Första advent idag, och jag kan inte förstå hur det redan blivit det. Vart tog hösten vägen? December imorgon, snart Nobelprisutdelning, Lucia och julen kommer allt närmare. Jag ser inte fram emot jul, det har jag inte gjort på åratal. Barndomens ivriga väntan på julafton, alla förväntningar och spänningen är sedan länge borta. Det ersattes av ångest från alla jular då jag mådde dåligt och låtsades att allt var bra för att inte förstöra för resten av familjen, alla jular då jag kände plikten att tindra och glädjas och tog på en mask för att i hemlighet smita in på toaletten eller döva den inre smärtan med yttre smärta. Det var åren då adventspsalmens ord ”Advent är mörker och kyla” sannerligen stämde för mig. Numera är allt annorlunda, men det är ändå något i allt kring jul som fortfarande drar ner mig och lägger ett mörkt täcke över allt.

Jag tycker att det är jobbigt med att det läggs sådan vikt på familjen kring jul eftersom det alltid påminner mig om hur utanför jag känner mig tillsammans med min familj, hur jag liksom inte är delaktig i den. Jag känner ingen närhet till mina föräldrar, inget naturligt band. Ingen vill väl bli påmind om hur de inte passar in, så det är inte konstigt att jag tycker att det är lite jobbigt att umgås med familjen. Trots att det går mycket bättre än förr.
När jag är med min familj kan jag känna att jag verkligen saknar en familj, en riktig varm grupp med människor som jag vet älskar mig ovillkorligt och som skulle ställa upp no matter what. Det vet jag att åtminstone mina föräldrar inte skulle, de har sällan ställt upp för mig. De har fått många chanser och svikit mig gång på gång. Jag vet att det är för sent för mig att få den familj jag saknar genom min biologiska familj, så det är dags att bilda min egen familj. Men eftersom jag inte har någon partner känns det ibland ensamt att vara med min familj eftersom det påminner mig om att jag är singel. Och ensam. Den hemskaste ensamheten är ju att vara ensam i ett sällskap med människor.

Jag vet ju att jag inte är den enda som inte tycker om jul, som förknippar denna glädjens högtid mer med ångest och stress än med förväntan och glädje. Förhoppningsvis kan jag fira åtminstone en del av julafton med likasinnade, människor som inte heller vill fira jul, som inte ens har sina familjer här. Hur gör ni på jul?

Idag sänder jag en varm kram och mina tankar till alla som också känner mörker och kyla idag.

De senaste dagarna har jag levt med nästan ständig stress, som känns som om den sitter nästan som en klump i halsen. Antagligen är det lite ångest, men det känns mycket som stress över att försöka hinna med allt. Lite känns det som att balansera på en tunn lina, där jag vet att jag kommer att hålla balansen och det i vilket fall som helst inte är katastrof om jag inte gör det, för jag kommer inte att falla ned i någon avgrund och slå mig fördärvad. Men ändå… helt behagligt är det inte.

Denna vecka som började så lugnt och med ångest har fyllts på successivt med översättningsjobb och sminkjobb. Jag fick i måndags en fråga om jag hade lust att assistera på ett jobb på torsdag och tackade ja utan att fråga vad det gällde, men det visade sig vara en reklamfotografering, som jag till och med skulle få lite betalt på (elevlön). I onsdags eftermiddag ringde min lärare, som hade bokat in mig, och frågade om jag kunde tänka mig att ta hand om smink och hår själv till en extrafotografering som de hade lagt in på fredag morgon. Eftersom jag vet att hon inte skulle fråga mig om hon inte visste att jag klarar av det svarade jag Ja. Så idag har jag gjort mitt första helt ensamma makeupartistjobb! Det är jag jättestolt över, och det gick dessutom bra. Jag kände mig inte ett dugg nervös eller osäker när jag väl var där, annat än lite över hårstylingen, men det berodde mest på att jag inte hade tid med den riktigt. Fotografen var i alla fall nöjd, och det är vad som räknas. Helt nöjd blir jag väl aldrig, men för att vara det första jobbet så är det inte illa.
Men jag har ju översättningar också, så igår satt jag på förmiddagen med en översättning som jag fick iväg och sedan snabbt hann slänga i mig lite soppa medan jag sminkade mig innan jag skulle iväg till plåtningen. Idag hann jag med lunch med en kompis på stan innan jag var tvungen att åka hem och jobba, och det lär jag få göra en stor del av kvällen också. För imorgon, när jag hade tänkt jobba, har jag precis tackat ja till att sminka på en hårvisning.

