• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Kärlek och relationer

Oälskbar eller bara osäker?

06 onsdag Maj 2009

Posted by Lisa in Kärlek och relationer

≈ 2 kommentarer

Ja, osäker är jag. Inte på vem jag är, utan på att andra tycker om mig, eller ens kan tycka om mig. Så fort en partner tar några steg bakåt, är på dåligt humör, snarstucken, inte verkar intresserad av mig längre, så slår tankarna till: Har han/hon tröttnat på mig nu? Är jag inte intressant längre? Tycker han/hon inte om mig längre? Det här säger jag givetvis inte, för jag vill inte vara en tjej som hela tiden måste höra att hon är omtyckt, som hela tiden behöver reassurance. För vem orkar med en sådan tjej? I stället försöker jag mer; vara gladare, vara mer lyhörd, kontrollera och läsa av om det är OK när jag kommer med förslag, inte ställa några krav. Jag räknar med att den jag har något ihop med säger ifrån om något inte känns bra, och just därför frågar jag. Jag vill ju inte göra något fel.

Men gissa om det sliter på mig, gissa om jag stålsätter mig för ett besked som den där lilla flickan inom mig är övertygad kommer att komma förr eller senare: att jag inte är värd att älska, tycka om, vara tillsammans med. Att jag är precis så ointressant, oattraktiv och värdelös som jag kan känna mig i mina sämsta stunder. Det spelar ingen roll hur många gånger vänner och bekanta har påpekat att jag är lätt att tycka om. för jag blir alltid övergiven igen till sist. Jag blir alltid lämnad, så då måste det väl vara mig det är fel på. Oälskbar, oattraktiv, ointressant, oförmögen att behålla någons intresse en längre tid.

Jag vet. Det är lite förmätet att tänka att det är mitt fel om en partner är på dåligt humör, för hela världen kretsar inte kring mig. Jag vet det. Men när det går ut över mig, så är det svårt att låta bli att undra. Och när jag har visat någon förtroendet att berätta att allt inte är på topp, och vågat visa att jag inte är på topp jämt, så blir jag ännu mer osäker och rädd för att jag inte längre räcker till. Jag vet att jag inte behöver vara perfekt, och att alla får ha en dålig dag, men faktum är att jag gång på gång fått tecken på att jag måste vara mer eller mindre på topp hela tiden, för annars blir jag lämnad. Jag förstår bara inte varför det är så. Jag gör verkligen mitt bästa för att inte visa hur jävligt det är vissa dagar, jag begär inte att någon ska lyssna på mig hela tiden (det har jag några få utvalda vänner till) eller bekräfta mig, och ändå verkar det som om jag, så fort jag inte är glad och social, så fort jag väljer att dra mig undan i stället för att tvinga mig att vara social trots ångest och trötthet, alltid får negativa kommentarer om det, eller rent av plötsligt blir ointressant. Det skrämmer mig. Då är jag med ens den lilla flickan som blir övergiven igen.

Ska jag någonsin våga prata med en partner om det här utan att vara livrädd för att det låter som om jag ställer krav? Ska jag någonsin våga vara så öppen? Jag vet inte.

Varför allt detta nu? Ett sms nu på morgonen med orden ”det känns som om vi behöver prata”. Finns det några ord som kan göra mig så kall? Som kan få marken att skälva under mina fötter, som om mitt fotfäste när som helst kan försvinna?

Det kan vara inget, det kan vara ett missförstånd, det kan vara slutet. Men jag tänker direkt att jag har gjort något fel och att det därför är slutet. Är det över så är det, då kan jag inte göra något åt det, för jag är för stolt för att krypa och be och ens fråga varför. Hur det än är, så känns det som en spik i kistan, som ett tecken på min oförmåga att vara tillräcklig, att hålla någon intresserad. Jag tänker direkt det värsta, men då är jag i alla fall förberedd. Men idag är tajmingen verkligen den absolut sämsta på länge. Har huvudvärk för femte dagen i rad, tårarna rinner, ångesten är tung i kroppen och nerverna ligger utanpå.

