Ett gemensamt drag för alla ätstörningar tycks vara upplevelsen av att vara misslyckad, oavsett om man är anorektiker, bulimiker, hetsätare, en kombination av alltihop eller utan fastställd diagnos. Alla tycks sträva efter den eftertraktade Diagnosen, den som ska göra att man tar sig själv på allvar, men märkligt nog blir det inte ett dugg lättare att ta sig på allvar bara för att man får orden Anorexia nervosa eller Bulimia nervosa inskrivna i journalen.

Jag har inte träffat en enda anorektiker som tyckt sig vara lyckad utan tvärtom har alla – inklusive jag själv – känt sig otroligt misslyckade. Likadant med bulimiker, fast de brukar bli rätt så irriterade när man som anorektiker försöker förklara att man inte känner sig mer lyckad bara för att man är smalare. Och jag förstår deras irritation: Det är klart att man inte vill höra att det där tillståndet man strävar efter inte alls gör att man känner sig lyckad, för då är ju kampen för att bli smal hopplös.

Men vad skulle ni som läser det här säga: Vad är en lyckad anorektiker/bulimiker? Vem avgör vem som är lyckad?

Är den lyckade anorektikern en död anorektiker eller en frisk före detta anorektiker?
Är den lyckade bulimikern den som tar sig ur bulimin eller den som ”lyckas” bli anorektisk?

I min värld är den som lyckas den som lämnar ätstörningen och gör sig fri(sk). Ätstörningsspelet är ett spel man aldrig kan vinna så länge man spelar det, det finns ingen vinnare, ingen lyckas. Och om man ska tala i termer av lyckande/misslyckande måste det väl ändå vara så att en ätstörning är och alltid kommer att vara ett misslyckande, eller kanske snarare ett o-lyckande eftersom man inte kan bli vare sig lycklig eller lyckad där. Att ha en ätstörning är inget misslyckande, men att välja att stanna kvar i den eller till och med vilja göra sig sjukare i stället för att ge sig själv en 100%-ig, ärlig chans till ett fullvärdigt liv som fri(sk) (vilket är möjligt för alla som är beredda att släppa de beteenden som utgör ätstörningen!), skulle jag säga innebär att man ser till att man kommer att misslyckas kapitalt.

När man tänker på det: Hur skulle något så självdestruktivt och så livsförnekande som en ätstörning någonsin kunna kallas för att lyckas?

Småätande – det är för mig en av de stora skillnaderna mellan ätstörd, ”frisk” och frisk.
Jag har många gånger försökt förklara för personer som är på väg ut ur ätstörningar, och alltså fortfarande kvar i ätstörningen, att friska människor inte alltid äter mellanmål, utan att de (dvs vi) får i oss tillräckligt med energi genom att småäta. För den som fortfarande är beroende av ett schema som säger vad och när de ska äta så ter sig blotta tanken på ett planlöst småätande jätteskrämmande, som något man ”måste” gå upp i vikt av och något som tyder på kontrollbrist och som därför ofelbart ”måste” leda till hetsätning och kompensation. Det är också en av de sakerna som de som är ”friska” har svårast för, eftersom de ofta fortfarande är låsta vid att äta på ett visst sätt, vissa tider, vissa saker, och småätande inte ingår i den planen.

För mig, som alltid haft svårt för att följa matplaner eftersom jag varit nästan tvångsmässigt rädd för att bli tvångsmässig, har småätande varit en symbol för friskhet, för ett tillstånd när man äter för att man är sugen och inte tänker mer på det, när man kan äta lite utanför planen utan att det blir kris och katastrof och leder till en massa dumheter. Så enkelt har det givetvis inte alltid varit, och det har inte heller alltid handlat om sug utan ofta om ren tristess och stress, eller har det? Kan tristessen möjligen vara förtäckt småhunger? Kan stressätandet faktiskt vara ett tecken på att jag behöver mer näring när jag är stressad för att jag tappar aptiten av stress? Mitt småätande kan nog i själva verket betraktas som flera små mellanmål som energimässigt blir som ett vanligt mellanmål, och jag småäter mellan måltiderna – det vill säga när kroppen vill ha ett litet tillskott. Alltså är de inte ett dugg skrämmande, inte minsta lilla kontrollförlust, fullkomligt naturliga och de får mig inte ens att gå upp i vikt. Tänk vad fel man kan tro i ätstörningen.

OK, nu går jag inte och småäter utöver en måltidsplan som till punkt och pricka täcker upp exakt mitt dagliga näringsbehov, jag planerar inte mer än lunch och middag (knappt det), utan försöker lita på att min kropp är klok och talar om vad den behöver. Är det choklad så får den choklad. Är det en knäckemacka med avokado så får den en knäckemacka med avokado. Är det morötter med dijonsenap (mitt senaste sug) så får den morötter med dijonsenap, och då slipper jag dessutom bry mig om att fixa grönsaker till middagen. Det är inte småätandet i sig som gör att någon går upp i vikt, utan om man under en längre period äter mer än vad kroppen faktiskt gör av med. Alltså inte hur man äter i första hand, utan hur mycket och vad. Kroppen föredrar dessutom en löpande, utspridd näringstillförsel hellre än att få alltihop vid ett eller två tillfällen, därav det klassiska upplägget frukost, mellis, lunch, mellis/fika, middag, kvällsmat.

För mig var det ett sundhetstecken när jag kunde småäta mellan de riktiga huvudmålen utan att få ångest över att jag fick i mig ”för mycket” eller tänka att jag hade tappat kontrollen, och just därför innebar det att jag hade tagit ytterligare kontroll över mitt ätande och inte behöver tänka lika mycket på exakt vad jag stoppar i mig hela tiden. Att kunna småäta utan att ägna det en massa tankekraft och utan att ha den där lilla kaloriräknaren i huvudet är friskt för mig.