Etikettarkiv: Ätstörningar

Alla dessa märkliga BMI-gränser

25 fredag Jul 2008

Posted by in Fri(sk)het, Vikten av vikten

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Kom precis, via en länk från en annan sida, till en sida där man kan räkna ut sitt BMI och även få kommentarer till viktintervallen. Det är alltid lika intressant att se var de har satt intervallen. I det här fallet finns följande gränser:

Undervikt: <18,5
Normalvikt: 18,5 – 24,9
Övervikt: 25-29,9
Fetma: >30

Jag antar att flera med mig som gått i ätstörningsbehandling har fått lära sig att normalvikt är BMI 20-25, och såvitt jag vet är 18,5 en föråldrad gräns. Så varför är den kvar? Det är ju undervikt.

Ännu intressantare, och oroväckande, är råden för de olika intervallen:
Normalvikt: ”Har du normalvikt är det viktigt att du behåller den”.
Varför är det så viktigt? Och om deras normalvikt är undervikt, och kan ge både fysiska och psykiska men, är den verkligen bra då?

Övervikt: ”Har du övervikt väger du för mycket i förhållande till din längd. Vill du gå ner i vikt är bästa sättet att äta hälsosamt och lagom mycket samt röra på dig i vardagen. Kan eller vill du inte gå ner i vikt är en bromsning av viktökningen av stor betydelse för din hälsa […] Om du upplever att du inte mår bra p g a din övervikt eller av andra orsaker så kontakta din vårdcentral eller företagshälsovård för en individuell bedömning.”
Skojar de? Utgår de från att den som inte går ner i vikt fortsätter uppåt? Däremot bra att de tar upp upplevelsen av att inte må bra av vikten.

Fetma: ”Har du fetma behöver du gå ner i vikt för att inte riskera att drabbas av olika sjukdomar, t ex högt blodtryck, förhöjda blodfetter och diabetes typ 2. Hur stora hälsoriskerna är beror på graden av fetma och hur du mår i övrigt.”
Inget att kommentera.

Undervikt: ”Har du undervikt kanske du skulle må bra av att öka något i vikt”
Här är det kanske, inte att det är viktigt. Det är uppenbarligen mindre farligt att vara under- än överviktig. Vilket följer: ”Hälsoriskerna vid måttlig undervikt är låga, men ligger du långt under BMI 18 bör du söka hjälp. Många som ökar lite i vikt märker att de känner sig piggare och får en bättre prestationsförmåga”.
Låga hälsorisker, bli piggare och få bättre prestationsförmåga. För mig låter det som om man bagatelliserar riskerna med undervikt.

Jag vill inte hänga ut just den här sidan som särskilt dålig, för faktum är att de har en del bra råd, utan mer som typisk. Det finns en bild i samhället, framför allt inom hälsoindustrin, att det är farligare med över- än undervikt, och när man dessutom låter normalviktsintervallet sträcka sig ned på undervikt så förstärker det samhällets skeva syn på normalstorleken. Det är inte farligt att vara lite för smal, men det är farligt att vara lite för stor. Låt gå för att det finns en massa evidens för sambandet mellan övervikt, diabetes typ 2 och hjärt-/kärlsjukdomar, men det finns en hel del risker med undervikt också. De sambanden är bara inte lika tydliga.

För mig känns det så tydligt att vi lever i ett samhälle där det anses ok, eller till och med fint och hälsosamt, att väga för lite, medan det är hemskt och farligt att väga lite för mycket. Är inte det allra viktigaste egentligen varför man väger för lite eller för mycket? Den felaktiga kosten, att äta för mycket eller för lite – vilket i båda fallen brukar innebära att man äter felaktigt i förhållande till vad kroppen behöver – är väl egentligen mer skadlig än vikten?

Tankar är inte handlingar

24 torsdag Jul 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment, Fri(sk)het, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

En tanke är inte en handling. En tanke behöver aldrig omsättas i en handling. Faktum är att ganska många tankar aldrig blir till handlingar. Som när man sitter på bryggan med kompisar och plötsligt får en tanke att putta ner någon, men inte gör det. Likadant är det med självdestruktiva tankar; jag får dem men behöver aldrig någonsin utföra dem. Om jag väljer att göra det, så är det för att det är mitt val, inte ett tvång. Jag har kontroll över mina beteenden, kan på intet sätt påstå att jag är ett offer för impulser.

