Kategoriarkiv: Vikten av vikten

När är man smal, tjock, mager osv?

23 tisdag Sep 2008

Posted by in Vikten av vikten

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Jag tycker att det är så fascinerande att försöka ta reda på vilka tankar som ligger bakom vissa ord och begrepp, och är jättenyfiken på vad ni tänker.

De senaste veckorna har flera vänner och bekanta sagt saker som att de inte har någon lust att äta men samtidigt inte vill bli magra igen, att de vill bli smala och är rädda för att bli tjocka. Eftersom jag är jag kan jag inte låta bli att försöka utmana lite för att ta reda på om de själva vet vad de menar med orden ”mager”, ”smal” och ”tjock”. Min misstanke är nämligen att de inte riktigt vet vad de menar och att orden inte har en konkret betydelse. Jag har inte alltid vetat vad jag menar, orden har varit väldigt diffusa och snarare betecknat känslotillstånd än något faktiskt, och jag försöker fortfarande definiera vad de betyder, så det här är något som intresserar mig.

Vad innebär smal? När är man smal?
Handlar det om vissa storlekar, vissa BMI eller varierar det otroligt mycket från person till person? Är det en positiv term som står för frisk smalhet – så väljer jag att se det, för då innebär ”för smal” ohälsosamt smal – eller är det en osund smalhet?
Säg att smal står för normalsmal, dvs ett normalt BMI. Är det då hela normalintervallet – 20-25 – eller den undre delen?

Var går gränsen mellan smal och mager?
När man passerar den undre gränsen för normalvikt eller först när man når gränsen för en anorektisk vikt? Finns det ett steg mellan som är ”för smal”? Skulle det rentav kunna vara så att det handlar om utseende snarare än vikt; att man ser mager ut när man ser sjukligt smal ut?
Jag utgår helt fräckt från att ordet ”mager” inte är positivt laddat, medan ”smal” är det, och alltså borde det gå någon gräns vid när man inte ser frisk ut. Men finns det en objektiv gräns vid en viss vikt/ett visst BMI eller är det alltid subjektivt?

Var går gränsen mellan smal och tjock?
I huvudet, på storleksetiketten eller på vågen? Hade det varit enkelt skulle man väl säga att man inte kan vara tjock om man har en normalvikt (=i normalintervallet), men att döma av hur många som säger att de är tjocka på en till och med låg normalvikt så verkar begreppet minst sagt luddigt. Och alla som har en övervikt ser inte tjocka ut, inte i mina ögon i alla fall. (Jag tror faktiskt att mitt ögonmått för tjock snarare handlar om ett BMI kring fetmagränsen.)

Eller handlar alltihop om fettprocent? Någon som har en normal vikt med pga hård träning en låg andel kroppsfett kan ju både se sjukligt smal ut och ha alla symtom på undervikt?

En helt annan diskussion är att använda smal/tjock som ett sätt att beskriva en känsla. Den tar jag senare.

Friskare än frisk eller bara fri(sk) – de första åren efter ätstörningen

13 onsdag Aug 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Fri(sk)het, Om mig, Vikten av vikten

≈ 1 kommentar

Etiketter

När jag lämnade ätstörningen bakom mig för flera år sedan kände jag mig frisk, men efter den första perioden med glädjerus och livslust började tvivlen tränga sig på. Tänk om andra inte trodde att jag var frisk? Tänk om jag inte verkade frisk nog? Tänk om jag faktiskt inte var det?

