Jag fick frågor både av Louise och en anonym skribent om det här med hur man upptäckte att jag hade dålig ämnesomsättning. Det är givetvis något som jag tror att alla anorektiker är livrädda för, att man bara ska rusa upp i vikt till övervikt trots att man äter normalt, och att man ska ha ”förstört” ämnesomsättningen. Många gånger har man sänkt sin ämnesomsättning genom svälten, eftersom det är så kroppen reagerar vid svält för att hushålla med energin, men när man börjar äta igen så kommer den igång. Och då blir det ofta så att man måste äta mer för att fortsätta gå upp. Men ju större obalans kroppen är i – och det gäller framför allt bulimiker eller anorektiker som kräks mycket eller missbrukar diverse medel för att kompensera – desto längre tid tar det för den att komma i balans igen, och då är det vanligt att lägga på sig ganska mycket vätska, och det kan ske fort. ”Vanlig” viktuppgång går sällan så fort. Om man har gått upp i vätska så kommer den däremot att successivt försvinna när salthalter och kroppens vätskebalans normaliseras.

För mig var det så att man vid provtagning medan jag fortfarande var anorektisk upptäckte något mysko med mina ämnesomsättningsprover – två prover som drog åt lite olika håll. Så min husläkare pratade med en endokrinolog och tog nya prover samt serumprover som visade att ämnesomsättningen var sänkt, troligen på grund av en tidigare inflammation i sköldkörteln. Jag har inte haft någon inflammation som jag vet om, men räknar med att det blivit en autoimmun påverkan genom all den stress som ätstörningen innebar för kroppen. Men det var enligt experten alltså inte en sänkt ämnesomsättning pga ätstörningen utan pga andra faktorer.

Jag kan inte säga att jag märkte av några av symtomen, eftersom de är ungefär identiska med svältsymtom och flera depressionssymtom, men givetvis kan t.ex. min envisa heshet ha berott på detta. Jag gick inte upp i vikt och har inte heller efteråt haft lätt för att gå upp i vikt (har aldrig haft det), men så här i efterhand misstänker jag att det är tack vare detta som jag inte fortsatte snabbt ner i vikt. Vilket jag idag är väldigt glad för, med tanke på hur kämpigt det var att ta igen de kilon jag tagit igen.

Sedan var det ju så att till skillnad från om man har sänkt sin ämnesomsättning genom svält, när den höjs igen när man kommit igång med normalt ätande och börjar gå upp i vikt, så blev min ämnesomsättning och mina prover mycket sämre när jag började äta normalt och gå upp mer. Eftersom jag gick på regelbunden kontroll för att se till att vi skulle få rätt dos på medicinerna så märktes detta, och det var ju också ett tecken på att det inte var svältrelaterat (även om alla mina följder av ätstörningen nog egentligen är relaterade till anorexin). Idag har jag kunnat sänka medicindosen lite och mina värden ligger inom normalintervallet vid provtagningar. Jag hade ett tag en förhoppning om att en dag bli fri från medicinen, men har gett upp den tanken nu, för det är nog helt enkelt så att min sköldkörtel skadades och jag därför behöver lite uppbackning av hormon för att fungera normalt.

Var detta ett bra svar, tjejer? Det är så mycket jag vet i alla fall. Jag tror inte att någon av er behöver oroa er, men vet att ni gör det ändå, för när jag började gå upp var jag livrädd för att just jag skulle fortsätta upp, upp, upp och ingenting någon sa kunde hjälpa. Det är helt enkelt något man måste gå igenom själv för att se att man inte blir överviktig av att äta normalt. Ge det tid, för tänk hur många år ni gett ätstörningen – då är det inte så konstigt om det tar tid att bli normal igen. En del läkare säger att det tar lika lång tid att bli frisk som det tog att nå botten, men det tror jag inte på. För mig tog det några decennier att nå botten och kanske 4 år att bli frisk. Men mycket hårt arbete, diverse bakslag och tålamod eftersom jag är en extremt otålig person. Ni kan också bli fri(sk)a!