Alla Hjärtans Dag

14 lördag Feb 2009

Posted by Lisa in Kärlek och relationer

≈ Lämna en kommentar

Jag vill skicka en varm Alla Hjärtans Dag-hälsning till er alla. Oavsett om ni är tillsammans med någon som har uppvaktat er idag – och som ni har uppvaktat tillbaka, såklart – eller om ni i likhet med mig är singlar och inte har fått något från er själs älskare, så får ni i alla fall en stor kram och massa kärlek från mig. Vi behöver mer kärlek i världen, vi behöver älska oss själva för att verkligen älska andra och ta emot deras kärlek. För har ni tänkt på att om vi inte kan ta emot kärlek, så blir den som ges bara hängande i luften. Att inte ta emot kärleken är ju som att förkasta den, och det ger inte mer kärlek i världen.

Alla är värda att älskas, alla är faktiskt skyldiga sig själva att älska sig och ta emot den kärlek som andra vill ge, frivilligt. Det finns ingen som är så usel att hon/han inte har något som är värt att älska. Om du inte vågar se att du är värd att älska, eller är rädd för att det inte ska finnas något att älska, titta då på dig själv i spegeln med ett leende på läpparna och i ögonen och låtsas älska dig. Leta efter bara en enda sak att tycka om – älska – och säg högt att du tycker om den. Fortsätt sedan med fler saker i takt med att du hittar dem.

Behandla dig själv som någon du älskar, för det är du värd, och då kommer du så småningom att se att du kan älska och låta dig älskas.

Massa kärlek och kramar!

Längtan

12 måndag Jan 2009

Posted by Lisa in Känslor, Kärlek och relationer, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Nu när jag inte är deprimerad längre finns det plötsligt utrymme för en massa känslor. Och mina känslor är i färg igen, så som de är när jag är mig själv. Jag vet inte hur det är för andra, men jag insåg för några år sedan att det där mörka jag lever i inte är mörkt, utan djupt. Det är inte svart, utan alla regnbågens färger, bara lite djupare än i regnbågen. Periodvis, när jag är deprimerad, så är det som om det läggs ett filter över färgerna så att de inte syns, men när filtret löses upp så ser jag dem igen. Eller känner dem. Och mina känslor är lika djupa och klara som färgerna som reflekterar dem. Jag känner djupt, starkt, klart. Jag är en passionerad människa som tycker om att brinna.

En känsla som jag verkligen längtar efter är förälskelse. Att vara kär, så där riktigt bottenlöst kär. Den där första stora förälskelsen när kärleken bryter ned allt motstånd och man förändras för alltid. Jag har älskat i mitt liv, har en enorm förmåga att älska, men har varit dålig på att ta emot kärlek och låta mig älskas. Och jag har aldrig varit riktigt kär.
Visst har jag varit både förälskad och kär, men inte på det sättet som jag nu kan ana att jag har möjlighet att känna. Det låter kanske lite orättvist mot dem som jag har varit kär i, och de är inte många (egentligen bara två), men jag har inte mött den stora kärleken än. Det gör inte det jag känt hittills mindre, men det får de känslorna att kännas som uppvärmning, som en blek försmak av vad som komma skall. För jag hoppas på att få känna det där himlastormande, träffa den där personen som släpper loss den otyglade förälskelsen, den där passionerade präriebranden. Jag har det i mig, jag kan redan ana det, men det är ofokuserat och utan riktning.

Jag är ofta realist och håller tillbaka mina förväntningar av rädsla för att bli besviken, men det kanske får vara slut på det. Varför skulle inte jag tillåta mig att drömma och hoppas? Varför skulle inte jag tillåta mig att känna exakt det jag känner, bekräfta de bilder jag ser och den intuitiva vetskap jag ibland slås av? Att drömma är livsviktigt, att hoppas utan rädsla kanske är just det som ger mina drömmar liv. Och om det inte skulle bli så, vad har jag förlorat? Inget.