En del av tvivlen handlade om hur man beter sig som frisk, något jag inte egentligen visste något om eftersom jag aldrig hade varit det, inte frisk = inte ätstörd i alla fall. Jag hade alltid varit väldigt duktig på att imitera normalitet, läsa av andras beteenden och kunna göra likadant, vilket antagligen hade kunnat lura många att allt var bättre än vad det var, och jag visste på ett ungefär hur man äter och beter sig normalt. Men var det OK i andras ögon också, eller verkade det onormalt, sjukt?
Eftersom jag ledde stödgrupper, var kontaktperson för andra som ville ta sig ur sina ätstörningar, höll föredrag och hade ett eget forum så var jag väldigt medveten om att jag kunde bli granskad av andras kritiska ögon och om att jag oavsett om jag ville det eller inte var en förebild. Inga ögon är så kritiska och ingen bedömning så obarmhärtig som hos personer med ätstörningar som letar fel och brister hos den som försöker hjälpa, och än mer hos den som säger sig vara frisk. Jag har gjort det, letat efter saker som gör behandlare och förebilder mindre trovärdiga, inte kunnat få förtroende för behandlare som själva tränar mer än normalt eller bantar, som är överviktiga eller som säger helt felaktiga saker; man letar verkligen fel för att slippa ta till sig budskapet. Detta var jag medveten om och därför var det så viktigt för mig att försöka göra allt rätt, vara helt frisk, inte tillåta minsta rest av ätstörningen, minsta spricka i fasaden. Till saken hör att jag fortfarande är smal, inte ätstörningssmal utan bara normalsmal, och just det gjorde mig ännu lite mer orolig för hur jag skulle bemötas. Som om någon skulle döma mig för att jag inte hade lagt på mig lite för mycket, för jag kände nästan att jag ”borde” ha blivit lite större för att kanske ses som mer trovärdig. Men det var otänkbart: Varför skulle jag låta de tvivlen bestämma över mig? Om jag visste att jag åt rätt och inte kompenserade så fick det räcka; jag skulle inte ändra på mig själv, utan på mina tvivel och rädslor.

Jag trodde kort och gott att för att vara frisk nog i andras ögon så måste jag vara friskare än frisk, vilket bland annat fick följande uttryck:
* Jag hade nolltolerans för ätstörningstankar, vilket givetvis gav en massa skuldkänslor och fick mig att känna mig osäker och svag varje gång de dök upp eller varje gång jag kände en dragning tillbaka – som alla gör ibland.
* Jag hade svårt för att acceptera att jag mådde dåligt, för hur kunde jag göra det när jag inte hade en ätstörning längre, när jag inte var deprimerad längre och när jag faktiskt gjorde allting rätt? Därför kände jag att jag inte kunde tala om när jag mådde dåligt, utan höll inne med det. (Någon som känner igen det mönstret?)
* Jag vågade aldrig tacka nej till tårta, fika eller något annat som jag blev bjuden på, även om jag redan var mätt eller helt enkelt inte sugen, för jag var rädd att de skulle tro att det var pga ätstörningen.
* Jag vågade inte prata om komplex, missnöje med kroppen och andra saker som är helt naturliga, men som jag var rädd skulle misstolkas. Det gjorde att jag kände mig utanför i vissa sammanhang och att jag inte tillät mig att vara den jag är och tänka som jag gör.
* Och givetvis: Jag kunde inte prata om något av det här.

Att försöka vara friskare än frisk tar extremt mycket energi, gav mig en ständig rädsla för att bli avslöjad som falsk och en massa skuldkänslor för att jag inte visade hela mig, för att jag inte var helt ärlig. Det innebar också att jag inte kunde bearbeta en hel del av både rädslor, tankemönster och rester av ätstörningen, eftersom jag inte vågade prata om dem. Jag hade verkligen kommit så långt ut ur ätstörningen, men resten då? Jag? Jag var fortfarande rädd för att bli avslöjad, rädd för att misslyckas, livrädd för att vara jobbig och krävande och vågade fortfarande inte öppna mig helt.

För två år sedan påpekade min terapeut detta för mig, jag minns inte exakt vad hon sa mer än att det var något om att hur frisk är man egentligen om man måste vara friskare än frisk. I vilket fall kändes det som om hon drog undan marken under mina fötter och det blottades ett bottenlöst hål utan säkerhetsnät. Fritt fall. Jag fick sådan ångest att jag inte trodde det var sant, panikattacker och hela köret. Plötsligt hade min världsbild vänts på ända och allt jag trott var sant ifrågasatts. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle hantera det, om jag skulle klara av det och hur sjutton jag skulle få tillbaka fotfästet igen. Men några extra krissamtal hjälpte en del med den akuta ångesten, och jag insåg att hon aldrig skulle ha sagt något om hon inte hade litat på att jag skulle klara det, och då kanske jag skulle ha samma förtroende för mig själv. Det hjälpte, och på något sätt fick jag fotfäste och kunde börja se sanningen på ett annat sätt.

