Kategoriarkiv: Om mig

Går ränderna aldrig ur?

13 lördag Dec 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Fri(sk)het, Om mig, Vikten av vikten

≈ 2 kommentarer

En god vän, som också haft anorexia, sa härom dagen när vi av någon anledning kom in på samtalsämnet komplex något om att ränderna aldrig går ur när man haft en ätstörning. Jag vet inte om jag håller med henne. En del av mig vill säga att komplex inte är detsamma som en ätstörning och att ätstörningen är över när man har frigjort sig från den och inte lever ut den längre eller känner att man styrs av den. En annan del blir tveksam. Inte för att jag tror att komplexen är en rest av ätstörningen, utan för att jag inte vet hur det är för andra som inte haft ätstörningar och därför inte vet hur man avgör när ränderna har gått ur.

De flesta har väl komplex för någon kroppsdel, och jag har märkt genom åren att mina komplex verkar vara färre eller mindre än för många som aldrig haft ätstörningar. Men de finns där. Är det en skillnad bara för att jag levt större delen av mitt liv med anorexia som ständig följeslagare? Räknas just mina komplex eller kroppsnojjor (som på intet sätt styr mitt liv eller mitt mående) som en rest eller del av en ätstörning bara för att jag har haft en? Även om jag inte tycker det?

Ibland kan det hända att jag jämför mig storleksmässigt med hur jag såg ut förr, när jag vägde mycket mindre, och då är jag onekligen större även om jag själv tycker att jag är smal och inte riktigt kan se var alla de där kilona har lagt sig. Men så verkar alla göra – jämföra med hur de har sett ut – så det kan ju inte räknas som sjukt. Framför allt inte när jag inte tänker att jag ska bli så smal igen. Om jag hade gjort det så skulle det ha ringt en liten varningsklocka.

Varför alla dessa tankar just nu? Är det dags för nästa steg i frigörelsen av resterna? Dags att släppa mer av rädslan för hur andra bedömer, eller dömer, mig utifrån mitt utseende och min historia? Kan man gå vidare och frigöra sig från sitt förflutna, eller måste man alltid släpa runt på det och bedömas utifrån det?

Går ränderna någonsin helt ur, eller blir det snarare så att de långsamt bleknar, precis som ärren på mina armar?

Viktfobi?

10 onsdag Dec 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Om mig, Vikten av vikten

≈ 2 kommentarer

Etiketter

För två veckor sedan när jag hade terapi så hamnade vi i en diskussion kring vikten, något jag har märkt är ett lite känsligt område. Nej, inte känsligt förresten, utan mer något som jag helst inte pratar om.
Den gången påpekade jag att jag hade gått upp två kilo på två veckor, eftersom jag hade märkt att jag hade tappat lite mer än jag trodde (effekt av bristande aptit pga antidepp), och tyckte att jag var jäkligt duktig som hade gått upp dem igen. Jag förstod visserligen inte riktigt hur det hade gått till på vare sig ned- eller uppvägen eftersom jag inte tyckte att jag hade ändrat på något, men kanske hade jag det ändå utan att tänka på det. Men upp hade jag gått i alla fall.

När jag hade märkt att jag gått ner så funderade jag lite på vad som skulle hända om jag gick ner mer och hamnade runt ett anorektiskt BMI. Skulle någon reagera, skulle någon säga något? Någon i vården, alltså. Jag tror ärligt talat inte det. Men vi diskuterade ändå det, eftersom det är en intressant fråga hur man definierar det om någon har en anorektisk vikt men inte i övrigt en ätstörning. Nu ligger jag inte ens på en anorektisk vikt, så det är en hypotetisk diskussion, men ändå. Säg att jag gjorde det. Jag svälter inte, kompenserar inte på något sätt, har ingen viktfobi och anledningen till att jag inte har mens är att jag har hormonspiral (dessutom hade jag mens även på ett BMI under 13, så jag blir inte av med den). Huruvida det är en ätstörning eller inte handlar ju inte om vikten, vilket alla vi som varit där är väl medvetna om, även om vikten är en del av det. Är det en ätstörning om man går ner till en anorektisk vikt men inte har några anorektiska tankar och beteenden och inte uppfyller de andra kriterierna? Och spelar det någon roll för svaret om man haft en ätstörning tidigare?

Min terapeut ifrågasätter dock att jag inte skulle ha viktfobi. Anledningen är att jag inte vill gå upp mer i vikt, och inte tänker göra det. Men jag nojar inte över vikten, jag försöker inte gå ner utan tvärtom se till att jag inte går ner för mycket, men samtidigt har jag noll och ingen lust att gå upp. Det har jag aldrig haft och kommer aldrig att ha. Jag anser inte att det är viktfobi. För mig är viktfobi det jag brukade ha när jag fick ångest och sug i bröstet av blotta tanken på att gå upp i vikt och när jag kunde börja gråta för att vågen visade mer än gången innan. Nu är jag mer likgiltig till de där siffrorna, men jag kommer nog aldrig att vilja gå upp. Och ärligt talat: Hur många kvinnor vill gå upp i vikt? Gå ut på gatan och fråga 100 kvinnor så kan jag svära på att minst 75% inte vill gå upp, oavsett storlek. Troligen fler. Varför skulle just jag behöva vara annorlunda för att jag varit anorektisk?

Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag funderar över om det kan ligga ett uns av sanning i terapeutens ord. Det känns inte så, jag känner ingen fobi eller ångest eller rädsla för att gå upp, men kan det vara så att jag bara tänker och känner på ett annat sätt nu? Faktum är visserligen att jag gick upp en massa kilon utan att vilja det när jag tog mig ur anorexin, så att jag inte vill betyder egentligen ingenting. Men jag tänker inte anstränga mig för att lägga på mig mer. Går jag upp så går jag upp, helt enkelt. Att hela tiden behöva tänka på vad jag äter känns alldeles för onormalt, och jag vet ju av erfarenhet att jag guppar lite upp och ner i vikt. Dessutom är det inte som om jag väger jättelite, men jag ligger strax under normalt nu eftersom jag upptäckte igår att jag tappat lite igen (har höjt antideppet).

Men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om vikten, känner mig alltid liksom anklagad och går in i försvarsställning. Vilket är jättebarnsligt, för jag vet att jag inte gjort något fel även om det känns som om min terapeut tycker att jag har det när jag går ner. Jag har inget att försvara. Ska det här alltid vara ett känsligt kapitel, eller är det bara just med min terapeut eftersom hon har sett mig som nästan sämst också och jag är rädd för att hon ska stämpla mig som ätstörd trots att vi båda är väl medvetna om att jag inte är det? Jag är ju fri(sk) från ätstörningen och har inte gått tillbaka bara för att jag tappat ett par kilo! Varför räcker det plötsligt inte med att jag vet vad jag har för beteenden, varför vågar jag inte bara lita helt på mig själv utan tar åt mig av vad andra kanske tänker och tycker? Är jag rädd för att andra ska tro att ”ränderna aldrig går ur” som en kompis uttryckte det, eller är jag rädd för att de faktiskt inte har gått ur och jag fortfarande kan förleda mig själv?

Svar: Ämnesomsättning och viktuppgång

08 måndag Dec 2008

Posted by in Om mig, Svar

≈ 4 kommentarer

Jag fick frågor både av Louise och en anonym skribent om det här med hur man upptäckte att jag hade dålig ämnesomsättning. Det är givetvis något som jag tror att alla anorektiker är livrädda för, att man bara ska rusa upp i vikt till övervikt trots att man äter normalt, och att man ska ha ”förstört” ämnesomsättningen. Många gånger har man sänkt sin ämnesomsättning genom svälten, eftersom det är så kroppen reagerar vid svält för att hushålla med energin, men när man börjar äta igen så kommer den igång. Och då blir det ofta så att man måste äta mer för att fortsätta gå upp. Men ju större obalans kroppen är i – och det gäller framför allt bulimiker eller anorektiker som kräks mycket eller missbrukar diverse medel för att kompensera – desto längre tid tar det för den att komma i balans igen, och då är det vanligt att lägga på sig ganska mycket vätska, och det kan ske fort. ”Vanlig” viktuppgång går sällan så fort. Om man har gått upp i vätska så kommer den däremot att successivt försvinna när salthalter och kroppens vätskebalans normaliseras.

För mig var det så att man vid provtagning medan jag fortfarande var anorektisk upptäckte något mysko med mina ämnesomsättningsprover – två prover som drog åt lite olika håll. Så min husläkare pratade med en endokrinolog och tog nya prover samt serumprover som visade att ämnesomsättningen var sänkt, troligen på grund av en tidigare inflammation i sköldkörteln. Jag har inte haft någon inflammation som jag vet om, men räknar med att det blivit en autoimmun påverkan genom all den stress som ätstörningen innebar för kroppen. Men det var enligt experten alltså inte en sänkt ämnesomsättning pga ätstörningen utan pga andra faktorer.

Jag kan inte säga att jag märkte av några av symtomen, eftersom de är ungefär identiska med svältsymtom och flera depressionssymtom, men givetvis kan t.ex. min envisa heshet ha berott på detta. Jag gick inte upp i vikt och har inte heller efteråt haft lätt för att gå upp i vikt (har aldrig haft det), men så här i efterhand misstänker jag att det är tack vare detta som jag inte fortsatte snabbt ner i vikt. Vilket jag idag är väldigt glad för, med tanke på hur kämpigt det var att ta igen de kilon jag tagit igen.

