• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Ord om ord

”Vi behöver prata”

19 söndag Apr 2015

Posted by Lisa in Empowerment, Ord om ord

≈ Lämna en kommentar

”Vi behöver prata.” = Jag har något att säga som jag vill att du lyssnar på, för jag har sagt att vi måste prata och då är du nonchalant och oengagerad i vår relation om du inte lyssnar och jag struntar i hur det påverkar dig eller vilka konsekvenser det får för dig eller oss och jag kommer sedan inte att lyssna på vad du har att säga den här gången heller. För jag vill säga något till dig. Det handlar om mig. Vi handlar om mig och mina känslor. Vad du känner och hur du drabbas är irrelevant. Allt handlar om mig. Glöm inte det. Glöm aldrig det.

Vanligt. Alltför vanligt. En gräns jag lärt mig att dra. Samtal går åt båda hållen: jag lyssnar på dig, du lyssnar på mig och vi tar båda ansvar för våra ord. Ord kan få konsekvenser.

Det är bara jag

22 söndag Mar 2015

Posted by Lisa in Empowerment, Ord, Ord om ord, Självkänsla

≈ 1 kommentar

Etiketter

självförminskande, självkänsla

Hur ofta förminskar jag mig själv? Hur ofta bagatelliserar jag mig, det jag säger, det jag menar, det jag vill, med ett ”bara”? ”Det är bara jag”, ”jag ville bara säga”, ”jag menade bara”…

Varje ”bara” blir ett sätt att göra mig lite mindre, lite oviktigare, lite svagare i färgen; jag backar lite, tar mindre plats, säger att du inte behöver lyssna så noga eller bry dig. Varför? För att inte ta för stor plats, inte tränga mig på, inte kräva, inte vara för intensiv. För att visa att jag inte tar mig på så stort allvar, att det inte gör något om människor inte har tid med mig eller bryr sig eller lyssnar på vad jag säger, för det var inte så viktigt, fast jag vill vara tagen på allvar och visst har något att säga som är värt att höra. (Alla som känner mig väl vet att jag pratar mycket men sällan kallpratar.) För att visa att jag är ofarlig och inte jobbig, inte någon drama queen som kräver uppmärksamhet, att jag inte vill störa och besvära. För att bygga in att det är ok om någon inte orkar med mig, för jag tar inte illa upp. För att jag inte vet var gränsen för när jag uppfattas som jobbig går och jag är så intensivt närvarande i allt att jag inte vill att andra ska uppleva det så tröttsamt som jag (som lever med mig hela tiden) ofta gör. För att jag är osäker och tar ett steg framåt genom att säga något men sedan försiktigt backar lite. Ifall det behövs.

Jag kommer allt oftare på mig själv med dessa ”bara”, förminskanden av mig själv och min viktighet , och blir irriterad. De skorrar i själen. Än mer skorrar tvivlet av att inte veta om de behövs. Är det befogat att backa och göra mig mindre? Ibland kommer jag på mig och ändrar mig, raderar ett ”bara” (i talade samtal är det dock lite svårt), ibland drabbas jag av känslan att ha varit för intensiv och visat för mycket vilja eller närhet och lägger till det, som för att lägga på ett filter som mattar ljuset lite.

Och så, ibland, som nu, reflekterar jag över det.

Livet låter sig inte alltid väljas

02 måndag Mar 2015

Posted by Lisa in Ord, Ord om ord

≈ Lämna en kommentar

”Life is short. Always choose happiness.”
”Välj glädje.”
”Always choose life.”
”You are always free to change your mind and choose a different future, or a different past.”
”Du har ett val.”
”Du bestämmer.”
”Vill du så kan du.”

Suck. När ska folk sluta med det där, som om det var Sanningar som är giltiga för alla, i alla situationer och omständigheter?
Det är det inte. Och det ger varken hopp eller tröst att mötas av ogenomtänkt och irrelevant pepp när man drabbas av något som hotar en till livet och som man rent faktiskt inte kan välja bort.