Idag är jag bara fri(sk), varken mer eller mindre än andra fri(sk)a, och det duger gott och väl. Jag är inte ätstörd, inte ens i närheten av det, även om jag skulle beteckna mig som nykter anorektiker, fortfarande är smal, erkänner att jag tycker att det är skittråkigt att äta ensam och många gånger är mat bara ett måste som jag inte kan kompromissa med. Ibland lockas jag av att gå tillbaka, tankarna finns där ibland, men de styr inte mitt liv. Jag är fri, jag kan kontrollera mina beteenden och sätta stopp för destruktiva tankar.
Jag har märkt att jag är mycket mindre missnöjd med min kropp än många kvinnor som aldrig haft ätstörningar, men det finns saker jag fortfarande inte gillar och kanske aldrig kommer att förlikas helt med. Men det är OK, jag försöker inte aktivt ändra på dem eftersom det inte är lönt, komplex sitter i huvudet, inte på kroppen. Att ha den perfekta kroppen (något som inte finns) är inte något jag prioriterar eftersom jag ändå aldrig skulle bli helt nöjd och som dessutom inte är värt allt slit.
Jag äter det jag vill äta, när jag vill, även om det inte är matdags, och jag säger Nej, tack om jag blir bjuden om jag inte vill ha. Jag måste inte äta tårta eller fika bara för att det bjuds om jag inte är sugen, jag behöver inte längre bevisa något med mina val. Jag kanske väljer att ta en liten bit tårta för att smaka, eller så kanske jag tar en extra bit om jag vill ha det – men jag känner efter först. Det finns inget förbjudet, inget som jag inte ”borde” äta, och jag får inte ångest av det. Jag tänker inte på mat annat än för att planera måltider eller när jag är hungrig, och tänker definitivt inte på vad jag ätit efter att jag ätit det. Det är väldigt enkelt och okomplicerat.
Jag vet att alla mår dåligt ibland och skäms inte över att erkänna när jag gör det. Däremot är jag fortfarande väldigt privat och väljer vilka jag anförtror mig åt, så alla vet inte allt. Alla behöver inte veta allt, jag har inget behov av att alla ska känna mig helt och hållet.

Jag lever kort sagt i ärlighet och sanning med mig själv, låter mig inte styras av rädslor eller av oro över hur jag uppfattas, för jag känner mig själv och vet vad jag gör och hur jag tänker. Det räcker för mig. Ingen annan kan tala om vad eller vem jag är och jag ber inte om ursäkt för mig själv. Eller för hur jag ser ut.

Jag räknar mig som fri(sk) för att jag inte försöker vara friskare än frisk, och har hittat min balans i livet. Det tog tid, och det krävdes att jag blev ifrågasatt för att mina masker skulle rämna, men ojojoj vad det var värt det till sist!

Alla dessa märkliga BMI-gränser

25 fredag Jul 2008

Posted by in Fri(sk)het, Vikten av vikten

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Kom precis, via en länk från en annan sida, till en sida där man kan räkna ut sitt BMI och även få kommentarer till viktintervallen. Det är alltid lika intressant att se var de har satt intervallen. I det här fallet finns följande gränser:

Undervikt: <18,5
Normalvikt: 18,5 – 24,9
Övervikt: 25-29,9
Fetma: >30

Jag antar att flera med mig som gått i ätstörningsbehandling har fått lära sig att normalvikt är BMI 20-25, och såvitt jag vet är 18,5 en föråldrad gräns. Så varför är den kvar? Det är ju undervikt.

Ännu intressantare, och oroväckande, är råden för de olika intervallen:
Normalvikt: ”Har du normalvikt är det viktigt att du behåller den”.
Varför är det så viktigt? Och om deras normalvikt är undervikt, och kan ge både fysiska och psykiska men, är den verkligen bra då?

