annat så skulle jag få dras med vissa rester och accepterade det ett tag. Men sedan blev jag allt mer otillfredsställd av att jag faktiskt inte var riktigt fri än, det som jag hade tänkt bli, att jag fortfarande ibland kompromissade med ätstörningen och att den periodvis var för störande och påträngande. Ibland var det som om den sidan tog över igen. Det var dags att släppa taget igen och släppa mer – allt – av ätstörningen. Det ”släppet” har jag gjort flera gånger, och varje gång har min tanke varit att jag släpper allt, bara för att efter ett tag upptäcka att det fanns lite kvar. Jag tror att jag länge upptäckte nya saker som är/var en del av ätstörningen och kan släppa dem. Kanske finns det fortfarande saker kvar att upptäcka.

Jag är övertygad om att man kommer så långt i tillfrisknandet/frigörelsen som man är beredd att gå; släpper man inte allt kommer man inte heller hela vägen ut. En del nöjer sig med ”bättre men inte bra”, men det är en position som för de flesta inte fungerar i mer än några år; antingen börjar man smyga tillbaka in i ätstörningen eller så måste man släppa lite till av den för att få mer av livet. Personligen förstår jag inte att någon frivilligt lever kvar i den ”trygga” (dvs. otrygga) ätstörningsvärlden, men gjorde det ju själv tills jag vågade ta steget. Men jag kan fortfarande inte acceptera att någon gör det, eftersom man håller sig själv tillbaka som person och inte tillåter sig att leva fullt ut. Det finns inget att vara rädd för i livet, för även när det är som tuffast så är det bättre än i ätstörningen.

Du som befinner dig där idag, på ”bättre men inte bra”, är du beredd att släppa de där sista sakerna för att komma längre? För de försvinner inte, de släpper inte taget om dig, utan de finns kvar för att du inte släpper dem. Varför du inte gör det är något som du själv måste hitta svaret på. Du har redan svaret, men har kanske inte ställt dig frågan än.

Den sista biten ut ur den utlevande ätstörningen var nog den värsta perioden för mig, när jag var tvungen att gå upp de sista kilona och passera fler ”magiska gränser”, men framför allt för att jag var tvungen att släppa hela ätstörningen för att nå mitt mål. Jag som inte visste vem jag var utan den! Men det gick, alldeles utmärkt till och med, och det jag som jag hittat fram till är inte samma person som jag var då. Att det sedan fanns fler steg mot att bli fri hade jag ingen aning om då, men även om det har känts jobbigt varje gång jag kommit på att det finns mer att släppa, så har det gott allt lättare eftersom jag kommit längre från ätstörningen och levt mer.

Under många år, även när jag började bli fri, trodde jag inte direkt på mig, hade ingen tillit till mig själv på grund av att jag under så många år hade lagt så stor möda och energi på att försöka förminska, försvaga, förneka och förinta mig själv, och så många gånger hade låtit min ätstörda sida ta något som var positivt och vända det till ätstörningens fördel. Jag fick börja ifrågasätta allt – är det jag eller ätstörningen? – kunde inte vara säker på något, och verkligen söka mina svar från grunden genom att lyssna inåt och känna efter. De snabba svaren var i allmänhet ätstörningen eftersom det var så jag var van vid att tänka och agera, men mina svar och mina äkta känslor fanns där under.

Den dag jag bestämde mig för att släppa taget om ätstörningen och våga språnget ut i det okända hittade jag något som jag inte hade trott jag hade: en inre trygghet. En fast punkt. Genom att arbeta aktivt med mig själv, avbryta alla negativa tankeflöden (vad ska de tjäna till?!), bekräfta framsteg och saker jag kan och gör, och ifrågasätta, ifrågasätta, ifrågasätta har jag hittat mer och mer av mig, och samtidigt kommit allt längre från ätstörningen. Tyvärr går det inte att beskriva hur jag gjort, för jag vet inte. Många gånger har det varit urjobbigt och jag har flera gånger tagit som mentala steg bakåt, men inte tillåtit mig att gå tillbaka in i ätstörningen. I den löser jag inga problem utan det är en ren flykt, och vill jag bli fri måste jag igenom de jobbiga perioderna, för de är jobbiga av en anledning och det finns något där som jag har att lära. Det finns uppenbarligen mycket att lära och jag är säker på att det kommer fler små saker att släppa.