Så har det inte alltid varit. Det tog tid innan jag förstod att jag har ansvar för vad jag gör och att jag inte kan skylla ifrån mig, på något. Det är upp till mig att förändra mig, ingen annan kan ändra på mina beteenden. Jag är inget viljelöst offer.

Jag tog tillbaka kontrollen över mina beteenden, vilket inte var så lätt som det låter eftersom jag hade tusen ursäkter och bortförklaringar. Det hjälpte att häva svälten och gå upp i vikt, även om jag inte ville tro att det skulle hjälpa. Men det är klart att om kroppen inte får det den behöver så fungerar inte allt som det ska, och då är det värre med energin och orken att gå emot sig själv och sina impulser. Man följer minsta motståndets lag. Det är alltid lättare att inte göra något, att bara följa med utan att ifrågasätta. Och man blir lite knäpp när kroppen inte får näring, får mer ångest, störd kroppsuppfattning, störd verklighetsuppfattning, blir deprimerad osv. Om man följer ätstörningen och ger den sidan av sig makt, så är det klart att det minskar motståndet.

Idag ger jag inte den sidan makt över mitt liv. Det innebär inte att den är borta. Den delen av mig finns kvar, och kanske alltid kommer att göra det. Man lever inte med något i 25 år utan att det sedan lämnar spår. Tankarna finns kvar. Men de är inte högljudda som förr, de styr mig inte, jag omsätter dem inte i handling. De lockar, ibland saknar jag den tiden, ibland (sällan) längtar jag tillbaka, men jag lever inte där längre. Jag lever här och nu, och om jag sätter ord på tankarna innebär det inte att jag lever ut dem. Kanske är det till och med så att när jag sätter ord på tankarna minskar jag risken för att leva ut dem.

Att bry sig lagom mycket

10 torsdag Jul 2008

Posted by in Empowerment, Kärlek och relationer, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Något jag tvingats lära mig genom de stödverksamheter jag varit inblandad i är att bry mig lagom mycket om andra människor. Inte så lite att jag faktiskt inte egentligen bryr mig, men inte heller så mycket att det bränner ut mig, utan lagom. Så att jag har energi kvar att bry mig om fler än en person, och inte minst bry mig om mig själv, som är det viktigaste av allt. Hur ska jag orka finnas där för någon annan om jag inte finns där för mig själv?

Viljan att finnas där, hjälpa till, stötta är stor och jag har väldigt lätt för att bry mig om mina medsystrar och -bröder. Men viljan är för mig, precis som för många andra, mycket större än orken, och ibland räcker det inte med att vilja. Jag vet att jag inte är ensam om att bry mig otroligt mycket om andra människor och vara någon som lätt ger och ger utan att be om något tillbaka, och utan att ofta få något tillbaka. Det finns många människor som gärna tar emot mer och mer utan att ge tillbaka, inte för att de nödvändigtvis är egoistiska eller illvilliga, utan för att de antingen är oförmögna att se bortom sina behov och sin vilja eller för att de inte har lärt sig att ge. Jag kan inte klandra dem för att jag ger dem för mycket, för det är mitt ansvar att sätta gränser för hur mycket jag är beredd att ge utan att få något tillbaka, och helst lika mycket. Mina batterier måste också fyllas på någonstans för att det ska finnas något att ge.

Flera gånger under åren med stödverksamhet (ViFinns, ABK och annat) har jag känt mig nästan utbränd och otroligt frustrerad över att verkligen, på alla sätt, försöka hjälpa någon som ber om hjälp och sedan inse att hon/han bara tar emot och vill ha mer, mer, mer utan att själv göra något. Utan att själv göra arbetet som bara hon/han kan göra. Och många gånger har jag efter ett tag känt mig utnyttjad av att ge vederbörande chans på chans, velat tro på deras bedyranden om att de försöker, att de ska göra förändringar nu, att de verkligen, verkligen vill och behöver min hjälp.
Till en början kändes det som en liten bekräftelse på att jag kunde göra skillnad, men det höll aldrig i sig eftersom jag inte bara kände mig utnyttjad utan började undra om jag var ett alibi; ett sätt att säga att de visst gjorde något, för de pratade ju med mig, bad om råd, verkade vara så inställda på att bryta beteendet och ”försökte”. En ursäkt för att slippa göra det där jobbiga själv. Att inse det gjorde mig förbannad för att jag kom så nära att bli en möjliggörare, och låta mig utnyttjas av andras ätstörningar bara för att jag brydde mig. Det var där jag började sätta gränser, eller blev tvungen att sätta gränser för att jag helt enkelt mådde dåligt.

