Kategoriarkiv: Ätstörningar

”Nothing tastes as good as skinny feels”

08 torsdag Nov 2012

Posted by in Ätstörningar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

”Nothing tastes as good as skinny feels”, uttryckte Kate Moss för några år sedan. En mening som använts som thinspiration av tusentals bantare och personer med ätstörningar av alla varierande former och som sköld och självrättfärdigande när andra ifrågasätter självspäkande dieter och självförnekelse. Men också ord som med rätta citerats som utslag för och kritik mot den vikthysteri som finns överallt runt oss.

De vikt-, tränings- och kostfixerade – inte sällan med mer eller mindre dolda varianter av ortorexi eller andra ätstörningar – kallar det för hälsa, disciplin och kostmedvetenhet. De mer fundamentalistiskt och predikande lagda av dem stannar inte vid att leva sina egna livsval utan predikar gärna om dem för andra som borde göra likadant om de bryr sig om sin hälsa. En värderande omtanke som säger ”jag gör rätt, du gör fel.”.
Alla dessa tusentals råd om kost, träning, hälsa och vikt från människor som tror att de funnit ”Vägen”, ofta utan minsta kunskap om vem de pratar med och dennes behov, vilja och mål. Alla vill inte springa maraton eller lyfta 100 kg i bänkpress. Alla bryr sig faktiskt inte om att vara deffade och vältränade. De flesta av oss vill däremot må bra – på det sätt som passar oss.
Att motivera någon till förändring är att hjälpa personen i fråga att hitta sin väg till sitt mål.

Späkning är inte finare än njutning. Och njutning är inte detsamma som frosseri. En livsnjutare kan vara hälsosam, någon som är disciplinerad kan vara ohälsosam.

Kate Moss hade för övrigt fel. Det mesta smakar godare än vad det känns att vara spinkig.

Det ätstörda samhället

20 tisdag Mar 2012

Posted by in Ätstörningar, Hälsa och ohälsa, Ideal och identitet

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Upptar mat, träning, vikt, och tankar på det, en stor del av din tillvaro?

Dietäter du ständigt, men lyckas inte gå ner och behålla en sund vikt för att du överäter i smyg?

Tränar du för att ”få” äta, eller för att du har ätit?

Mår du psykiskt dåligt om du inte tränar, eller tränar för att inte må dåligt?

Anser du ändå att du är frisk?

Vårt samhälle lider av en ätstörning. Ätstörning UNS, utan närmare specifikation. Det uppfyller inte alla kriterier för någon enskild diagnos, men har helt klart passerat gränsen för hälsotänkande och en sund medvetenhet om kropp, mat och träning. Sedan länge. Vi har i åratal sett det i kvällspress, på Internet, i bloggar och i de så kallade ”livsstilsprogrammen”. Och det syns allt tydligare, inte minst på Twitter, där bantning/dieter, mat och träning är ämnen som ligger högt i topp bland vad människor skriver om. Alltför många. Alltför ofta. Det är inte hälsosamt att vara fixerad.

Har du frågat dig själv varför du äter och tränar som du gör? Vilka som är dina motivationsfaktorer?

Fettfrosseri kontra fettnoja, överätning kontra späkning, bantning kontra att unna sig varje dag. Människor tycks helt ha tappat bort självklarheter som att alla näringsämnen är nödvändiga för kroppen, att kroppen är bra på att reglera sina behov och att den som äter mer än vad hen gör av med går upp i vikt, och vice versa. Vad hände med att äta sunt och må bra? Med balans? O nej, nu frossar man på fredag och lördag och går upp och springer innan de flesta har vaknat andra morgnar. Den som tränar flest pass i veckan, eller längst pass, är duktigast, men ingen frågar sig varför hen tränar. Att uppleva sig ha ätit för mycket, eller något ”förbjudet”, ska straffas med träning. Att inte träna, eller att inte följa sin diet en dag, ger ångest. Vari ligger egentligen skillnaden mellan det friska och det ätstörda?

Många, förhoppningsvis de flesta som tränar gör det av rätt skäl, för att de mår bra av det och för att det är en del av en sund livsstil. Detsamma gäller många som äter enligt en viss metod, utan att bara fundamentalister. Det sunda ligger i att göra det som är bra för kroppen och själen, inte av rädsla eller ångest.

När blev bantning en livsstil och inte en kortvarig diet för att gå ner i vikt?

De tankar och resonemang som jag ser i såväl media som sociala medier känner jag igen från mina ätstörningsår. Ser jag spöken där det inte finns några? Knappast. Det tycks bara ha blivit så vanligt att ha ett stört förhållande till mat, kropp och träning – maskerat till ”sundhet – att få verkar vara medvetna om det. Jag tror dock att de flesta, innerst inne, vet när deras beteende är osunt och ett sätt att försöka skapa kontroll över kaos eller en flykt från ångest, även om de inte skulle erkänna det öppet och än mindre är beredda att göra något åt det.