Sedan var det ju så att till skillnad från om man har sänkt sin ämnesomsättning genom svält, när den höjs igen när man kommit igång med normalt ätande och börjar gå upp i vikt, så blev min ämnesomsättning och mina prover mycket sämre när jag började äta normalt och gå upp mer. Eftersom jag gick på regelbunden kontroll för att se till att vi skulle få rätt dos på medicinerna så märktes detta, och det var ju också ett tecken på att det inte var svältrelaterat (även om alla mina följder av ätstörningen nog egentligen är relaterade till anorexin). Idag har jag kunnat sänka medicindosen lite och mina värden ligger inom normalintervallet vid provtagningar. Jag hade ett tag en förhoppning om att en dag bli fri från medicinen, men har gett upp den tanken nu, för det är nog helt enkelt så att min sköldkörtel skadades och jag därför behöver lite uppbackning av hormon för att fungera normalt.

Var detta ett bra svar, tjejer? Det är så mycket jag vet i alla fall. Jag tror inte att någon av er behöver oroa er, men vet att ni gör det ändå, för när jag började gå upp var jag livrädd för att just jag skulle fortsätta upp, upp, upp och ingenting någon sa kunde hjälpa. Det är helt enkelt något man måste gå igenom själv för att se att man inte blir överviktig av att äta normalt. Ge det tid, för tänk hur många år ni gett ätstörningen – då är det inte så konstigt om det tar tid att bli normal igen. En del läkare säger att det tar lika lång tid att bli frisk som det tog att nå botten, men det tror jag inte på. För mig tog det några decennier att nå botten och kanske 4 år att bli frisk. Men mycket hårt arbete, diverse bakslag och tålamod eftersom jag är en extremt otålig person. Ni kan också bli fri(sk)a!

Adventstankar

30 söndag Nov 2008

Posted by in Tankar

≈ 6 kommentarer

Första advent idag, och jag kan inte förstå hur det redan blivit det. Vart tog hösten vägen? December imorgon, snart Nobelprisutdelning, Lucia och julen kommer allt närmare. Jag ser inte fram emot jul, det har jag inte gjort på åratal. Barndomens ivriga väntan på julafton, alla förväntningar och spänningen är sedan länge borta. Det ersattes av ångest från alla jular då jag mådde dåligt och låtsades att allt var bra för att inte förstöra för resten av familjen, alla jular då jag kände plikten att tindra och glädjas och tog på en mask för att i hemlighet smita in på toaletten eller döva den inre smärtan med yttre smärta. Det var åren då adventspsalmens ord ”Advent är mörker och kyla” sannerligen stämde för mig. Numera är allt annorlunda, men det är ändå något i allt kring jul som fortfarande drar ner mig och lägger ett mörkt täcke över allt.

Jag tycker att det är jobbigt med att det läggs sådan vikt på familjen kring jul eftersom det alltid påminner mig om hur utanför jag känner mig tillsammans med min familj, hur jag liksom inte är delaktig i den. Jag känner ingen närhet till mina föräldrar, inget naturligt band. Ingen vill väl bli påmind om hur de inte passar in, så det är inte konstigt att jag tycker att det är lite jobbigt att umgås med familjen. Trots att det går mycket bättre än förr.
När jag är med min familj kan jag känna att jag verkligen saknar en familj, en riktig varm grupp med människor som jag vet älskar mig ovillkorligt och som skulle ställa upp no matter what. Det vet jag att åtminstone mina föräldrar inte skulle, de har sällan ställt upp för mig. De har fått många chanser och svikit mig gång på gång. Jag vet att det är för sent för mig att få den familj jag saknar genom min biologiska familj, så det är dags att bilda min egen familj. Men eftersom jag inte har någon partner känns det ibland ensamt att vara med min familj eftersom det påminner mig om att jag är singel. Och ensam. Den hemskaste ensamheten är ju att vara ensam i ett sällskap med människor.

Jag vet ju att jag inte är den enda som inte tycker om jul, som förknippar denna glädjens högtid mer med ångest och stress än med förväntan och glädje. Förhoppningsvis kan jag fira åtminstone en del av julafton med likasinnade, människor som inte heller vill fira jul, som inte ens har sina familjer här. Hur gör ni på jul?

Idag sänder jag en varm kram och mina tankar till alla som också känner mörker och kyla idag.

Att hinna andas

28 fredag Nov 2008

Posted by in Tankar

≈ 2 kommentarer

De senaste dagarna har jag levt med nästan ständig stress, som känns som om den sitter nästan som en klump i halsen. Antagligen är det lite ångest, men det känns mycket som stress över att försöka hinna med allt. Lite känns det som att balansera på en tunn lina, där jag vet att jag kommer att hålla balansen och det i vilket fall som helst inte är katastrof om jag inte gör det, för jag kommer inte att falla ned i någon avgrund och slå mig fördärvad. Men ändå… helt behagligt är det inte.