Det finns personer som mer än andra har kunnat få mig att känna mig helt slutkörd, som bett om råd och hjälp gång på gång på gång, velat ha samma bekräftelse och samma svar och råd gång efter annan, och haft mängder av ursäkter till varför de inte ”kan” följa råden. Vad är det för mening med att be om råd om man sedan inte vill följa dem?
Jag förstår hur man mår i en ätstörning, lite för väl, hur stor rädslan för att göra förändringar är, och just därför ställde jag upp mer än vad jag borde ha gjort, och möttes av en del känslomässig utpressning när jag ställde krav och begärde något tillbaka, en motprestation eller att någon verkligen skulle göra något åt sin situation. Jag kunde få höra att jag ”också” hade gett upp om dem och skulle lämna dem när jag satte ner foten, att jag också tyckte att de var hopplösa fall, att de inte kunde ta de där viktiga stegen utan hjälp (underförstått och ibland uttalat min hjälp), och värre saker än så. Såhär är det: Jag faller inte för känslomässig utpressning, utan det gör mig bara förbannad och är verkligen ett bevis på att personen ifråga bara är ute efter att ta och ta och ta utan att ge tillbaka. Det är lågt, fegt och förbannat oansvarigt, ett försök att skylla sina beteenden på någon annan och därmed förskjuta ansvaret för dem. Men det påverkade mig så att jag mådde dåligt i veckor för det, samtidigt som jag var förbannad, kände mig otroligt missförstådd och utnyttjad, och rädd för att bli betraktad som en dålig människa bara för att jag satte gränser. Det tog så mycket kraft att andra som inte varit i liknande situationer nog inte kan förstå det. Och jag lät det hända genom att inte säga ifrån. Mitt ansvar var att sätta mina gränser och hålla fast vid dem, och jag gjorde inte rätt.

Så jag bestämde mig för att sätta mina gränser tidigare, för att ställa krav och inte bara ge villkorslöst till dem som måste ta sitt eget ansvar för sina liv och beteenden, och det var inte lätt till en början. Det fick mig att känna mig elak och ogenerös, trots att jag visste att det inte var så. Tvärtom var det mer ansvarstagande och mer generöst att villkora det jag gav, så att personen ifråga behöll ansvaret för sitt liv. Och för att det gav mig utrymme att verkligen bry mig om fler, och mig själv. Min första prioritet måste vara att bry mig om mig, för om jag inte kan det så klarar jag inte av att verkligen bry mig om andra heller, inte så att jag kan hjälpa dem i alla fall. Jag vill inte hjälpa någon annan; jag vill hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem stöd, men inte outsinligt, och utrymme att fatta sina beslut.

Jag ger inte stöd till den som inte själv gör jobbet, jag ställer inte upp på självdestruktivitet av något slag, tänker inte på något sätt bli medberoende eller en möjliggörare till destruktiva beteenden eller fortsatta störningar. Jag sätter gränser och bryter kontakten eller tar en paus om någon visar sig inte vara beredd att ta eget ansvar och göra förändringarna, och anpassar min vänskap och mitt stöd efter hur mycket jag får ut av det och har lust att själv ge. De som ger mig något tillbaka, och detta gäller även vänner, dem vill jag umgås med, men de som tar mer än vad de ger eller som jag inte får ut något av, dem kan jag lika gärna låta bli att umgås med. Några personer har kommit med mindre trevliga kommentarer när jag tagit ett par steg tillbaka och ställt krav om jag ska umgås med dem eller träffa dem på något sätt, men jag känner i mitt hjärta att det jag gör är rätt. Mest rättvist för både dem och mig. Ibland krävs det tuffa tag för att någon ska förstå att jag bryr mig men kan inte och tänker inte göra jobbet åt dem. Jag finns kvar, men ställer inte upp på vad som helst. Det är respekt, både mot mig själv och mot dem. Om de inte kan ta det, då var de väl bara ute för att ta allt de kunde få utan att behöva ge tillbaka, och saknade respekt.

Jag är fortfarande inte särskilt bra på att kräva att få lika mycket tillbaka som jag ger, och det är kanske därför som jag sållat rejält bland dem jag umgås med eller har regelbunden kontakt med, så att det är de som jag får ett naturligt utbyte med; givande och tagande. Ibland behöver jag mer, ibland behöver de mer. Men jag har lärt mig att känna igen när jag upplever att jag ger för mycket, så nu känns det just lagom. Alldeles tillräckligt.