Du kan komma hela vägen ut, och jag lovar: Livet är värt besväret.

Arg och besviken

05 tisdag Aug 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment, Hälsa och ohälsa

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Jag blir så trött på kvällstidningarnas sensationsjournalistik kring ätstörningar! Alldeles för ofta skriver de om hur dålig vården är och om stackars anorektiker som hamnar mellan stolarna och som inte får vård – trots att de skriver om hur otroligt mycket vård de får. Och tjejerna de skriver om framstår som stackars offer, hängs ut med bilder på hur magra de är (gärna avklädda bilder – hur uppmärksamhetssökande är man om man ställer upp på det?!), med sin låga vikt och med uttalanden som tydligt visar att de inte förstått att det är de själva som måste ta emot hjälpen och de själva som måste vilja bli friska. Ingen kan tvinga dem att äta resten av livet, det är de som måste välja att äta, behålla maten och gå upp i vikt – ingen annan kan göra det åt dem. Ja, när vikten är livshotande låg kan de få näringsdropp eller sondmatas, men de måste själva välja att fortsätta äta när de kommer ut från sjukhuset.

En anorektiker är inte ett stackars offer för något annat än sina tankar. Det är inte vården som tvingar henne att svälta sig, det är inte vården som tvingar henne att gå ner i vikt, det är inte vårdens ansvar att få henne att välja livet och att välja att släppa ätstörningen. Det finns hjälp att få och det gör mig mörkrädd när de som klagar över att de inte får någon hjälp ofta är de som fått mest hjälp. Att de sedan inte vill eller vågar ta till sig hjälpen på rätt sätt och fortsätta att äta rätt när de kommer hem är inte vårdens fel. Individen har ett eget ansvar för sitt liv.

Hur tänker journalister när de skriver sensationsreportage utan att tänka på motsägelsefullheterna i deras texter? Är de medvetna om att de spelar med i anorektikerns ätstörningsspel, att de göder hennes ätstörning och befäster hennes identitet som ett hopplöst fall, en kroniker, någon som inte själv kan göra något åt sin situation? Det som på ytan ser ut som ett rop på hjälp kan vara något helt annat.

Jag känner tjejer som gjort precis så här och som förstärkt sin identitet som anorektiker genom att medverka i skräck- och sensationsreportage om ”den dåliga vården”, som inte förmått göra dem friska. Tjejer som tjatat sig till att få slippa tvångsvård och för att få komma till det ena behandlingshemmet efter det andra, för att när de väl är där genast klaga över hur dåligt det är, inte ta till sig behandlingen, fuska och ljuga och så fort de kommer hem svälta sig ner i vikt igen, om de överhuvudtaget gått upp. Jag har själv låtit mig utnyttjas av en sådan tjej och hjälpt henne få komma till ett behandlingshem eftersom jag ville tro att hon verkligen ville bli frisk så mycket att hon var beredd att göra det som krävs. Fy fan vad jag känner mig lurad och utnyttjad av henne! Hon ville inte göra jobbet själv, hon ville att någon annan skulle göra det åt henne. Men jag skyller mest på mig själv som var så naiv. Den tjejen var med i massor av reportage om hur hemskt det var, och det bara förstärkte hennes identitet som anorektiker, och hur lätt är det att våga släppa den när man faktiskt vunnit så mycket uppmärksamhet på den?
Jag läste om henne för inte så länge sedan, och numera klagar hon på att hon inte tvingades till vård, vilket hon faktiskt gjorde periodvis (så det är en lögn), plus att hon när hon tvingades eller hotades av tvång vände sig till medierna för att slippa, för att vinna sympati som stackars lilla anorektikern som tvångsmatas och blir inlåst men inte får hjälp. Hennes kamp för att slippa tvång lyckades och nu är hon inte längre nöjd med det?