Jag gick in i en ätstörning så tidigt att medierna, samhällets förväntningar eller ideal inte låg till grund för det. Däremot blev jag ytterst medveten om de ideal som spreds i medierna och de oerhört motsägelsefulla förväntningar som finns på kvinnor (som kvinna kan jag inte tala för män) när jag skulle hitta ett friskt förhållningssätt och en frisk livsstil. Tro mig, det är lättare sagt än gjort att hitta något friskt och sunt att modellera såväl tankar kring kroppen som beteenden kring mat och träning på. Inte minst när ingen tycks ifrågasätta det.
Min lösning blev att släppa förväntningar och ideal, skippa alla rön om vad som är hälsosamt den här veckan och hitta en egen väg, baserad på fakta om fysiska behov och näring och på vad just jag mår bra av. Och det är inte att varva frosseri med bantning eller att kompensera mat med träning. Äter jag för mycket en kväll, eller två, så känns det, framför allt om jag redan mår dåligt av andra skäl. Men jag agerar inte längre på den känslan. Jag låter den vara, ger inte viktångest något som helst spelrum. Att ge ångest utrymme är att ge den näring och växmån.

Det är inte sunt att äta upp sig till en osund övervikt. Det är inte heller sunt att år efter år banta och tokträna utan att gå ner de kilona igen eftersom man samtidigt fortsätter överäta i smyg. Det är inte friskt.
Det är inte sunt att träna för att hålla ångesten borta.
Det är inte sunt att göra bantning till en livsstil.
Det är inte sunt att träna varje dag, flera pass om dagen, för att tvinga kroppen till en lägre vikt än vad den själv ställer in sig på.
Det är inte friskt.

Jag dömer inte. Jag önskar bara att fler funderade över varför de äter och tränar som de gör, att människor öppnade sina ögon och ifrågasatte de sjuka beteenden som har normaliserats i vårt samhälle.

Vårt ätstörda samhälle.

Det här med pro-ana

22 måndag Sep 2008

Posted by in Ätstörningar

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Jag börjar misstänka att ganska många inte vet vad pro-ana egentligen är, och det kanske beror på att man själv inte vill erkänna att man är det eller på ren okunskap. Jag surfar runt en del och har hittat flera bloggar med tjejer som blir jättearga när någon säger att deras bloggar är pro-ana, trots att de själva skriver det ibland, publicerar s.k. thinspiration = inspirationsbilder på anorektiskt magra tjejer som Nicole Richie som smalast, skriver vad de väger, äter, hur mycket de tränar, tipsar om hur de ska göra för att bli smalare osv.

Någon skrev att hon trodde att pro-ana var personer som vill bli anorektiska eller anorektiskt magra, s.k. wannabes, men det är inte helt sant. De finns, det är ingen tvekan om det, men många som är pro-ana har själva ätstörningar men är mer inriktade på att stanna kvar i ätstörningen än att ta sig ur den, söker sätt att kunna fortsätta med den, delar med sig av tips och inspiration för att göra sig själv sjukare, söker stöd i ätstörningen, inte ut ur den.

Att ena sekunden säga att man minsann inte alls skriver en pro-ana-blogg för att i nästa lägga ut bilder med positiva kommentarer om anorexia och anorektisk magerhet, tala om hur hemskt det är att vara i behandling och behöva äta och hur smal och fin man är med rejäl undervikt, det är verkligen hyckleri. Pro-ana är att skriva/säga saker som hyllar anorexia/anorektisk magerhet och de beteenden som tillhör den. Oavsett om man själv är anorektisk eller inte. (Motsvarande gäller ”pro-mia”, med bulimi i stället för anorexi.)

Jag har varit med i svängen länge, och sett många av de ursprungliga pro-anasidorna, känt tjejer som legat bakom dem och själv varit där. Många av de gamla sidorna finns inte längre, tjejerna bakom en del av dem valde att ta sig ur sina ätstörningar i stället och insåg det destruktiva i att glorifiera något så skadligt, andra blev sämre och orkade inte fortsätta, några av dem lever inte längre. Det är inte en oskyldig liten tonårsgrej, det är inte ett sätt att peppa varandra att gå ner i vikt om man är överviktig. Det handlar om ätstörningar, det orsakar enormt lidande och otroligt stora förluster av energi, livskraft och människokraft hos tjejer och kvinnor som egentligen har så mycket att ge. Det är inte OK att peppa varandra att göra sig illa på något sätt. Jag förstår väldigt väl att man vill ha stöd och känna sig mindre ensam och att man därför söker sig till människor med samma problem och intressen, men jag vet också lika väl att stöd I en ätstörning är destruktivt, till skillnad från stöd UT UR den.

Vad vill jag säga med det här? Att det är dags att ifrågasätta pro-ana och dem som publicerar thinspiration-bilder och -texter och lever ut sin ätstörning på nätet, glorifierar den magra kroppen och beteenden som skadar och dödar samtidigt som de hävdar att de inte är pro-ana. Det är en enorm skillnad mellan pro-ana och pro-recovery, som jag alltid har stött i mina verksamheter. Att peppa, stötta och hjälpa varandra i en ätstörning, eller till och med i att bli sämre, är inte vänskap och tvärtom grymt och väldigt, väldigt destruktivt.

När tar en ätstörning slut?

06 lördag Sep 2008

Posted by in Ätstörningar, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Tar ätstörningen slut den dag man slutar svälta/hetsäta/kompensera, tar den slut när man normaliserat ätandet och vikten, tar den slut när de bakomliggande problemen är lösta eller tar den slut först den dag då alla tankar är borta? Tar den slut?

Många tycks tro att man inte kan bli frisk från en ätstörning, och det har jag stött på både inom vården och bland vanliga människor. Jag tror inte det eftersom jag vet. Jag har tagit mig ur det, liksom flera andra jag känner. Fast kanske är det en fråga om hur man definierar frisk, eller fri(sk).

Som jag ser det tar den aktiva ätstörningen slut när man slutar med de beteenden som utgör den, det vill säga när man slutar svälta/hetsäta/kompensera och normaliserar ätandet och andra beteenden. Sedan kan det ta ett tag innan vikten normaliseras, och man till exempel behöver få extra näring för att gå upp, och kroppen återhämtar sig. Men det tar längre tid innan man vant sig av med beteendena och ännu längre tills tankarna försvinner. De flesta trillar dit ett par eller flera gånger på vägen ut, och det ser jag bara som en del av tillfrisknandet – man faller för att kunna lära och gå vidare. Kanske kan man se det så att när man är inne i det aktiva tillfrisknandet, den aktiva frigörelsen, och arbetar med att lära in friska beteenden, lära sig leva utan flyktvägar, så är det en passiv eller latent ätstörning som inte är helt borta men inte heller helt aktiv.
Arbetet med de bakomliggande faktorerna, det som en gång ledde till att man började med de beteenden som ledde in i ätstörningen, kan inte riktigt kallas för ett ätstörningsarbete, eftersom de handlar om något annat. Det kan pågå under lång tid efter ätstörningen, för en del i decennier, för andra knappt alls. Och frågan är om det arbetet, som kommer efter ätstörningen, alls är något som ätstörningsenheter och -mottagningar ska ägna sig åt, eller om det inte egentligen hör hemma inom den vanliga psykiatrin, eller rent av i terapi utanför psykiatrin. Att vara kvar inom vården för länge kan ge en falsk sjukidentitet som man mår bäst av att bryta med. Den som fortsätter att definiera sig som sjuk förblir sjuk.

Tankarna däremot är något helt annat. Jag vet idag inte om jag någonsin kommer att bli helt av med ätstörningstankar, för de är en del av mitt förflutna, ett så invant tankemönster att de fortfarande kan dyka upp i vissa situationer, även om jag slår bort dem. Att en tanke dyker upp är inget vi kan kontrollera, däremot styr vi över tanke nr 2, och över om vi väljer att gå från tanke till handling. Lika lite som jag är en mördare för att jag någon gång kan tänka tanken att jag vill sticka en kniv i någon, lika lite är jag ätstörd för att jag tänker en ätstörd tanke. Men många kanske inte ser skillnaden mellan tanke och handling och förstår att jag kan sätta ord på en tanke utan att fördenskull omsätta den i handling. (Det är lite lustigt om fullt friska människor inte förstår det, för vad säger det om deras egen kontroll över tankar och handlingar?)

Jag förstår trots allt att människor kan vara tveksamma till om man kan bli fri(sk) från en ätstörning eftersom de inte förstår ätstörningar och eftersom alldeles för många tyvärr inte frigör sig utan behåller mer eller mindre av ätstörningen. I medierna hör vi sällan talas om lyckliga slut, om dem som tog sig hela vägen ut, för det är uppenbarligen mindre sensationellt än offerhistorier med extremt sjuka människor. Det negativa är mer uppseendeväckande än det positiva. Men solskenshistorierna finns och är viktiga för alla som kämpar och för alla som lever runt dem. Det är möjligt att bli fri om man släpper taget och inte går tillbaka igen. Alla kan, det finns ingen åldersgräns, ingen gräns för när man varit ätstörd ”för länge” för att kunna bli fri (det gick efter 25 år för mig, då måste det gå efter 30 också), och även om kroppen kanske kommer att ha vissa spår, så kan resten bli friskt. Fritt.

Innebär ett slut att det inte kan bli en ny början, att man aldrig kan falla igen? Det vet jag inte. Men om rökare kan sluta och börja och sluta igen, så varför skulle inte andra kunna falla lite och bli fria igen?