Denna vecka som började så lugnt och med ångest har fyllts på successivt med översättningsjobb och sminkjobb. Jag fick i måndags en fråga om jag hade lust att assistera på ett jobb på torsdag och tackade ja utan att fråga vad det gällde, men det visade sig vara en reklamfotografering, som jag till och med skulle få lite betalt på (elevlön). I onsdags eftermiddag ringde min lärare, som hade bokat in mig, och frågade om jag kunde tänka mig att ta hand om smink och hår själv till en extrafotografering som de hade lagt in på fredag morgon. Eftersom jag vet att hon inte skulle fråga mig om hon inte visste att jag klarar av det svarade jag Ja. Så idag har jag gjort mitt första helt ensamma makeupartistjobb! Det är jag jättestolt över, och det gick dessutom bra. Jag kände mig inte ett dugg nervös eller osäker när jag väl var där, annat än lite över hårstylingen, men det berodde mest på att jag inte hade tid med den riktigt. Fotografen var i alla fall nöjd, och det är vad som räknas. Helt nöjd blir jag väl aldrig, men för att vara det första jobbet så är det inte illa.
Men jag har ju översättningar också, så igår satt jag på förmiddagen med en översättning som jag fick iväg och sedan snabbt hann slänga i mig lite soppa medan jag sminkade mig innan jag skulle iväg till plåtningen. Idag hann jag med lunch med en kompis på stan innan jag var tvungen att åka hem och jobba, och det lär jag få göra en stor del av kvällen också. För imorgon, när jag hade tänkt jobba, har jag precis tackat ja till att sminka på en hårvisning.

Jag fyller min tid nästan maniskt, och det är jag medveten om, men det är en kombination av att det är KUL, att jag vill få så mycket erfarenhet som möjligt och visa vad jag går för, och kanske liiite det gamla mönstret att fylla min tid så mycket som möjligt när jag mår sämre för att slippa känna efter hur jag mår. Någon gång måste jag ju börja må bättre, och då är det väl inget fel i att hålla mig aktiv tills dess, eller? Men balansen ligger i att inte göra för mycket så att jag bränner ut mig. Eftersom jag låg och sov i en timme på eftermiddagen och ser till att försöka sova och äta så bra som möjligt så tror jag ändå att jag tar hand om mig och ger mig återhämtning mellan alla jobb. Tror. Vet inte. Det känns ok, men hur vet jag vad som är ok eller inte? Jag har lite för många års erfarenhet av att intala mig själv att allt är ok även när det inte är det, så nu tvivlar jag alltid lite på min egen bedömning av hur det egentligen är. Men jag kan inte göra annat än att ha koll på vad jag gör och varför, att ge mig själv tid till återhämtning och göra saker som jag tycker är kul. Och det är kul. Då får jag väl vara lite osocial och stanna hemma en fredagkväll för att jobba lite och sedan komma i säng tidigt i stället för att gå på after work. Prioritering, kallas det visst 😉

Överdos av ord

19 onsdag Nov 2008

Posted by in Tankar

≈ 13 kommentarer

Orden stockar sig i huvudet, de är för många, tumlar runt varandra och vill ut, men fastnar liksom. Det är så mycket som jag skulle vilja säga, så många tankar som håller på att formuleras, men så någonstans på vägen… tar det liksom stopp. Inte blir det lättare när jag jobbat med ord en hel dag, med andras ord, andras tankar som jag försöker klä i svenska ord. Då tröttnar ögonen till sist och jag vill göra något annat. Inte läsa, inte skriva. Men vad gör jag av mina tankar? Jag har ett behov av att skriva, ett behov av att uttrycka mig, att sätta ord på tankar och känslor. Jag märker att om jag inte får skriva av mig lite, släppa ut en del av det där tankevirrvarret, så surrar tankarna som en bikupa på kvällen och jag får inte ro.

Jag känner att jag försummar den här bloggen just nu, men hoppas att läsarna hittar till mina andra bloggar och förstår varför jag inte alltid skriver. Egentligen skulle det krävas så lite för att uppdatera dem, men vissa dagar saknas energin till ens det där lilla. Det här inlägget är i stort sett en korspost från min vardagsblogg, något jag av respekt för dem som läser både här och där helst inte vill göra, men idag väljer jag att göra det ändå. Vissa inlägg hör hemma här också. Men ständigt denna överdrivna hänsyn för alla andra…

Resan in i det förflutna som startade när jag började gå igenom gamla texter och lägga ut dem på Den mörka spegeln har väckt minnen till liv igen. Det är så mycket som jag har glömt, ledtrådar till vem jag var då och till hur jag hamnade där jag är nu, insikten om allt jag lärt mig på vägen som jag inte visste för bara några år sedan, den svårare insikten om hur lyckligt lottad jag är att det gick så bra. För det kunde ha gått ganska snett, många gånger. Det är märkligt, men först nu, med många år lagda mellan då och nu, kan jag till sist känna allt det där jag aldrig kände då. När jag läser mina ord och minns allt det som föll mellan orden, i mellanrummen på pappret, allt det jag inte sa, känner jag känslorna från då. Det är inte alltid trevligt. Jag blir också påmind om saker jag förträngt och försökt glömma, men som jag tror att jag måste minnas för att verkligen gå vidare, läka, bli hel. För att vara mig själv hel och hållen. Jag är summan av allt jag varit med om. Jag är min historia och min nutid. Vissa dagar vill jag inte minnas, inte känna, vill fly rakt tillbaka in i den falska tryggheten under glömskans vallmoblad, men jag kan inte längre. För jag vet att det inte går att glömma. Det går bara att vandra genom minnena, genom de där skuggiga eller rent av beckmörka fläckarna på stigen, och lita på att jag kommer ut i solen igen. För jag vet ju att jag gör det, jag har gjort den här resan förut och ljuset återvänder alltid. Jag har ju redan överlevt det som varit.