Jag vet ju själv att jag inte tog åt mig den hjälp jag fick (dock ”bara” i öppenvård) förrän jag förstod att det var mitt ansvar att göra det, och att bara jag kunde göra mig frisk. När jag till sist fick en plats på behandlingshem hade jag kämpat som bara den för att komma så långt jag bara vågade på egen hand, och tog ansvar för min behandling och mitt liv. Jag visste också att jag bara får en chans på behandlingshem, oavsett om jag behöver mer tid eller inte och oavsett om just det hemmet passar mig bäst. Det var inte idealiskt och jag är kritisk, men det hjälpte mig en bit på väg med just de sakerna som var mitt stora hinder. Det hjälpte mig för att jag tog emot hjälpen och hjälpte mig själv.

Vissa straffar ut sig inom vården genom att tjata sig till massor av dyra, privata behandlingshem och sedan inte ta till sig den hjälp de får för att de helt enkelt inte har förstått att det är helt och hållet upp till dem att släppa ätstörningen och att de inte ännu vill bli friska tillräckligt mycket för att göra det som krävs oavsett hur jävligt det är (för det är det). När de senare har förstått och faktiskt tar ansvar, så får de ingen hjälp eftersom de har stämplat sig själva som manipulativa och behandlingsovilliga. Det får inte en chans till, efter att kanske ha fått åtta, tio chanser innan.
Det går att bli fri ändå, men det är synd att man lägger så stora behandlingsresurser på människor som inte vill ta till sig behandlingen, medan de som vill och är beredda att göra det som krävs inte får hjälp. Den som är i så dålig form att hon inte klarar av att ta ansvar för sig själv måste bara upp i vikt och näringsstatus, måste åternäras innan det ens borde vara tal om behandlingshem, så skulle man kanske få bättre resultat. Men många protesterar mot just det, vill hellre ha terapi än näring (så konstigt!) och gör allt för att slippa just åternäring och viktuppgång. Det är självklart att en anorektiker kan tänka sig att göra precis vad som helst utom just att gå upp i vikt och äta mer, vem förstår inte det? Men det är just att gå upp i vikt och äta, både mer och själv, som måste vara en förutsättning för att de sedan ska få annan vård. Jag anser att föräldrar, vårdpersonal och medier som hjälper dem att slippa just den livsviktiga somatiska vården gör dem en stor otjänst.

De privata behandlingshemmen borde våga vara hårdare och sätta gränser för vilka som får komma dit, så att klienterna förstår vad som väntas av dem och slutar förvänta sig mirakel.

Det är inte vårdens fel om någon inte tar till sig den.

Det var mitt ansvar att släppa anorexin och äta, för ingen annan kan göra det åt mig. Och det förblir mitt ansvar att inte släppa fram den sidan igen. Jag har ett val, du har ett val.

Blir så glad

28 måndag Jul 2008

Posted by in Fri(sk)het

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Jag såg en tjej igår som jag inte hade sett på nästan ett år, och det gjorde mig så glad. Hon brukade vara jätteanorektisk och hade fått massor av behandling men inte riktigt tagit till sig den så att hon vågade släppa anorexin. Jag har bara träffat henne en gång, så jag känner henne inte, men hon gick i behandling med en kompis och jag vet vem hon är. Men nu var hon inte bara normalviktig utan såg verkligen schysst avslappnad ut och låg och solade i bikini. Jag vet att man inte behöver må bra bara för att det ser bra ut, men jag hoppas att hon mår bra. Det var liksom en helt annan energi runt henne nu och hon såg superbra ut. Fast hon var verkligen vacker förut också, men alldeles för smal.

Jag blir alltid lika glad när tjejer som varit dåliga så länge tar sig ur det!

Vägen ut tar aldrig slut

26 lördag Jul 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment, Fri(sk)het, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

korspostat från min andra blogg

Det är lustigt. Vägen ut är över sedan länge, men samtidigt verkar den aldrig ta slut. Det finns alltid fler saker att ta sig ur på den här livslånga resan allt längre in mot kärnan av mitt Jag.