Övervikt: ”Har du övervikt väger du för mycket i förhållande till din längd. Vill du gå ner i vikt är bästa sättet att äta hälsosamt och lagom mycket samt röra på dig i vardagen. Kan eller vill du inte gå ner i vikt är en bromsning av viktökningen av stor betydelse för din hälsa […] Om du upplever att du inte mår bra p g a din övervikt eller av andra orsaker så kontakta din vårdcentral eller företagshälsovård för en individuell bedömning.”
Skojar de? Utgår de från att den som inte går ner i vikt fortsätter uppåt? Däremot bra att de tar upp upplevelsen av att inte må bra av vikten.

Fetma: ”Har du fetma behöver du gå ner i vikt för att inte riskera att drabbas av olika sjukdomar, t ex högt blodtryck, förhöjda blodfetter och diabetes typ 2. Hur stora hälsoriskerna är beror på graden av fetma och hur du mår i övrigt.”
Inget att kommentera.

Undervikt: ”Har du undervikt kanske du skulle må bra av att öka något i vikt”
Här är det kanske, inte att det är viktigt. Det är uppenbarligen mindre farligt att vara under- än överviktig. Vilket följer: ”Hälsoriskerna vid måttlig undervikt är låga, men ligger du långt under BMI 18 bör du söka hjälp. Många som ökar lite i vikt märker att de känner sig piggare och får en bättre prestationsförmåga”.
Låga hälsorisker, bli piggare och få bättre prestationsförmåga. För mig låter det som om man bagatelliserar riskerna med undervikt.

Jag vill inte hänga ut just den här sidan som särskilt dålig, för faktum är att de har en del bra råd, utan mer som typisk. Det finns en bild i samhället, framför allt inom hälsoindustrin, att det är farligare med över- än undervikt, och när man dessutom låter normalviktsintervallet sträcka sig ned på undervikt så förstärker det samhällets skeva syn på normalstorleken. Det är inte farligt att vara lite för smal, men det är farligt att vara lite för stor. Låt gå för att det finns en massa evidens för sambandet mellan övervikt, diabetes typ 2 och hjärt-/kärlsjukdomar, men det finns en hel del risker med undervikt också. De sambanden är bara inte lika tydliga.

För mig känns det så tydligt att vi lever i ett samhälle där det anses ok, eller till och med fint och hälsosamt, att väga för lite, medan det är hemskt och farligt att väga lite för mycket. Är inte det allra viktigaste egentligen varför man väger för lite eller för mycket? Den felaktiga kosten, att äta för mycket eller för lite – vilket i båda fallen brukar innebära att man äter felaktigt i förhållande till vad kroppen behöver – är väl egentligen mer skadlig än vikten?

Storlekshysteri

19 tisdag Feb 2008

Posted by in Vikten av vikten

≈ 1 kommentar

Etiketter

Är det någon mer än jag som undrar över varifrån den här storlekshysterin – med size 0 som talande exempel – kommer? Låt gå för att 90-talets mode med ”heroin chic” visade magra kvinnokroppar, men idag är det verkligen ett snäpp värre. Minst. Ta 90-talets supermodeller, Cindy, Linda, Christy, Naomi osv, och ställ dem bredvid en av dagens modeikoner som Victoria Beckham. Och de så kallade ikonerna idag är inte supermodeller, men får mer publicitet och har blivit ideal för en skrämmande stor andel av västvärldens unga kvinnor. Eller snarare tjejer, för de är inte kvinnor. Skulle en kvinna verkligen lägga så mycket energi på att passa i en storlek? Vad får så många tjejer att fokusera inte på utseende, vikt eller hälsa, utan på en storlek. På att göra sig så små att de passar i en storlek som är för barn, eller mycket små kvinnor? När de skulle kunna göra så mycket bättre och viktigare saker av sina liv, bli vackra, hälsosamma, framgångsrika. Hur har så många kunnat gå på denna nolla?