Jag fyller min tid nästan maniskt, och det är jag medveten om, men det är en kombination av att det är KUL, att jag vill få så mycket erfarenhet som möjligt och visa vad jag går för, och kanske liiite det gamla mönstret att fylla min tid så mycket som möjligt när jag mår sämre för att slippa känna efter hur jag mår. Någon gång måste jag ju börja må bättre, och då är det väl inget fel i att hålla mig aktiv tills dess, eller? Men balansen ligger i att inte göra för mycket så att jag bränner ut mig. Eftersom jag låg och sov i en timme på eftermiddagen och ser till att försöka sova och äta så bra som möjligt så tror jag ändå att jag tar hand om mig och ger mig återhämtning mellan alla jobb. Tror. Vet inte. Det känns ok, men hur vet jag vad som är ok eller inte? Jag har lite för många års erfarenhet av att intala mig själv att allt är ok även när det inte är det, så nu tvivlar jag alltid lite på min egen bedömning av hur det egentligen är. Men jag kan inte göra annat än att ha koll på vad jag gör och varför, att ge mig själv tid till återhämtning och göra saker som jag tycker är kul. Och det är kul. Då får jag väl vara lite osocial och stanna hemma en fredagkväll för att jobba lite och sedan komma i säng tidigt i stället för att gå på after work. Prioritering, kallas det visst 😉

Orden stockar sig i huvudet, de är för många, tumlar runt varandra och vill ut, men fastnar liksom. Det är så mycket som jag skulle vilja säga, så många tankar som håller på att formuleras, men så någonstans på vägen… tar det liksom stopp. Inte blir det lättare när jag jobbat med ord en hel dag, med andras ord, andras tankar som jag försöker klä i svenska ord. Då tröttnar ögonen till sist och jag vill göra något annat. Inte läsa, inte skriva. Men vad gör jag av mina tankar? Jag har ett behov av att skriva, ett behov av att uttrycka mig, att sätta ord på tankar och känslor. Jag märker att om jag inte får skriva av mig lite, släppa ut en del av det där tankevirrvarret, så surrar tankarna som en bikupa på kvällen och jag får inte ro.

Jag känner att jag försummar den här bloggen just nu, men hoppas att läsarna hittar till mina andra bloggar och förstår varför jag inte alltid skriver. Egentligen skulle det krävas så lite för att uppdatera dem, men vissa dagar saknas energin till ens det där lilla. Det här inlägget är i stort sett en korspost från min vardagsblogg, något jag av respekt för dem som läser både här och där helst inte vill göra, men idag väljer jag att göra det ändå. Vissa inlägg hör hemma här också. Men ständigt denna överdrivna hänsyn för alla andra…

Resan in i det förflutna som startade när jag började gå igenom gamla texter och lägga ut dem på Den mörka spegeln har väckt minnen till liv igen. Det är så mycket som jag har glömt, ledtrådar till vem jag var då och till hur jag hamnade där jag är nu, insikten om allt jag lärt mig på vägen som jag inte visste för bara några år sedan, den svårare insikten om hur lyckligt lottad jag är att det gick så bra. För det kunde ha gått ganska snett, många gånger. Det är märkligt, men först nu, med många år lagda mellan då och nu, kan jag till sist känna allt det där jag aldrig kände då. När jag läser mina ord och minns allt det som föll mellan orden, i mellanrummen på pappret, allt det jag inte sa, känner jag känslorna från då. Det är inte alltid trevligt. Jag blir också påmind om saker jag förträngt och försökt glömma, men som jag tror att jag måste minnas för att verkligen gå vidare, läka, bli hel. För att vara mig själv hel och hållen. Jag är summan av allt jag varit med om. Jag är min historia och min nutid. Vissa dagar vill jag inte minnas, inte känna, vill fly rakt tillbaka in i den falska tryggheten under glömskans vallmoblad, men jag kan inte längre. För jag vet att det inte går att glömma. Det går bara att vandra genom minnena, genom de där skuggiga eller rent av beckmörka fläckarna på stigen, och lita på att jag kommer ut i solen igen. För jag vet ju att jag gör det, jag har gjort den här resan förut och ljuset återvänder alltid. Jag har ju redan överlevt det som varit.