I september är det 4 år sedan jag kände att det nog var över. Anorexin alltså. Det är 10 år sedan jag var som djupast deprimerad och senast på psyk, 8 år sedan jag var som fysiskt sjukast, 7 år sedan Varberg. För fyra år sedan hade jag redan varit ”hyfsat frisk” i flera år och trott att det var så bra jag kunde bli – bättre men inte helt bra, friare men inte helt fri(sk) – eftersom jag hade varit ätstörd så länge. 25 år är lång tid, och att växa från barn till vuxen i en ätstörning gör att man växer in i och med den. Jag visste inget annat, hade ingen annan bild av hur man lever, mer än att plugga, jobba och låtsas vara normal. Glimtarna jag fick av ett friskt liv var ändå så lockande att jag vågade ta chansen att se vad som skulle hända om jag släppte taget helt om anorexin, och inte bara släppte det mesta av den. Rädslan var att det skulle bli fritt fall, och den var hisnande och skrämmande och så stor att jag länge, länge tvekade. Tänk om jag skulle bli osynlig utan den?

Det tog åratal att komma dit att jag insåg att jag måste släppa taget, jag måste välja bort den delen av mig och inte längre ge den något utrymme i mitt liv. Något man gör mot sig själv kan inte gå över förrän man slutar göra det, tankar man tänker försvinner inte förrän man slutar tänka dem – och att sluta tänka dem är lättare sagt än gjort. Men det går. Nästan helt.

Jag minns inte hur jag tänkte för 4 år sedan, när tanken att det var över slog ned som en bomb. Trodde jag att det var helt över, eller menade jag att jag var fri och hade tagit tillbaka kontrollen över mitt liv? Det enda jag minns är euforin. Friheten. Styrkan.
Men vägen var inte slut där.
Det var mer slutet på ett kapitel och början på ett nytt: Livet efter en ätstörning. Att lära mig leva på ett friskt sätt, möta mig själv med rak rygg och fast blick, upptäcka vem jag är när jag är fri. Livet som fri(sk) är inte rosarött och himlastormande underbart hela tiden, där finns utrymme både för depressivitet och självskadebeteenden, som tagit lite längre tid att släppa. Allt var inte toppen bara för att jag inte var aktivt anorektisk, och det tar tid att bygga upp en identitet utan allt det där gamla. Det måste få ta tid.

Allt eftersom åren gått har jag nystat upp det ena efter det andra i mitt liv, gått tillbaka till alla tidigare år och försökt förstå och lära, läka sår och stänga dörrar. Jag har skalat av lager efter lager av vem jag varit tidigare, av saker som fortsatt påverka mig även om jag slutat svälta, av rester från alla åren på den andra sidan spegeln. Jag vet inte om det någonsin går över helt, eller om det går över mer och mer i takt med åren och i takt med att jag får fler friska erfarenheter och minnen som tränger undan de där åren. Att säga att det skulle gå över får det att låta som en sjukdom, något som jag själv inte rår över, och så är det inte. Däremot rår jag nog inte över mitt minne och över allt som ligger kvar i psyket och skräpar och väntar på att bli åtgärdat.

Att säga att vägen ut tog slut för fyra år sedan vore en lögn. Den ändrades eftersom en etapp var avklarad. Idag handlar vägen om vägen mot ett allt sannare, starkare, vackrare, mjukare och bara mer äkta Jag. Ju mer jag arbetar med mig själv, desto mer lär jag känna mig, och blir både ödmjukare inför arbetet jag redan gjort och det som återstår. Att omdana min identitet är inte lätt och det går inte fort, och i takt med att jag går djupare upptäcker jag nya ”sanningar” om mig själv som nog inte är så sanna. Det är spännande, urjobbigt och fantastiskt belönande och berikande. Vägen ut har helt enkelt visat sig vara UTveckling.

Alla dessa märkliga BMI-gränser

25 fredag Jul 2008

Posted by in Fri(sk)het, Vikten av vikten

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Kom precis, via en länk från en annan sida, till en sida där man kan räkna ut sitt BMI och även få kommentarer till viktintervallen. Det är alltid lika intressant att se var de har satt intervallen. I det här fallet finns följande gränser:

Undervikt: <18,5
Normalvikt: 18,5 – 24,9
Övervikt: 25-29,9
Fetma: >30

Jag antar att flera med mig som gått i ätstörningsbehandling har fått lära sig att normalvikt är BMI 20-25, och såvitt jag vet är 18,5 en föråldrad gräns. Så varför är den kvar? Det är ju undervikt.

Ännu intressantare, och oroväckande, är råden för de olika intervallen:
Normalvikt: ”Har du normalvikt är det viktigt att du behåller den”.
Varför är det så viktigt? Och om deras normalvikt är undervikt, och kan ge både fysiska och psykiska men, är den verkligen bra då?