~Lisa

Du skapar dina egna ideal

10 torsdag Jul 2008

Posted by in Empowerment, Fri(sk)het, Ideal och identitet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Under de senaste åren, med först ett nyvaknat ifrågasättande av mitt ätstörda tänkande, sedan vägen ut då jag förändrade så otroligt mycket att det nästan gör mig yr att tänka på (tänk att man kan förändra sig så i grunden!) och byggde upp min självkänsla och mig själv till både kropp, själ och tankesätt, så har jag många gånger funderat på det här med ideal. I fr.a. ätstörningssammanhang har jag ganska många gånger sett och hört människor ifrågasätta det ”rådande idealet” och uppmanat till uppror mot det, och alltid känt precis samma sak: Ett ideal blir inte rådande om ingen håller med om det. Ingen kan tala om för dig vad ditt ideal ska vara.

Självklart kommer media och reklammakare att fortsätta visa en viss kroppstyp så länge den säljer, men det innebär inte att alla måste ha just det som ideal. Vi är inte lättledda får som följer flockens ledare utan individer med en fri vilja, och det är vårt egna, individuella ansvar att tänka efter själva och inte bara följa. Självklart kan den som vill följa flocken, men då ska man väl inte klaga över vart flocken går, eller hur?

Varför väljer så många att försöka leva upp till ett ideal som är andras i stället för att ta reda på vad som är deras egna ideal? Jag kan komma på tre orsaker, det finns säkert fler: Självkänsla, rädsla för att sticka ut och integritet. Om man har svag självkänsla och är rädd för att sticka ut från mängden så är det klart att man letar efter ledtrådar till hur man ”ska” vara för att vara som alla andra, och sådana ledtrådar hittar man lätt i reklam och media, i skvallerpressen, på tjej-/damtidningarnas glossiga omslag, i modebilagor och på kvällstidningarnas löpsedlar med braskande rubriker om hur man snabbt går ner i vikt. Den som inte vill eller vågar tänka själv, eller inte litar på sina egna tankar och värderingar, har lätt för att ”hitta” ideal och uppmaningar om hur man ska se ut och vara. ”Som alla andra”. (Bortsett från att väldigt få ser ut som idealen.) Med svag självkänsla följer ofta en bräcklig integritet, där man låter andras åsikter och attityder trycka ned det man själv kanske känner. Men hur utvecklande är det för jaget att inte tänka själv, att blint följa flockens ledare, och hur stor inre trygghet skapar det?

Lösningen på de skeva idealen är inte att bojkotta dem, eftersom det väl bara skulle skapa en tomhet där andra, lika störda ideal, kunde få fäste. Nej, jag tror benhårt på att lösningen är att tänka själv, ifrågasätta både ”bilden av den perfekta kroppen” och sina egna tankar kring utseende, och på det sättet skapa sitt eget ideal, eller sina ideal, för det är klart att det finns utrymme för mer än ett ideal. Alla kroppar är olika och alla människor har sin unika skönhet.

Föreningen SMAL arbetar för att vidga dagens skönhetsideal och jag önskar att alla stannade upp lite när de tittade på bilder av människor i tidningar, TV, film och på nätet och frågade sig: Tycker jag att det är snyggt? Strunta i om det ”anses” vara snyggt, för det viktiga för dig är väl ändå vad du tycker. Det är du som ska forma dina ideal. Ingen annan. Inte ska väl någon annan tala om för dig vad du tycker är snyggt, vad du tycker om? Lita på dina egna tankar och åsikter, lita på att de duger, för de duger för dig. Var tillåtande, låt tusen kroppar synas och älskas, låt dig själv synas, finnas, vara, älskas.

Det retar mig vansinnig när skallerjournalister dömer ut kända personer som tjockisar bara för att de inte är trådsmala, och många av de vackraste kvinnorna jag vet finns bland just dem som häcklas. OK, flera av de vackraste finns också bland dem som är normala och lite smalare än så, men jag vet inte om jag kan säga att jag har någon av dem som ideal. Mitt ideal handlar inte längre om en viss storlek, utan om skönhet och utstrålning som kommer inifrån och som trotsar alla storlekar. Jag har inte ett ideal, utan många – och det ger mig en frihet att vara den jag är.