Vem är egentligen normal och vad är normalitet?
Vem avgör vad som är normalt?

Svenska Akademiens ordlista:

1 normal [-aˈl] adj. -t -a regelrätt; som sig bör; vanlig, genomsnitts-,ordinär; vid sina sinnens fulla bruk, fullt klok

2 normal [-aˈl] s. -en -er typ el. exemplar e.d. som utgör rättesnöre el. mönster e.d.; rät linje som är vinkelrät mot en annan el. mot en yta m.m.

I och med att jag har gjort ett aktivt val att leva och att ta mig ur en identitet som ätstörd och skapa en identitet och plats i tillvaron på mina egna villkor, som den jag är och vill vara och inte någon som omgivningen vill att jag ska vara, har jag många gånger funderat över normalitetsbegreppet.

Att döma av SAOL:s definitioner ovan är ”normal” ett tillstånd som ungefär kännetecknas av att man är frisk till kropp och själ (vid sina sinnens fulla bruk), en fungerande del av samhället (regelrätt), någon som faller in i den likriktning och det jantelagstänkande som tycks genomsyra det svenska samhället, som inte vågar sticka ut, som lyssnar mer till andras och samhällets förväntningar än sin egen vilja (vanlig, ordinär). Är den normale någon som i princip är en osynlig, oskiljbar del i den grå massan, gör det hon/han ska och följer samhällets normer i val av yrke och familj?

Eller är det i själva verket normalt att reagera mot obalanser i samhället och kulturen även om den reaktionen kan leda till ätstörningar, stress, depression, missbruk och självskadande? Vi lever i ett samhälle med en enorm fokus på två saker: Prestation och utseende. Vore det inte mer normalt att reagera på det än att inte reagera på det?

Jag insåg att det finns en skillnad mellan normalt och normaltillstånd, och mitt normaltillstånd hade fram till början av 2000-talet varit att svälta mig mer eller mindre, kompensera för när jag tyckte att jag hade fått i mig för mycket eller tog för mycket plats, ständigt tänka på vikt och mat och ha ett BMI som låg under gränsen för anorexia. Plus att ha enorm prestationstvångest (tvång + ångest), vara tvungen att prestera för att ha ett värde, ständigt tvivla på mig själv och vara allmänt livrädd för allting, inte minst för att misslyckas med livet. Det var min vardag, det var mitt liv, det var mitt normaltillstånd. Men normalt? Nej.

Under åren som gått sedan dess har jag omformulerat ”normal” till vad det gäller för just mig, och det är så jag tror att alla måste göra. Jag är inte normal som i en i massan, vanlig, osynlig – just det som jag var livrädd för att bli – och jag kommer inte att bli det heller. När jag försöker anpassa mig och vara som alla andra mår jag dåligt och riskerar att göra mig sjuk. Jag tror inte att det är sunt att tyngas ned under oket av Jante och konformism, att det är hög tid att bryta med en normalitet som förnekar individualitet och bejakar den grå massans och majoritetens tyranni. Tänk ett samhälle där det var normalt att lyssna till sig själv och våga vara unik, där hälsa var viktigare mer än smalhet och prestation och miljoner olika skönheter och kroppsformer tillåts blomma och omtanke om varandra gick hand i hand med en fri själ i en fri kropp. Vore inte det en normalitet att sträva efter?

Om vi alla skulle frigöra oss från den grå massan och våga sticka ut som färgglada blommor så skulle det bli ordinärt och normalt.