Övervikt: ”Har du övervikt väger du för mycket i förhållande till din längd. Vill du gå ner i vikt är bästa sättet att äta hälsosamt och lagom mycket samt röra på dig i vardagen. Kan eller vill du inte gå ner i vikt är en bromsning av viktökningen av stor betydelse för din hälsa […] Om du upplever att du inte mår bra p g a din övervikt eller av andra orsaker så kontakta din vårdcentral eller företagshälsovård för en individuell bedömning.”
Skojar de? Utgår de från att den som inte går ner i vikt fortsätter uppåt? Däremot bra att de tar upp upplevelsen av att inte må bra av vikten.

Fetma: ”Har du fetma behöver du gå ner i vikt för att inte riskera att drabbas av olika sjukdomar, t ex högt blodtryck, förhöjda blodfetter och diabetes typ 2. Hur stora hälsoriskerna är beror på graden av fetma och hur du mår i övrigt.”
Inget att kommentera.

Undervikt: ”Har du undervikt kanske du skulle må bra av att öka något i vikt”
Här är det kanske, inte att det är viktigt. Det är uppenbarligen mindre farligt att vara under- än överviktig. Vilket följer: ”Hälsoriskerna vid måttlig undervikt är låga, men ligger du långt under BMI 18 bör du söka hjälp. Många som ökar lite i vikt märker att de känner sig piggare och får en bättre prestationsförmåga”.
Låga hälsorisker, bli piggare och få bättre prestationsförmåga. För mig låter det som om man bagatelliserar riskerna med undervikt.

Jag vill inte hänga ut just den här sidan som särskilt dålig, för faktum är att de har en del bra råd, utan mer som typisk. Det finns en bild i samhället, framför allt inom hälsoindustrin, att det är farligare med över- än undervikt, och när man dessutom låter normalviktsintervallet sträcka sig ned på undervikt så förstärker det samhällets skeva syn på normalstorleken. Det är inte farligt att vara lite för smal, men det är farligt att vara lite för stor. Låt gå för att det finns en massa evidens för sambandet mellan övervikt, diabetes typ 2 och hjärt-/kärlsjukdomar, men det finns en hel del risker med undervikt också. De sambanden är bara inte lika tydliga.

För mig känns det så tydligt att vi lever i ett samhälle där det anses ok, eller till och med fint och hälsosamt, att väga för lite, medan det är hemskt och farligt att väga lite för mycket. Är inte det allra viktigaste egentligen varför man väger för lite eller för mycket? Den felaktiga kosten, att äta för mycket eller för lite – vilket i båda fallen brukar innebära att man äter felaktigt i förhållande till vad kroppen behöver – är väl egentligen mer skadlig än vikten?

Tankar är inte handlingar

24 torsdag Jul 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment, Fri(sk)het, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

En tanke är inte en handling. En tanke behöver aldrig omsättas i en handling. Faktum är att ganska många tankar aldrig blir till handlingar. Som när man sitter på bryggan med kompisar och plötsligt får en tanke att putta ner någon, men inte gör det. Likadant är det med självdestruktiva tankar; jag får dem men behöver aldrig någonsin utföra dem. Om jag väljer att göra det, så är det för att det är mitt val, inte ett tvång. Jag har kontroll över mina beteenden, kan på intet sätt påstå att jag är ett offer för impulser.

Så har det inte alltid varit. Det tog tid innan jag förstod att jag har ansvar för vad jag gör och att jag inte kan skylla ifrån mig, på något. Det är upp till mig att förändra mig, ingen annan kan ändra på mina beteenden. Jag är inget viljelöst offer.

Jag tog tillbaka kontrollen över mina beteenden, vilket inte var så lätt som det låter eftersom jag hade tusen ursäkter och bortförklaringar. Det hjälpte att häva svälten och gå upp i vikt, även om jag inte ville tro att det skulle hjälpa. Men det är klart att om kroppen inte får det den behöver så fungerar inte allt som det ska, och då är det värre med energin och orken att gå emot sig själv och sina impulser. Man följer minsta motståndets lag. Det är alltid lättare att inte göra något, att bara följa med utan att ifrågasätta. Och man blir lite knäpp när kroppen inte får näring, får mer ångest, störd kroppsuppfattning, störd verklighetsuppfattning, blir deprimerad osv. Om man följer ätstörningen och ger den sidan av sig makt, så är det klart att det minskar motståndet.

