Jag fick den här frågan:

hej Lisa! jag undrar hur du lyckades ta dig ur den onda cirkeln av
depression/ångest efter anorexin…-jag har själv gått upp i vikt och det syns
inte längre att jag är sjuk, men jag känner mig helkonstig. massa ångest,
rädsla, panik. pendlar mellan hyperaktivitet och typ zombie. det verkar som att
många f d anorektiker hamnar där. hur blev du frisk till slut? maila gärna eller
svara här. tack 🙂 kram /Nathalie

Jag gjorde på mitt sätt, och det kanske inte fungerar för alla andra eftersom vi är olika. Men jag ska försöka dela med mig så gott det går.

Allt var inte löst bara för att jag lämnade ätstörningen, men eftersom vägen ut tog ganska lång tid hann jag nog bearbeta ångest, depression och en hel del annat parallellt med ätstörningen. Inget går helt av sig självt även om mycket av det som hörde ihop med själva ätstörningen löstes när jag släppte den. Allt som fanns bakom den var däremot kvar när jag hade gått upp i vikt och börjat äta normalt igen. Det var superfrustrerande och kändes hemskt orättvist, men var egentligen inte konstigt. Det fanns anledningar till ätstörningen, bakomliggande faktorer, som jag inte kunde ta tag i förrän ätstörningen var under kontroll.
Känslorna och minnena vaknar till liv när man börjar tina upp igen, och allt som begravdes under ätstörningen kommer tillbaka. Det kan vara smärtsamt och sorgligt men är en del av tillfrisknandet, en del av din tillväxt för att bli den du egentligen är.

Jag hade ångest och var djupt deprimerad under ätstörningsåren, testade över ett dussin antidepp både ensamt och i kombinationer, och även andra behandlingsmetoder, men hittade till sist ett antidepp som hjälpte. Så just depressionen löste jag på det sättet. Fast jag tror också att mycket av depressionen hjälptes av att jag åt bättre och att jag ändrade mitt sätt att tänka, bestämde mig för att försöka tänka positivt och bryta de där negativa, depressiva tankemönstren.

Ångesten lärde jag mig hantera genom att stå ut med den. Så länge jag försökte fly genom olika destruktiva beteenden så befäste jag den bara, gjorde den starkare och gav den mer makt över mig eftersom jag varje gång jag flydde sa till mig att den var farlig och något jag inte klarar av. När jag tvärtom satte stopp för flykten och stannade kvar, stod kvar i ångesten, så var den inte så farlig. Faktum var att den gick över snabbare när jag inte försökte göra något åt den. Vad är ångest mer än tankar som väcker rädsla och gör att vi spänner oss så att andningen hämmas och en ångestspiral sätter igång genom att vi jagar upp oss? Ångest kan inte skada dig, det är det du gör för att fly från den som kan skada dig.
Jag lärde mig att motarbeta den fysiska delen av ångesten genom att djupandas och andas i fyrkant, genom aktiv avspänning, genom att krypa ner under täcket och göra ingenting när ångesten kommer. Och jag lärde mig att känna igen signalerna tidigare så att jag kunde bryta spiralen och distrahera mig med något enkelt. Det är ingen idé att försöka göra något avancerat tankearbete när ångesten kommer, men lättare saker går, som att lägga patiens eller pussel på datorn, dammsuga, diska, ta ett bad, sjunga…

I takt med att jag konfronterade tankarna och rädslorna bakom ångesten och tog tillbaka kontrollen över den så minskade den. Mycket. Jag har fortfarande depressiva perioder och ångest då och då, men jag kan leva med det, det är inte farligt, det skrämmer mig men rädslan har ingen makt över mig.

Jag har arbetat jättemycket med mig själv, både i terapi och på egen hand. Jag tror att några av de saker som varit extra viktiga är att våga konfrontera mina rädslor (t.ex. rädslan för att misslyckas, rädslan för att inte vara bra nog/perfekt), ifrågasätta mina tankar och beteenden, lära mig känna efter i stället för att bara tänka efter, ta reda på vad jag vill/tänker/tycker i stället för att fundera över vad andra vill eller tycker att jag borde göra/tänka/vara, ifrågasätta ”sanningar” om mig själv och börja lita på mig själv och min intuition.
En helt avgörande sak var att jag insåg att jag måste släppa ätstörningen helt för att kunna hitta tryggheten i mig själv. Det är något som alla inte inser, utan de tänker att de ska släppa ärstörningen när de hittar en annan trygghet (som om ätstörningen någonsin är en trygghet). Jag hade ingen aning om det fanns någon trygghet i mig själv, men när jag släppte den falska tryggheten så hittade jag den.

En sak till: Fyll tillvaron med friska, positiva, kreativa saker. Det behövs en motvikt mot allt jobbigt, du behöver skapa ditt nya friska liv. Våga testa nya saker!

Så våga ta nästa steg, våga möta rädslorna, våga stå ut med ångesten. Prata med läkare om du tror att du behöver medicinsk hjälp som antidepp eller ångestlindrande (men glöm inte att rädslan för ångesten är större än ångesten, och den kan du inte medicinera bort), gå i terapi om du behöver professionell vägledning (och då menar jag inte ätstörningsbehandling, utan terapi bortanför den, helst utanför vården), upptäck och bejaka dig själv och Livet. Våga tro att det blir bättre, för det blir det! Har du kommit så här långt så kan du komma resten av vägen också.