)O( Lisa )O(

Supersize vs. Superskinny

09 onsdag Jul 2008

Posted by in Fri(sk)het

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Nu har det visats några avsnitt av Channel 4:s ”Supersize vs. Superskinny” och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ja, det är jättebra att kraftigt över- och underviktiga människor får lära sig att äta bättre, och att matfobikerna inser att de kan äta normalt, men blir det inte lite freakshow av alltihop? Måste de välja så extrema deltagare? Det finns hur många människor som helst som äter fel och som skulle behöva lära sig äta bättre, men för att det ska bli sensations-TV räcker inte det, utan man ska vara otroligt överviktig eller otroligt underviktig, så att publiken häpnar och förfasas. Och den vänlige läkarens allvarliga samtal i galleriet med bilder av den magra deltagaren som ska få henne/honom (i de 8 program som finns är det 6 magra kvinnor och två män, men 4/4 bland de överviktiga) att inse hur fel, fult och farligt det är.
Jag är uppriktigt sagt jättenyfiken på hur tittarna tänker och reagerar. Tycker de också att det är skrämmande smalt, eller är de som jag var för några år sedan och tänker att de vill se ut så? Hur många tjejer och kvinnor med störda kroppsideal och skeva matbeteenden som ligger nära ätstörningar sitter inte och tittar och ser smalbilderna som något att leva upp till, även om de vet att det är fel och farligt? Den som är besatt av vikten tar inte in att det skulle vara farligt.

Och sedan, förutsägbart, förutsägbart, när deltagarna varit hemma i ett par månader och följt sin sunda diet så möts de igen, och den tidigare magra men fortfarande nästan lika ursmala deltagaren är nu jättepiffad med snygg makeup, ny frisyr och snygga underkläder, så att det verkligen känns som om fokusen för hela programmet ligger på att att få den smala att se lite friskare ut. Och visst, det är jättebra att de har gått upp de där enstaka kilona, de ser så mycket bättre ut, men nog 17 är de fortfarande osunt smala? Jag är däremot imponerad av hur mycket de överviktiga deltagarna har lyckats gå ner, men det känns inte som om det beröms lika mycket (eller är det jag som har selektiv hörsel?). Något jag undrar över är: Hur går det sedan? Och varför måste alla program av den här typen följa samma format?

Fast det finns ju andra inslag än bara stor mot liten: Gillian McKeiths krig mot stora rumpor – snälla, säg att det är ett skämt, inte kan väl TV på 2000-talet vara så könsstereotyp – och journalisten Anna som testar en massa knasiga dieter och andra sätt att gå ner i vikt. Det värsta jag sett hittills är nog när hon testar laserfettsugning på bara den ena armen. Finns det ett outsinligt antal brittiska kvinnliga journalister som är så besatta av att gå ner i vikt att de gladeligen ställer upp i TV och testar den ena extrema metoden efter den andra?

Nu till frågan: Tittar jag verkligen på det här? Tja, halvt om halvt. Jag är en obotlig zappare när det inte finns något som fängslar mig, så jag har sett bitar av det här programmet. Men alldeles tillräckligt för att känna mig illa berörd. Förr fanns det freakshows, karnevaler och kringresande tivolin, idag hänger medierna ut extrema kroppshyddor i ett förment hälsofrämjande syfte. Men är skillnaden verkligen så stor?

)O( Lisa )O(

Storlekshysteri

19 tisdag Feb 2008

Posted by in Vikten av vikten

≈ 1 kommentar

Etiketter

Är det någon mer än jag som undrar över varifrån den här storlekshysterin – med size 0 som talande exempel – kommer? Låt gå för att 90-talets mode med ”heroin chic” visade magra kvinnokroppar, men idag är det verkligen ett snäpp värre. Minst. Ta 90-talets supermodeller, Cindy, Linda, Christy, Naomi osv, och ställ dem bredvid en av dagens modeikoner som Victoria Beckham. Och de så kallade ikonerna idag är inte supermodeller, men får mer publicitet och har blivit ideal för en skrämmande stor andel av västvärldens unga kvinnor. Eller snarare tjejer, för de är inte kvinnor. Skulle en kvinna verkligen lägga så mycket energi på att passa i en storlek? Vad får så många tjejer att fokusera inte på utseende, vikt eller hälsa, utan på en storlek. På att göra sig så små att de passar i en storlek som är för barn, eller mycket små kvinnor? När de skulle kunna göra så mycket bättre och viktigare saker av sina liv, bli vackra, hälsosamma, framgångsrika. Hur har så många kunnat gå på denna nolla?