Idag ger jag inte den sidan makt över mitt liv. Det innebär inte att den är borta. Den delen av mig finns kvar, och kanske alltid kommer att göra det. Man lever inte med något i 25 år utan att det sedan lämnar spår. Tankarna finns kvar. Men de är inte högljudda som förr, de styr mig inte, jag omsätter dem inte i handling. De lockar, ibland saknar jag den tiden, ibland (sällan) längtar jag tillbaka, men jag lever inte där längre. Jag lever här och nu, och om jag sätter ord på tankarna innebär det inte att jag lever ut dem. Kanske är det till och med så att när jag sätter ord på tankarna minskar jag risken för att leva ut dem.

Du skapar dina egna ideal

10 torsdag Jul 2008

Posted by in Empowerment, Fri(sk)het, Ideal och identitet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Under de senaste åren, med först ett nyvaknat ifrågasättande av mitt ätstörda tänkande, sedan vägen ut då jag förändrade så otroligt mycket att det nästan gör mig yr att tänka på (tänk att man kan förändra sig så i grunden!) och byggde upp min självkänsla och mig själv till både kropp, själ och tankesätt, så har jag många gånger funderat på det här med ideal. I fr.a. ätstörningssammanhang har jag ganska många gånger sett och hört människor ifrågasätta det ”rådande idealet” och uppmanat till uppror mot det, och alltid känt precis samma sak: Ett ideal blir inte rådande om ingen håller med om det. Ingen kan tala om för dig vad ditt ideal ska vara.

Självklart kommer media och reklammakare att fortsätta visa en viss kroppstyp så länge den säljer, men det innebär inte att alla måste ha just det som ideal. Vi är inte lättledda får som följer flockens ledare utan individer med en fri vilja, och det är vårt egna, individuella ansvar att tänka efter själva och inte bara följa. Självklart kan den som vill följa flocken, men då ska man väl inte klaga över vart flocken går, eller hur?

Varför väljer så många att försöka leva upp till ett ideal som är andras i stället för att ta reda på vad som är deras egna ideal? Jag kan komma på tre orsaker, det finns säkert fler: Självkänsla, rädsla för att sticka ut och integritet. Om man har svag självkänsla och är rädd för att sticka ut från mängden så är det klart att man letar efter ledtrådar till hur man ”ska” vara för att vara som alla andra, och sådana ledtrådar hittar man lätt i reklam och media, i skvallerpressen, på tjej-/damtidningarnas glossiga omslag, i modebilagor och på kvällstidningarnas löpsedlar med braskande rubriker om hur man snabbt går ner i vikt. Den som inte vill eller vågar tänka själv, eller inte litar på sina egna tankar och värderingar, har lätt för att ”hitta” ideal och uppmaningar om hur man ska se ut och vara. ”Som alla andra”. (Bortsett från att väldigt få ser ut som idealen.) Med svag självkänsla följer ofta en bräcklig integritet, där man låter andras åsikter och attityder trycka ned det man själv kanske känner. Men hur utvecklande är det för jaget att inte tänka själv, att blint följa flockens ledare, och hur stor inre trygghet skapar det?

Lösningen på de skeva idealen är inte att bojkotta dem, eftersom det väl bara skulle skapa en tomhet där andra, lika störda ideal, kunde få fäste. Nej, jag tror benhårt på att lösningen är att tänka själv, ifrågasätta både ”bilden av den perfekta kroppen” och sina egna tankar kring utseende, och på det sättet skapa sitt eget ideal, eller sina ideal, för det är klart att det finns utrymme för mer än ett ideal. Alla kroppar är olika och alla människor har sin unika skönhet.

Föreningen SMAL arbetar för att vidga dagens skönhetsideal och jag önskar att alla stannade upp lite när de tittade på bilder av människor i tidningar, TV, film och på nätet och frågade sig: Tycker jag att det är snyggt? Strunta i om det ”anses” vara snyggt, för det viktiga för dig är väl ändå vad du tycker. Det är du som ska forma dina ideal. Ingen annan. Inte ska väl någon annan tala om för dig vad du tycker är snyggt, vad du tycker om? Lita på dina egna tankar och åsikter, lita på att de duger, för de duger för dig. Var tillåtande, låt tusen kroppar synas och älskas, låt dig själv synas, finnas, vara, älskas.

Det retar mig vansinnig när skallerjournalister dömer ut kända personer som tjockisar bara för att de inte är trådsmala, och många av de vackraste kvinnorna jag vet finns bland just dem som häcklas. OK, flera av de vackraste finns också bland dem som är normala och lite smalare än så, men jag vet inte om jag kan säga att jag har någon av dem som ideal. Mitt ideal handlar inte längre om en viss storlek, utan om skönhet och utstrålning som kommer inifrån och som trotsar alla storlekar. Jag har inte ett ideal, utan många – och det ger mig en frihet att vara den jag är.

)O( Lisa )O(

Supersize vs. Superskinny

09 onsdag Jul 2008

Posted by in Fri(sk)het

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Nu har det visats några avsnitt av Channel 4:s ”Supersize vs. Superskinny” och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ja, det är jättebra att kraftigt över- och underviktiga människor får lära sig att äta bättre, och att matfobikerna inser att de kan äta normalt, men blir det inte lite freakshow av alltihop? Måste de välja så extrema deltagare? Det finns hur många människor som helst som äter fel och som skulle behöva lära sig äta bättre, men för att det ska bli sensations-TV räcker inte det, utan man ska vara otroligt överviktig eller otroligt underviktig, så att publiken häpnar och förfasas. Och den vänlige läkarens allvarliga samtal i galleriet med bilder av den magra deltagaren som ska få henne/honom (i de 8 program som finns är det 6 magra kvinnor och två män, men 4/4 bland de överviktiga) att inse hur fel, fult och farligt det är.
Jag är uppriktigt sagt jättenyfiken på hur tittarna tänker och reagerar. Tycker de också att det är skrämmande smalt, eller är de som jag var för några år sedan och tänker att de vill se ut så? Hur många tjejer och kvinnor med störda kroppsideal och skeva matbeteenden som ligger nära ätstörningar sitter inte och tittar och ser smalbilderna som något att leva upp till, även om de vet att det är fel och farligt? Den som är besatt av vikten tar inte in att det skulle vara farligt.

Och sedan, förutsägbart, förutsägbart, när deltagarna varit hemma i ett par månader och följt sin sunda diet så möts de igen, och den tidigare magra men fortfarande nästan lika ursmala deltagaren är nu jättepiffad med snygg makeup, ny frisyr och snygga underkläder, så att det verkligen känns som om fokusen för hela programmet ligger på att att få den smala att se lite friskare ut. Och visst, det är jättebra att de har gått upp de där enstaka kilona, de ser så mycket bättre ut, men nog 17 är de fortfarande osunt smala? Jag är däremot imponerad av hur mycket de överviktiga deltagarna har lyckats gå ner, men det känns inte som om det beröms lika mycket (eller är det jag som har selektiv hörsel?). Något jag undrar över är: Hur går det sedan? Och varför måste alla program av den här typen följa samma format?

Fast det finns ju andra inslag än bara stor mot liten: Gillian McKeiths krig mot stora rumpor – snälla, säg att det är ett skämt, inte kan väl TV på 2000-talet vara så könsstereotyp – och journalisten Anna som testar en massa knasiga dieter och andra sätt att gå ner i vikt. Det värsta jag sett hittills är nog när hon testar laserfettsugning på bara den ena armen. Finns det ett outsinligt antal brittiska kvinnliga journalister som är så besatta av att gå ner i vikt att de gladeligen ställer upp i TV och testar den ena extrema metoden efter den andra?

Nu till frågan: Tittar jag verkligen på det här? Tja, halvt om halvt. Jag är en obotlig zappare när det inte finns något som fängslar mig, så jag har sett bitar av det här programmet. Men alldeles tillräckligt för att känna mig illa berörd. Förr fanns det freakshows, karnevaler och kringresande tivolin, idag hänger medierna ut extrema kroppshyddor i ett förment hälsofrämjande syfte. Men är skillnaden verkligen så stor?

)O( Lisa )O(