Då och nu – i bild

08 lördag Nov 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Om mig

≈ 7 kommentarer

Då och nu. Ibland slås jag av hur mycket som hänt på de senaste 10 åren, hur i stort sett allt faktiskt har förändrats bara på de senaste 4 åren. Jag har varit fri(sk) i bara fyra år, sedan september 2004 då jag en dag insåg att det nog var över nu. Visst är jag en nykter = icke svältande anorektiker, men jag lever ett friskt liv och har friska tankar och beteenden, till och med jämfört med många som alltid varit friska.

En av de största förändringarna har handlat om kroppsuppfattningen. Jag har gått från att vara rejält underviktig men ändå uppleva och se och känna mig tjock, eller i alla fall inte smal, till att gå upp nästan 20 kilo, vara normalviktig och både se att jag är smal och faktiskt uppleva mig som smalare än förr. Visst är det häftigt vilken förändring det kan bli?!

Så länge jag aktivt svalt mig och var underviktig så strävade jag alltid efter att bli tillräckligt smal, vilket inte satt i ett visst antal kilo – eftersom jag aldrig var smal nog vid något av viktmålen – utan handlade mer om hur jag upplevde min egen kropp. Problemet med den tanken är bara att ju mindre du väger, desto mer svält- och underviktigspåverkad blir du, och då får du allt sämre kroppsuppfattning och det kan till och med bli så att ju mindre du väger, desto större uppfattar du dig. Och låt mig tala om att det är otroligt frustrerande att uppleva det eftersom du ser att vågen visar mindre och ändå inte kan se att du blir smalare trots att du vet att du borde bli det. Jo, visst märker du av mer ben, men det där mjuka mellan benknotorna, har det inte blivit lite mer och lite mjukare? Ju smalare jag blev, desto mer rädd blev jag för att bli tjock. Självklart handlade det här med att vara smal nog inte om kroppen egentligen, utan om att få en känsla av att trivas med mig själv, en känsla av lugn, tillförsikt och ro som jag felaktigt trodde skulle infinna sig bara jag blev tillräckligt smal.

Men med fler kilon, normalt ätande och en hjärna som tolkar signalerna sannare, arbetade jag mig fram till en mer verklighetsanknuten kroppsuppfattning. Det var en process som pågick både vid matbordet och hos sjukgymnasten; jag fick bättre kroppsuppfattning både genom att gå upp i vikt och äta bra och genom att arbeta med kroppskännedom och dessutom bearbeta mina egna tankar och ideal. Jag är fortfarande inte helt säker på att det jag ser i spegeln är detsamma som andra ser när de ser mig, men jag vet att det jag ser åtminstone överensstämmer bättre med vad andra ser än hur det var förr. För 5-6 år sedan vet jag att alla som jag tyckte var lika stora som jag vägde 10 kilo mer. Idag skulle jag gissa att det handlar om max 5 kilos ”synfel”. Om ens det. Jag vet att jag är smal, men normalsmal i stället för mager, och jag tycker faktiskt riktigt bra om en del av de där mjukare bitarna, som bröst och rumpa.

Här kommer två foton, med nästan 9 års mellanrum – millennieskiftet och Halloween i år – och kanske 10-12 kilos skillnad. Kortet från millennieskiftet är nog ett av de foton där jag väger minst, trots att jag vägde betydligt mindre senare, men då stod jag alltid bakom kameran. Men de kanske åskådliggör skillnaden lite grann. Jag kanske bör tala om att jag har korsett på fotot från i år och är ganska så snörd, så jag ser nog lite smalare ut än vanligt.

31 december 1999:

31 oktober 2008:

Jag har tvekat om att lägga in foton eftersom jag inte vill att någon ska använda dem som thinspiration, men väljer ändå att göra det nu. Om ni vill bli inspirerade, bli hellre det av foto nr 2. för idag mår jag bra och är hälsosam. Det var jag inte för nio år sedan… Och bra, det mådde jag inte. Jag hade superångest den kvällen för att jag kände mig ”för stor” och för att jag skulle behöva äta en 5-rätters middag.

En sak jag kan tillägga: Jag kan fortfarande inte se att jag skulle vara sådär jättesmal på det första kortet. Jag vet att med det BMI jag hade då så borde jag vara det, men kan fortfarande inte riktigt se det när det handlar om foton på mig själv. Jag och foton har inte ett kärleksförhållande, om man säger så, för jag är extremt självkritisk och tycker sällan att jag blir tillräckligt bra på dem. Idag går det dock ungefär 1000 gånger bättre än förr, troligen på grund av att jag trivs med hur jag ser ut oavsett om bilderna blir bra.

Många mår dåligt – självmord, självbevarelsedrift och hopp

04 tisdag Nov 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Om mig

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Det är många runt mig som mår dåligt nu, som har det jobbigt på ett eller annat sätt, och jag orkar inte riktigt bry mig längre. Fast jag bryr mig ändå, för jag är en person som bryr mig. Jag försöker att ta några steg bakåt för att ge mig själv det utrymme jag behöver, för att bry mig om mig först och främst, men det påverkar mig ändå. Jag har lätt för att tycka om människor, även människor jag aldrig har träffat, och då är det oundvikligt att jag känner med dem. Det är inte längre som förr, när jag önskade så hett att jag skulle kunna ställa allt tillrätta för alla, frälsa världen ungefär, och därför körde slut på min energi, men jag skulle fortfarande vilja kunna hjälpa, kunna göra skillnad. Jag är däremot realist och vet hur lite jag kan påverka eftersom jag är väl medveten om hur lite någon annan kunde påverka mig eller få mig att göra på ett annat sätt när jag var som mest destruktiv och inne i ätstörningen och självskadandet. Ingenting kunde ha stoppat mig då. Det var först när jag insåg att jag har ett val, att jag kan göra på ett annat sätt som viljan att göra på ett annat sätt dök upp. När jag började lyssna på min friska sida.
Den skillnad som andra har gjort för mig är att de fanns där, de gav min friska sida uppmärksamhet, näring och utrymme, de sa saker som jag kanske inte ville höra men som gick direkt genom det anorektiska blurret och trängde fram till det friska och som därför har betytt så otroligt mycket. Det var människor som tog mig på allvar, som såg igenom all bullshit jag höll på med, som inte lät sig luras och manipuleras eftersom de faktiskt såg igenom försvaren och såg den jag var egentligen. Sedan jag blev friskare har jag strävat efter att behandla andra på just det sättet, att aldrig någonsin låta mig luras av ätstörningar, självdestruktivitet och alla dessa ursäkter, ursäkter, ursäkter. Jag tänker inte bli medberoende, jag tänker inte bli en möjliggörare genom att acceptera att någon jag tycker om skadar sig själv. Ibland är det svårt, när någon är så fast i det att de inte själva ser sin friska sida, och då tar jag en paus från den personen. Jag vet mina gränser idag, och tänker inte låta någon suga musten och livsglädjen ur mig igen.

Nyligen tog en person på ett forum som jag är med på livet av sig, och några personer runt mig har gjort allvarliga självmordsförsök. Jag tar åt mig mindre än vad jag trodde, orkar inte riktigt just nu, men jag tycker att det är så synd. Jag vet själv hur jag tänkte, hur jag på ett sätt ville dö men ändå inte. Jag ville bara ha förändring. Döden är så slutgiltig, då finns det inte längre något hopp om förändring, hopp om något bättre, och jag inser idag att hur nattsvart allt ändå kändes så fanns ändå det där hoppet hos mig. Jag ville dö, men inte från hela livet och existensen utan dö från det liv jag hade. För det var inget liv. Jag ville desperat bryta mig fri från alla tvång och slå mig ut ur mörkret och fängelset där jag hade stängt in mig, ville dö från den jag var i anorexin, depressionen och självdestruktiviteten för att återfödas frisk, eller friskare.

Den självdestruktiva delen av mig förbannade många gånger den självbevarelsedrift som hindrade mig från att skära för djupt, göra intoxen allvarlig, från att svälta mig för långt eller kräkas tills matstrupen sprack; men jag är djupt tacksam för just min självbevarelsedrift, för den räddade livet på mig. Så många gånger som jag kom nära att göra slut på det, men alltid höll mig tillbaka. Eftersom jag inte gjorde tillräckligt allvarliga försök för att hamna på akuten så är detta något som människor runt mig inte vet och det står inte i några journaler. Då tyckte min självdestruktiva sida att jag var feg – fegfegfeg fetochfulochfeg – men det var inte feghet. Det var hopp, och modet att stå kvar i mörkret och våga tro att det kan ändras. Utan garantier.

Jag vågade be om hjälp ibland när jag märkte att det började gå för långt och förvarades då på psyk ett tag. Ren förvaring, aldrig någon som försökte hjälpa mig ändra på det eller ge behandling. Idag förundras jag över hur jag måste ha lyckats lura alla att jag hade kontroll. Visst hade jag en slags kontroll, men tvånget att självskada, svälta och låtsas att allt var bra var så starkt att jag inte kände att jag hade ett val. Jag tror inte att det var ett OCD-klassat tvång, men kraften var nog lika stark. Jag såg inte att jag hade något alternativ.