På TV visas med jämna mellanrum ”Size 0”-dokumentärer, men än så länge har det inte gjorts ett enda reportage om bakgrunden till den här trenden. Programmen följer alltid samma recept: En redan ganska smal ung kvinna, givetvis snygg och verksam inom media, ska på kort tid svältas och tränas ned till size 0. Man dokumenterar hur dåligt hon mår, hur jobbigt det är att hålla uppe arbete och privatliv samtidigt som man hårdbantar (svälter sig) och tränar, men ändå blir det ett slags glorifierande fokus på viktnedgången och *fanfar* det stora priset: de där pyttejeansen. Att det finns med en läkare som talar om alla risker och allt vad kvinnans kropp drabbas av är lätt att glömma bort inför wow-faktorn. Jag behöver bara gå till mig själv under de ätstörda åren för att kunna tala om att den som är besatt av viktnedgång inte lyssnar till riskerna. Jag såg till att vara väldigt medveten om vad som hände eller kunde hända i kroppen för att aldrig kunna säga ”Jag visste inte det”, men inte 17 hjälpte det. Är man besatt så är man. Då kan man gå över lik. Men VARFÖR skulle man gå över lik och liv och riskera allt som är värt något för en storlek? För en siffra på en liten tyglapp som man ändå klipper bort för att den inte ska skava? Finns det inte bättre saker att sträva efter?

Har människors tillvaro blivit så fattig att denna nolla på en tygbit har kunnat få en så viktig roll? Vad säger det om samhället, om dagens flickor och kvinnor? Handlar det även denna gång om kontroll, en önskan att kontrollera de små sakerna när allt annat känns som ett kaos? Eller handlar det om att vilja passa in? Att få en plats i de ”godkändas” skara? Denna armé av magra kloner med extensions, silikon och fejkade solbrännor?

Jag är frestad att fråga om hela samhället blivit anorektiskt, om size 0 har med anorexi att göra, men jag känner så starkt att det inte har det. Låt gå för att man ser rätt så anorektisk ut om man svälter sig för att klämma sig ned i en storlek som är några nummer mindre än vad som vore naturligt, men det handlar om mer än det. Har det något att göra med att vilja ta makten över naturen? Om man ser hur onaturliga armén med Posh-lookalikes är, så ligger det kanske något i det. Eller kan det vara så att mansvärlden har hittat ett effektivt vapen att hålla en del kvinnor på sin plats? Om starka, smarta kvinnor slutade ödsla sin energi på viktnedgång skulle de kunna uträtta under. Om kvinnor inte tvångsmatades med bilder och budskap om hur de ”ska” se ut och vara, så skulle de kanske utvecklas till kraftfulla, tänkande individer med självkänsla som stod upp och slogs för viktiga saker. Då kanske de skulle ta makten över sina liv, och vilket hot skulle inte det kunna innebära mot de vars makt vilar på att så många som möjligt hålls bedövade av sin egen svaga självkänsla och är fångar i en värld av speglar, vågar, måttband och siffror på små tyglappar?

Jag kan ärligt säga att size 0 inte påverkar mig, av ett mycket enkelt skäl: Hur mager jag än skulle kunna bli så har jag höfter som naturligt är bredare än vad denna intetstorlek tillåter. Dessutom är jag kvinna, och vill ha en kvinnas kropp, inte en underutvecklad knappt pubertal flickkropp. Jag har också låtit mig styras av storlekar, tyckt att det var viktigare att komma i den minsta tillgängliga storleken än att ta hand om mig, förnekat allt som är jag för att kunna sätta etiketten XS på min kropp. Inte längre. Aldrig mer.

Vad vill det till för att dagens tjejer, framtidens kvinnor, och många av mina kvinnliga medsystrar, ska kasta av sig fixeringen vid små storlekar och bränna måttbanden och storlekslapparna så som våra föregångare på 70-talet brände sina BH:ar? När kastar de akrylnaglarna, silikonimplantaten och hårförlängningarna på bålet och bestämmer sig för att de duger som de är? För det gör de. Vi duger. Jag har i sig inget mot vare sig lösnaglar, tandfasader, implantat eller hårförlängningar, men det är när det blir symboler för ett klonat utseende som något är fel. Då blir det ledsamt.

)O( Lisa )O(