Så jag längtar, och drömmer, och är fast besluten att göra verklighet av drömmarna. Jag har sett det, jag har känt det, jag vet att det finns där och tänker inte låta mina rädslor stå i vägen.

Att bry sig lagom mycket

10 torsdag Jul 2008

Posted by Lisa in Empowerment, Kärlek och relationer, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Ätstörningar, Egenansvar, Självrespekt

Något jag tvingats lära mig genom de stödverksamheter jag varit inblandad i är att bry mig lagom mycket om andra människor. Inte så lite att jag faktiskt inte egentligen bryr mig, men inte heller så mycket att det bränner ut mig, utan lagom. Så att jag har energi kvar att bry mig om fler än en person, och inte minst bry mig om mig själv, som är det viktigaste av allt. Hur ska jag orka finnas där för någon annan om jag inte finns där för mig själv?

Viljan att finnas där, hjälpa till, stötta är stor och jag har väldigt lätt för att bry mig om mina medsystrar och -bröder. Men viljan är för mig, precis som för många andra, mycket större än orken, och ibland räcker det inte med att vilja. Jag vet att jag inte är ensam om att bry mig otroligt mycket om andra människor och vara någon som lätt ger och ger utan att be om något tillbaka, och utan att ofta få något tillbaka. Det finns många människor som gärna tar emot mer och mer utan att ge tillbaka, inte för att de nödvändigtvis är egoistiska eller illvilliga, utan för att de antingen är oförmögna att se bortom sina behov och sin vilja eller för att de inte har lärt sig att ge. Jag kan inte klandra dem för att jag ger dem för mycket, för det är mitt ansvar att sätta gränser för hur mycket jag är beredd att ge utan att få något tillbaka, och helst lika mycket. Mina batterier måste också fyllas på någonstans för att det ska finnas något att ge.

Flera gånger under åren med stödverksamhet (ViFinns, ABK och annat) har jag känt mig nästan utbränd och otroligt frustrerad över att verkligen, på alla sätt, försöka hjälpa någon som ber om hjälp och sedan inse att hon/han bara tar emot och vill ha mer, mer, mer utan att själv göra något. Utan att själv göra arbetet som bara hon/han kan göra. Och många gånger har jag efter ett tag känt mig utnyttjad av att ge vederbörande chans på chans, velat tro på deras bedyranden om att de försöker, att de ska göra förändringar nu, att de verkligen, verkligen vill och behöver min hjälp.
Till en början kändes det som en liten bekräftelse på att jag kunde göra skillnad, men det höll aldrig i sig eftersom jag inte bara kände mig utnyttjad utan började undra om jag var ett alibi; ett sätt att säga att de visst gjorde något, för de pratade ju med mig, bad om råd, verkade vara så inställda på att bryta beteendet och ”försökte”. En ursäkt för att slippa göra det där jobbiga själv. Att inse det gjorde mig förbannad för att jag kom så nära att bli en möjliggörare, och låta mig utnyttjas av andras ätstörningar bara för att jag brydde mig. Det var där jag började sätta gränser, eller blev tvungen att sätta gränser för att jag helt enkelt mådde dåligt.

Det finns personer som mer än andra har kunnat få mig att känna mig helt slutkörd, som bett om råd och hjälp gång på gång på gång, velat ha samma bekräftelse och samma svar och råd gång efter annan, och haft mängder av ursäkter till varför de inte ”kan” följa råden. Vad är det för mening med att be om råd om man sedan inte vill följa dem?
Jag förstår hur man mår i en ätstörning, lite för väl, hur stor rädslan för att göra förändringar är, och just därför ställde jag upp mer än vad jag borde ha gjort, och möttes av en del känslomässig utpressning när jag ställde krav och begärde något tillbaka, en motprestation eller att någon verkligen skulle göra något åt sin situation. Jag kunde få höra att jag ”också” hade gett upp om dem och skulle lämna dem när jag satte ner foten, att jag också tyckte att de var hopplösa fall, att de inte kunde ta de där viktiga stegen utan hjälp (underförstått och ibland uttalat min hjälp), och värre saker än så. Såhär är det: Jag faller inte för känslomässig utpressning, utan det gör mig bara förbannad och är verkligen ett bevis på att personen ifråga bara är ute efter att ta och ta och ta utan att ge tillbaka. Det är lågt, fegt och förbannat oansvarigt, ett försök att skylla sina beteenden på någon annan och därmed förskjuta ansvaret för dem. Men det påverkade mig så att jag mådde dåligt i veckor för det, samtidigt som jag var förbannad, kände mig otroligt missförstådd och utnyttjad, och rädd för att bli betraktad som en dålig människa bara för att jag satte gränser. Det tog så mycket kraft att andra som inte varit i liknande situationer nog inte kan förstå det. Och jag lät det hända genom att inte säga ifrån. Mitt ansvar var att sätta mina gränser och hålla fast vid dem, och jag gjorde inte rätt.

Så jag bestämde mig för att sätta mina gränser tidigare, för att ställa krav och inte bara ge villkorslöst till dem som måste ta sitt eget ansvar för sina liv och beteenden, och det var inte lätt till en början. Det fick mig att känna mig elak och ogenerös, trots att jag visste att det inte var så. Tvärtom var det mer ansvarstagande och mer generöst att villkora det jag gav, så att personen ifråga behöll ansvaret för sitt liv. Och för att det gav mig utrymme att verkligen bry mig om fler, och mig själv. Min första prioritet måste vara att bry mig om mig, för om jag inte kan det så klarar jag inte av att verkligen bry mig om andra heller, inte så att jag kan hjälpa dem i alla fall. Jag vill inte hjälpa någon annan; jag vill hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem stöd, men inte outsinligt, och utrymme att fatta sina beslut.

Jag ger inte stöd till den som inte själv gör jobbet, jag ställer inte upp på självdestruktivitet av något slag, tänker inte på något sätt bli medberoende eller en möjliggörare till destruktiva beteenden eller fortsatta störningar. Jag sätter gränser och bryter kontakten eller tar en paus om någon visar sig inte vara beredd att ta eget ansvar och göra förändringarna, och anpassar min vänskap och mitt stöd efter hur mycket jag får ut av det och har lust att själv ge. De som ger mig något tillbaka, och detta gäller även vänner, dem vill jag umgås med, men de som tar mer än vad de ger eller som jag inte får ut något av, dem kan jag lika gärna låta bli att umgås med. Några personer har kommit med mindre trevliga kommentarer när jag tagit ett par steg tillbaka och ställt krav om jag ska umgås med dem eller träffa dem på något sätt, men jag känner i mitt hjärta att det jag gör är rätt. Mest rättvist för både dem och mig. Ibland krävs det tuffa tag för att någon ska förstå att jag bryr mig men kan inte och tänker inte göra jobbet åt dem. Jag finns kvar, men ställer inte upp på vad som helst. Det är respekt, både mot mig själv och mot dem. Om de inte kan ta det, då var de väl bara ute för att ta allt de kunde få utan att behöva ge tillbaka, och saknade respekt.

Jag är fortfarande inte särskilt bra på att kräva att få lika mycket tillbaka som jag ger, och det är kanske därför som jag sållat rejält bland dem jag umgås med eller har regelbunden kontakt med, så att det är de som jag får ett naturligt utbyte med; givande och tagande. Ibland behöver jag mer, ibland behöver de mer. Men jag har lärt mig att känna igen när jag upplever att jag ger för mycket, så nu känns det just lagom. Alldeles tillräckligt.

~Lisa

Nyare inlägg →

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Prenumerera Prenumererad
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält