Något jag tvingats lära mig genom de stödverksamheter jag varit inblandad i är att bry mig lagom mycket om andra människor. Inte så lite att jag faktiskt inte egentligen bryr mig, men inte heller så mycket att det bränner ut mig, utan lagom. Så att jag har energi kvar att bry mig om fler än en person, och inte minst bry mig om mig själv, som är det viktigaste av allt. Hur ska jag orka finnas där för någon annan om jag inte finns där för mig själv?

Viljan att finnas där, hjälpa till, stötta är stor och jag har väldigt lätt för att bry mig om mina medsystrar och -bröder. Men viljan är för mig, precis som för många andra, mycket större än orken, och ibland räcker det inte med att vilja. Jag vet att jag inte är ensam om att bry mig otroligt mycket om andra människor och vara någon som lätt ger och ger utan att be om något tillbaka, och utan att ofta få något tillbaka. Det finns många människor som gärna tar emot mer och mer utan att ge tillbaka, inte för att de nödvändigtvis är egoistiska eller illvilliga, utan för att de antingen är oförmögna att se bortom sina behov och sin vilja eller för att de inte har lärt sig att ge. Jag kan inte klandra dem för att jag ger dem för mycket, för det är mitt ansvar att sätta gränser för hur mycket jag är beredd att ge utan att få något tillbaka, och helst lika mycket. Mina batterier måste också fyllas på någonstans för att det ska finnas något att ge.

Flera gånger under åren med stödverksamhet (ViFinns, ABK och annat) har jag känt mig nästan utbränd och otroligt frustrerad över att verkligen, på alla sätt, försöka hjälpa någon som ber om hjälp och sedan inse att hon/han bara tar emot och vill ha mer, mer, mer utan att själv göra något. Utan att själv göra arbetet som bara hon/han kan göra. Och många gånger har jag efter ett tag känt mig utnyttjad av att ge vederbörande chans på chans, velat tro på deras bedyranden om att de försöker, att de ska göra förändringar nu, att de verkligen, verkligen vill och behöver min hjälp.
Till en början kändes det som en liten bekräftelse på att jag kunde göra skillnad, men det höll aldrig i sig eftersom jag inte bara kände mig utnyttjad utan började undra om jag var ett alibi; ett sätt att säga att de visst gjorde något, för de pratade ju med mig, bad om råd, verkade vara så inställda på att bryta beteendet och ”försökte”. En ursäkt för att slippa göra det där jobbiga själv. Att inse det gjorde mig förbannad för att jag kom så nära att bli en möjliggörare, och låta mig utnyttjas av andras ätstörningar bara för att jag brydde mig. Det var där jag började sätta gränser, eller blev tvungen att sätta gränser för att jag helt enkelt mådde dåligt.

Det finns personer som mer än andra har kunnat få mig att känna mig helt slutkörd, som bett om råd och hjälp gång på gång på gång, velat ha samma bekräftelse och samma svar och råd gång efter annan, och haft mängder av ursäkter till varför de inte ”kan” följa råden. Vad är det för mening med att be om råd om man sedan inte vill följa dem?
Jag förstår hur man mår i en ätstörning, lite för väl, hur stor rädslan för att göra förändringar är, och just därför ställde jag upp mer än vad jag borde ha gjort, och möttes av en del känslomässig utpressning när jag ställde krav och begärde något tillbaka, en motprestation eller att någon verkligen skulle göra något åt sin situation. Jag kunde få höra att jag ”också” hade gett upp om dem och skulle lämna dem när jag satte ner foten, att jag också tyckte att de var hopplösa fall, att de inte kunde ta de där viktiga stegen utan hjälp (underförstått och ibland uttalat min hjälp), och värre saker än så. Såhär är det: Jag faller inte för känslomässig utpressning, utan det gör mig bara förbannad och är verkligen ett bevis på att personen ifråga bara är ute efter att ta och ta och ta utan att ge tillbaka. Det är lågt, fegt och förbannat oansvarigt, ett försök att skylla sina beteenden på någon annan och därmed förskjuta ansvaret för dem. Men det påverkade mig så att jag mådde dåligt i veckor för det, samtidigt som jag var förbannad, kände mig otroligt missförstådd och utnyttjad, och rädd för att bli betraktad som en dålig människa bara för att jag satte gränser. Det tog så mycket kraft att andra som inte varit i liknande situationer nog inte kan förstå det. Och jag lät det hända genom att inte säga ifrån. Mitt ansvar var att sätta mina gränser och hålla fast vid dem, och jag gjorde inte rätt.

Så jag bestämde mig för att sätta mina gränser tidigare, för att ställa krav och inte bara ge villkorslöst till dem som måste ta sitt eget ansvar för sina liv och beteenden, och det var inte lätt till en början. Det fick mig att känna mig elak och ogenerös, trots att jag visste att det inte var så. Tvärtom var det mer ansvarstagande och mer generöst att villkora det jag gav, så att personen ifråga behöll ansvaret för sitt liv. Och för att det gav mig utrymme att verkligen bry mig om fler, och mig själv. Min första prioritet måste vara att bry mig om mig, för om jag inte kan det så klarar jag inte av att verkligen bry mig om andra heller, inte så att jag kan hjälpa dem i alla fall. Jag vill inte hjälpa någon annan; jag vill hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem stöd, men inte outsinligt, och utrymme att fatta sina beslut.

Jag ger inte stöd till den som inte själv gör jobbet, jag ställer inte upp på självdestruktivitet av något slag, tänker inte på något sätt bli medberoende eller en möjliggörare till destruktiva beteenden eller fortsatta störningar. Jag sätter gränser och bryter kontakten eller tar en paus om någon visar sig inte vara beredd att ta eget ansvar och göra förändringarna, och anpassar min vänskap och mitt stöd efter hur mycket jag får ut av det och har lust att själv ge. De som ger mig något tillbaka, och detta gäller även vänner, dem vill jag umgås med, men de som tar mer än vad de ger eller som jag inte får ut något av, dem kan jag lika gärna låta bli att umgås med. Några personer har kommit med mindre trevliga kommentarer när jag tagit ett par steg tillbaka och ställt krav om jag ska umgås med dem eller träffa dem på något sätt, men jag känner i mitt hjärta att det jag gör är rätt. Mest rättvist för både dem och mig. Ibland krävs det tuffa tag för att någon ska förstå att jag bryr mig men kan inte och tänker inte göra jobbet åt dem. Jag finns kvar, men ställer inte upp på vad som helst. Det är respekt, både mot mig själv och mot dem. Om de inte kan ta det, då var de väl bara ute för att ta allt de kunde få utan att behöva ge tillbaka, och saknade respekt.

Jag är fortfarande inte särskilt bra på att kräva att få lika mycket tillbaka som jag ger, och det är kanske därför som jag sållat rejält bland dem jag umgås med eller har regelbunden kontakt med, så att det är de som jag får ett naturligt utbyte med; givande och tagande. Ibland behöver jag mer, ibland behöver de mer. Men jag har lärt mig att känna igen när jag upplever att jag ger för mycket, så nu känns det just lagom. Alldeles tillräckligt.

~Lisa