Så här mer än ett decennium efter vissa av de händelserna inser jag hur många gånger det varit så nära att det skulle gå snett. Jag hade lätt kunnat bli hospitaliserad och institutionaliserad, men kanske var det prestationstvångesten (tvånget att prestera som gav enorm prestationsångest) som höll mig utanför de vita väggarnas fängelse. Kanske fanns det en mening med, en silver lining på, den förbannelsen. Jag kunde nämligen inte ge upp. Jag visste inte och vet än idag inte hur man ger upp, så det alternativet fanns inte. Periodvis, när jag kände mig helt likgiltig, önskade jag att något annat skulle avgöra valet mellan liv och död – en bil som sladdar av vägen, bussen som kör in i en bergvägg, mitt hjärta som bestämmer sig för att stanna – men allra längst in fanns alltid ett hopp, ett aldrig så litet gryn av hopp om ett värdigt Liv. Jag kunde inte själv ta steget att lämna livet, jag kunde inte ge upp.

Och idag Lever jag, med stort L.
Livet är inte alltid toppen, just nu är det rent av riktigt motigt vissa dagar, men skillnaden mot då är milsvid. Jag vet att mörkret kan skingras igen, jag vet att jag kommer ur den här svackan också. Det ska bli bra igen. Jag tänker inte ge upp, jag kan inte ge upp.

Mer om hur min bakgrund påverkat den jag är idag

25 lördag Okt 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Om mig

≈ 2 kommentarer

När jag tänkte vidare efter inlägget igår slog det mig att det givetvis är en massa saker förutom vägen bort från anorexia, självskadande och depression som påverkat vem jag är idag. Precis som för alla andra är det ju hela vår historia, alla våra erfarenheter som gör oss till dem vi är, inte bara några år även om vissa händelser kanske bidragit mer och varit vad dr Phil kallar för ”defining moments”.

Jag tror på astrologi, så jag är ganska säker på att min personlighet påverkas av mitt horoskop; jag har fått lite för tydliga tecken på det för att helt förkasta allt. Och om världshaven kan påverkas av månen, vad säger att inte vi kan påverkas av de himlakroppar som ändå har samma ursprung som atomerna vi är uppbyggda av?
Jag är äldsta barnet av fem, en ganska typisk storasyster, ansvarstagande och med pliktkänsla, en duktig flicka (inte lika duktig längre men det finns ändå kvar) som haft lätt för att förneka mina behov och sätta andras före eftersom ”de behöver det mer än jag”, och extremt självständig eftersom jag i princip klarat mig själv sedan jag var 15 månader och fick min första lillasyster. Då fanns det inte samma tid till mig längre.
Min mamma hade psykiska problem när jag var liten, periodvis så svår panikångest att hon inte kunde lämna tomten, och även om jag inte minns det (jag var 4 eller 5 när det var som värst) så vet jag att det har påverkat mig, för hon kunde aldrig ge mig den grundtrygghet jag hade behövt eftersom hon inte var trygg i sig själv. Hon kunde inte finnas där känslomässigt, och min far är inte en känslomänniska heller, så den biten saknades i min barndom. Det är nog också pga detta som jag alltid känt att jag inte ska lägga på dem jobbiga saker utan har skyddat dem genom att hålla mig för mig själv och hålla tyst om mobbing, ångest, nedstämdhet, depression osv. Till och med när jag insåg att mina föräldrar och min barndom hade spelat viss roll när det gäller ätstörningen så kände jag att jag inte får skylla på dem (vilket jag inte har tänkt göra, det handlade om att hitta förklaringar och ledtrådar, inte en syndabock, för det var trots allt jag som svalt mig, inte de) utan måste skydda dem. Som om de inte var vuxna människor som måste ta hand om sig själva.
Under min uppväxt kan jag inte minnas att jag en enda gång fick höra att mina föräldrar älskade mig eller att jag fick komplimanger för den jag var. Det handlade bara om prestationer, och de enda gångerna jag fick uppmärksamhet utöver prestationerna var när jag var sjuk. Så jag lärde mig att mitt värde handlar om vad jag presterar, och det enda som räknas är toppresultat, och att människor bara bryr sig om mig om jag verkligen behöver dem. Alltså kan jag inte önska att någon ska bry sig om jag är frisk, för då har jag väl inga behov? Det låter lite knasigt, men så tänkte jag, det var ju det mönstret jag såg.

Sedan har jag självklart påverkats av gener, arv, miljö, av att växa upp på 70-talet, av min intelligens, min känslighet osv. Hela min historia har bidragit till den jag är idag, men just vägen ut ur ätstörningen och kampen för att hitta mig själv och ta reda på vad jag behöver för att må bra och vara lycklig, och att jag har lärt mig bejaka den jag är, allt jag är, som har påverkat mig mest. Åtminstone än så länge.

Har min historia påverkat min identitet och livssyn?

24 fredag Okt 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Om mig

≈ 2 kommentarer

Hur ser du på din historia? Hur påverkar den vem du är i dag och vad har den tillfört, positivt eller negativt?
Innie ställde dessa frågor i ett inlägg i sin blogg, och de ställdes även tidigare i veckan på Zebraforum. Jag svarade på forumet men kände att mitt svar blir för långt för en bloggkommentar, så jag funderar lite här i stället.

Jag är den jag är idag tack vare min historia, mina erfarenheter och upplevelser. Jag är summan av allt jag varit med om, mitt arv, allt jag kan och vet och känner, och med en annan historia hade jag blivit en annan person än den jag är nu.

Men det är inte på grund av anorexin eller självskadandet eller depressionen eller ångesten eller psykvården, medicinerna och elchockerna som jag blivit den jag är, utan det är kampen mot anorexin, självskadandet och depressionen och vägen ut från det som format mig mer än något annat. När jag valde att ta mig ur det så valde jag livet, gjorde ett aktivt val att leva och göra det som krävs för att ta mig ur mörkret och självdestruktiviteten, bröt nästan livslånga mönster och med en identitet som jag hade skapat för mig själv. Jag fick börja om, nästan med ett rent, vitt papper, för att återupptäcka mig själv. Jag hade inget ”före” att falla tillbaka på, inga ledtrådar till vem jag var utan anorexia, utan ständiga tankar på vikt och utseende, prestationer och perfektion.

Jag har på några år gjort en upptäcktsresa som många andra inte verkar göra, eller som de kanske gör under många år i ungdomen, för att upptäcka vem jag är som frisk, vuxen kvinna. För att göra det fick jag ifrågasätta i stort sätt allt det jag hade tagit för givet om mig själv och livet, alla ”sanningar”, och även allt vad andra sa, tyckte och förväntade sig. Jag har alltid ifrågasatt många av samhällets värderingar och visste redan att jag inte håller med om mycket som andra tycker, och att jag därför behövde hitta mina värderingar, min livssyn, mina grundläggande sanningar. Med ett öppet sinne och mycket ifrågasättande och funderande, och en hel del ren känsla och intuition, hittade jag dem. Jag vet vad jag tycker och tror på, och om jag inte vet så är det inte hela världen, jag kan ju känna efter!

Åren på den mörka sidan av spegeln har gett mig livserfarenheter som jag räknar som ovärderliga, men det är inte så att anorexin, självskadandet, ångesten och depressionen har ett egenvärde, utan det är just den mening jag skapade av de åren som gett mig något. Allt är meningslöst om vi inte ger det en mening, och jag har en mycket fast övertygelse om att allt som händer har en mening även om den kanske är det vi själva gör av det vi upplever. För mig har de här erfarenheterna gett mig otroliga kunskaper om psykets skuggsida, om psykisk sjukdom, om att må dåligt utan att det syns utanpå. Jag vet hur svårt det är att bryta beteenden och hur ett beteende kan bli ett beroende, jag vet att jag kan stå emot impulser att fly undan ångesten som kan slita i mig, jag vet att jag kan äta även om den där rösten inom mig säger något annat, att jag aldrig någonsin behöver bli ett offer för mina tankar. Att jag inte är ett offer.

I takt med att jag öppnade mitt sinne för att upptäcka mig själv på alla plan så upptäckte jag att livet innehåller så mycket mer än vad de flesta av oss förnimmer eller vill erkänna, något jag visste redan som liten men stängde av eftersom det skrämde mig och ingen annan verkade se det, jag har hittat en otroligt djup andlighet och tro som ger mig styrka och som när jag ser tillbaka alltid fanns där, som ett aldrig så litet ljus i mörkret, ett spindeltrådstunt rep som jag klamrade mig fast vid och som den självbevarelsedrift som alltid gjort att jag valt livet även när jag egentligen inte ville. Jag har en enorm ödmjukhet och tacksamhet inför livet som är svår att förklara, jag har lärt mig vilken enorm kraft vi människor har inom oss och hur begränsande rädsla är. Jag har lärt mig att prestationer inte gör mig mer värd, utan att mitt värde handlar om mig som människa och det varken är större eller mindre än någon annans, oavsett vad jag väger och gör.

Jag ser mig idag som en stark kvinna, kompetent, klok, mjuk, lyhörd, omtänksam och tuff, som kan sätta gränser och sätta mina behov och det jag behöver främst. Det är inte detsamma som egoism, utan faktiskt så enkelt som ren överlevnad. Jag har fortfarande svårt att i vissa situationer hävda mina behov, det är inte så lätt att bryta ett livslångt tänkande om att andra är viktigare och att jag måste bry mig om andra för att vara omtyckt, men för det mesta så kommer det faktiskt naturligt. Och jag är stolt över den jag är och det jag åstadkommit!

Jag hade inte varit den jag är idag utan min historia, men det är inte det som var då som format mig, utan vägen från då till nu.