På TV visas med jämna mellanrum ”Size 0”-dokumentärer, men än så länge har det inte gjorts ett enda reportage om bakgrunden till den här trenden. Programmen följer alltid samma recept: En redan ganska smal ung kvinna, givetvis snygg och verksam inom media, ska på kort tid svältas och tränas ned till size 0. Man dokumenterar hur dåligt hon mår, hur jobbigt det är att hålla uppe arbete och privatliv samtidigt som man hårdbantar (svälter sig) och tränar, men ändå blir det ett slags glorifierande fokus på viktnedgången och *fanfar* det stora priset: de där pyttejeansen. Att det finns med en läkare som talar om alla risker och allt vad kvinnans kropp drabbas av är lätt att glömma bort inför wow-faktorn. Jag behöver bara gå till mig själv under de ätstörda åren för att kunna tala om att den som är besatt av viktnedgång inte lyssnar till riskerna. Jag såg till att vara väldigt medveten om vad som hände eller kunde hända i kroppen för att aldrig kunna säga ”Jag visste inte det”, men inte 17 hjälpte det. Är man besatt så är man. Då kan man gå över lik. Men VARFÖR skulle man gå över lik och liv och riskera allt som är värt något för en storlek? För en siffra på en liten tyglapp som man ändå klipper bort för att den inte ska skava? Finns det inte bättre saker att sträva efter?

Har människors tillvaro blivit så fattig att denna nolla på en tygbit har kunnat få en så viktig roll? Vad säger det om samhället, om dagens flickor och kvinnor? Handlar det även denna gång om kontroll, en önskan att kontrollera de små sakerna när allt annat känns som ett kaos? Eller handlar det om att vilja passa in? Att få en plats i de ”godkändas” skara? Denna armé av magra kloner med extensions, silikon och fejkade solbrännor?

Jag är frestad att fråga om hela samhället blivit anorektiskt, om size 0 har med anorexi att göra, men jag känner så starkt att det inte har det. Låt gå för att man ser rätt så anorektisk ut om man svälter sig för att klämma sig ned i en storlek som är några nummer mindre än vad som vore naturligt, men det handlar om mer än det. Har det något att göra med att vilja ta makten över naturen? Om man ser hur onaturliga armén med Posh-lookalikes är, så ligger det kanske något i det. Eller kan det vara så att mansvärlden har hittat ett effektivt vapen att hålla en del kvinnor på sin plats? Om starka, smarta kvinnor slutade ödsla sin energi på viktnedgång skulle de kunna uträtta under. Om kvinnor inte tvångsmatades med bilder och budskap om hur de ”ska” se ut och vara, så skulle de kanske utvecklas till kraftfulla, tänkande individer med självkänsla som stod upp och slogs för viktiga saker. Då kanske de skulle ta makten över sina liv, och vilket hot skulle inte det kunna innebära mot de vars makt vilar på att så många som möjligt hålls bedövade av sin egen svaga självkänsla och är fångar i en värld av speglar, vågar, måttband och siffror på små tyglappar?

Jag kan ärligt säga att size 0 inte påverkar mig, av ett mycket enkelt skäl: Hur mager jag än skulle kunna bli så har jag höfter som naturligt är bredare än vad denna intetstorlek tillåter. Dessutom är jag kvinna, och vill ha en kvinnas kropp, inte en underutvecklad knappt pubertal flickkropp. Jag har också låtit mig styras av storlekar, tyckt att det var viktigare att komma i den minsta tillgängliga storleken än att ta hand om mig, förnekat allt som är jag för att kunna sätta etiketten XS på min kropp. Inte längre. Aldrig mer.

Vad vill det till för att dagens tjejer, framtidens kvinnor, och många av mina kvinnliga medsystrar, ska kasta av sig fixeringen vid små storlekar och bränna måttbanden och storlekslapparna så som våra föregångare på 70-talet brände sina BH:ar? När kastar de akrylnaglarna, silikonimplantaten och hårförlängningarna på bålet och bestämmer sig för att de duger som de är? För det gör de. Vi duger. Jag har i sig inget mot vare sig lösnaglar, tandfasader, implantat eller hårförlängningar, men det är när det blir symboler för ett klonat utseende som något är fel. Då blir det ledsamt.

)O( Lisa )O(