Som överlevare vill man ge hopp till andra, vill förmedla en tillförsikt om att ”kunde jag, så kan du”. Jag vet. Jag förstår det, oerhört väl. Jag är överlevare på områden där det till stor del handlade om val. Val och envishet. (Och tur.) Och jag kan vara positiv och peppig och får ofta höra att jag är bra på att motivera och ge hopp. Men det gör inte mig till expert på överlevnad, det ger mig inte förmågan att styra över liv och död. Det innebär inte ens att mina omständigheter nu är vad de var då, så att jag kan boosta mig själv.

De välmenande klyschorna känns inte välmenande och hoppfulla, utan som hånfulla käftsmällar och total brist på empati och vilja att förstå när de ges ogenomtänkt och i fel kontext. Du kan inte utlova hopp genom att blunda och ljuga. De tystar, oerhört effektivt, och ger en fördjupad känsla av ensamhet och hopplöshet.
Hur ska man kunna prata om hopplöshet och förtvivlan med någon som slår undan ens känslor med pladder om att välja?

 

Jag har valt livet. Med eftertryck. Jag väljer gång på gång livet. Det är bara det att jag inte helt bestämmer.
För det första vet jag redan att jag ska dö. Det är en oundviklig del av livet: jag är född, jag ska dö. Det är en kamp jag inte kan vinna.
För det andra bryr sig sjukdomar och slumpen inte det minsta om vad jag har valt. Jag är inte allsmäktig. Det finns mycket jag kan välja, kring tankar, beteenden och inställning, men mycket annat i tillvaron handlar inte om val. Jag kan till exempel inte välja mig frisk från något så enkelt som maginfluensa.

Jag har valt livet. Men hur många gånger måste jag välja det innan det förstår? Väljer jag fel, eller inte tillräckligt kraftfullt, när valet måste göras om och om igen?
Eller hur många gånger måste jag välja innan jag förstår det fåfänga i att dras med i tron på att det är mitt val? Jag vet det, men klamrar mig fast vid att det någon gång ska räcka, att vägen åter ska ligga framför mig.
Det stressar mig. Faktiskt. Det är en press som ibland känns blytung.
Och det gör förtvivlan och överlevnadsstressen ännu mer panikartad och ännu mer ensam.

Jakten på… ja, vad?

29 onsdag Jan 2014

Posted by Lisa in Ord om ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

lycka, perfektion

Människor jagar perfektion, de jagar lycka och framgång. Alltid på jakt. Men frågar man dem vad det perfekta, lyckan eller det framgångsrika är verkar de aldrig veta det.
Hur ska de då kunna nå det?

Det är klart att det jag inte ens vet vad det är blir ouppnåeligt. Frustrerande, rentav. För att inte tala om hur svårt det är att sätta upp en handlingsplan, steg och delmål om jag inte vet vad som är målet, och hur misslyckad jag känner mig när jag försöker och försöker men aldrig verkar nå fram.

Hur kan jag fånga något okänt? Hur vet jag då att jag inte redan fångat det?
Jag är kanske redan perfekt.
Lyckan är kanske precis här, och inte alls något jag behöver leta vidare efter.
Kanske handlar det inte ens om att jaga och fånga dem, utan om att hitta. Men hur vet jag det om jag inte vet vad jag söker eller vart jag är på väg?

Det här är sådant jag tänker på, sådant som blir viktigt för mig. Att sätta ord på saker och veta vad jag menar med orden. Jag tycker inte om att använda ord lättvindigt, tycker inte om att slänga mig med begrepp som perfekt och lycka utan att ha klart för mig vad jag menar. För mig är ord inte tomma och lättvindiga, utan fyllda med tanke och försök att fånga känslor.
Så kanske kan det komma fler inlägg på temat tankar om ord.

Nyare inlägg →

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Prenumerera Prenumererad
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält