korspostat från min andra blogg

Det är lustigt. Vägen ut är över sedan länge, men samtidigt verkar den aldrig ta slut. Det finns alltid fler saker att ta sig ur på den här livslånga resan allt längre in mot kärnan av mitt Jag.

I september är det 4 år sedan jag kände att det nog var över. Anorexin alltså. Det är 10 år sedan jag var som djupast deprimerad och senast på psyk, 8 år sedan jag var som fysiskt sjukast, 7 år sedan Varberg. För fyra år sedan hade jag redan varit ”hyfsat frisk” i flera år och trott att det var så bra jag kunde bli – bättre men inte helt bra, friare men inte helt fri(sk) – eftersom jag hade varit ätstörd så länge. 25 år är lång tid, och att växa från barn till vuxen i en ätstörning gör att man växer in i och med den. Jag visste inget annat, hade ingen annan bild av hur man lever, mer än att plugga, jobba och låtsas vara normal. Glimtarna jag fick av ett friskt liv var ändå så lockande att jag vågade ta chansen att se vad som skulle hända om jag släppte taget helt om anorexin, och inte bara släppte det mesta av den. Rädslan var att det skulle bli fritt fall, och den var hisnande och skrämmande och så stor att jag länge, länge tvekade. Tänk om jag skulle bli osynlig utan den?

Det tog åratal att komma dit att jag insåg att jag måste släppa taget, jag måste välja bort den delen av mig och inte längre ge den något utrymme i mitt liv. Något man gör mot sig själv kan inte gå över förrän man slutar göra det, tankar man tänker försvinner inte förrän man slutar tänka dem – och att sluta tänka dem är lättare sagt än gjort. Men det går. Nästan helt.

Jag minns inte hur jag tänkte för 4 år sedan, när tanken att det var över slog ned som en bomb. Trodde jag att det var helt över, eller menade jag att jag var fri och hade tagit tillbaka kontrollen över mitt liv? Det enda jag minns är euforin. Friheten. Styrkan.
Men vägen var inte slut där.
Det var mer slutet på ett kapitel och början på ett nytt: Livet efter en ätstörning. Att lära mig leva på ett friskt sätt, möta mig själv med rak rygg och fast blick, upptäcka vem jag är när jag är fri. Livet som fri(sk) är inte rosarött och himlastormande underbart hela tiden, där finns utrymme både för depressivitet och självskadebeteenden, som tagit lite längre tid att släppa. Allt var inte toppen bara för att jag inte var aktivt anorektisk, och det tar tid att bygga upp en identitet utan allt det där gamla. Det måste få ta tid.

Allt eftersom åren gått har jag nystat upp det ena efter det andra i mitt liv, gått tillbaka till alla tidigare år och försökt förstå och lära, läka sår och stänga dörrar. Jag har skalat av lager efter lager av vem jag varit tidigare, av saker som fortsatt påverka mig även om jag slutat svälta, av rester från alla åren på den andra sidan spegeln. Jag vet inte om det någonsin går över helt, eller om det går över mer och mer i takt med åren och i takt med att jag får fler friska erfarenheter och minnen som tränger undan de där åren. Att säga att det skulle gå över får det att låta som en sjukdom, något som jag själv inte rår över, och så är det inte. Däremot rår jag nog inte över mitt minne och över allt som ligger kvar i psyket och skräpar och väntar på att bli åtgärdat.

Att säga att vägen ut tog slut för fyra år sedan vore en lögn. Den ändrades eftersom en etapp var avklarad. Idag handlar vägen om vägen mot ett allt sannare, starkare, vackrare, mjukare och bara mer äkta Jag. Ju mer jag arbetar med mig själv, desto mer lär jag känna mig, och blir både ödmjukare inför arbetet jag redan gjort och det som återstår. Att omdana min identitet är inte lätt och det går inte fort, och i takt med att jag går djupare upptäcker jag nya ”sanningar” om mig själv som nog inte är så sanna. Det är spännande, urjobbigt och fantastiskt belönande och berikande. Vägen ut har helt enkelt visat sig vara UTveckling.

En tanke är inte en handling. En tanke behöver aldrig omsättas i en handling. Faktum är att ganska många tankar aldrig blir till handlingar. Som när man sitter på bryggan med kompisar och plötsligt får en tanke att putta ner någon, men inte gör det. Likadant är det med självdestruktiva tankar; jag får dem men behöver aldrig någonsin utföra dem. Om jag väljer att göra det, så är det för att det är mitt val, inte ett tvång. Jag har kontroll över mina beteenden, kan på intet sätt påstå att jag är ett offer för impulser.

Så har det inte alltid varit. Det tog tid innan jag förstod att jag har ansvar för vad jag gör och att jag inte kan skylla ifrån mig, på något. Det är upp till mig att förändra mig, ingen annan kan ändra på mina beteenden. Jag är inget viljelöst offer.

Jag tog tillbaka kontrollen över mina beteenden, vilket inte var så lätt som det låter eftersom jag hade tusen ursäkter och bortförklaringar. Det hjälpte att häva svälten och gå upp i vikt, även om jag inte ville tro att det skulle hjälpa. Men det är klart att om kroppen inte får det den behöver så fungerar inte allt som det ska, och då är det värre med energin och orken att gå emot sig själv och sina impulser. Man följer minsta motståndets lag. Det är alltid lättare att inte göra något, att bara följa med utan att ifrågasätta. Och man blir lite knäpp när kroppen inte får näring, får mer ångest, störd kroppsuppfattning, störd verklighetsuppfattning, blir deprimerad osv. Om man följer ätstörningen och ger den sidan av sig makt, så är det klart att det minskar motståndet.

Idag ger jag inte den sidan makt över mitt liv. Det innebär inte att den är borta. Den delen av mig finns kvar, och kanske alltid kommer att göra det. Man lever inte med något i 25 år utan att det sedan lämnar spår. Tankarna finns kvar. Men de är inte högljudda som förr, de styr mig inte, jag omsätter dem inte i handling. De lockar, ibland saknar jag den tiden, ibland (sällan) längtar jag tillbaka, men jag lever inte där längre. Jag lever här och nu, och om jag sätter ord på tankarna innebär det inte att jag lever ut dem. Kanske är det till och med så att när jag sätter ord på tankarna minskar jag risken för att leva ut dem.