Ni som såg Uppdrag granskning igår (10 september 2008) , vad är er reaktion på programmet?

Jag blir så ARG när det finns människor som inte bara peppar någon att ta sitt liv, att våga ta det stora steget, ta livet i sina egna händer och själv bestämma om man vill leva eller dö – hur de nu uttrycker det – utan dessutom skickar instrumenten för att hjälpa någon ta sitt liv. Är inte det medhjälp till självmord och borde vara straffbart?
I många fall är självmordstankar en reaktion på en omöjlig situation, djup depression, ångest och andra mentala problem, men också ett rop på hjälp. Man behöver stöd, men inte stöd i sina tankar utan stöd ut ur dem, någon som tänder en låga, visar på ett alternativ. När man är så långt inne i mörkret att man inte vågar tro att någonsin blir ljust igen är det lätt att komma till den punkten att man står vid stupet och knuffas så långt att man tar steget om andra står bakom och ropar hejarop och uppmuntrar med bäst sätt att göra det.

Det är där jag tycker att det riktigt hemska sker: En desperat och sårbar människa går till en webbplats om självmord för att hon/han mår så dåligt man kan må och funderar på att ta sitt liv, men har inte bestämt sig. (Jag tror nämligen bestämt att den som verkligen bestämt sig inte behöver mer information eller stöd och därför inte söker sig ut på nätet utan gör det.) När den sökande/funderande börjar skriva sina tankar på sidan får hon/han förståelse från andra – vilket är positivt – men också stöd för tankarna, argument om att hon/han har ett ansvar för sig själv och bara sig själv och har rätt att bestämma över sitt eget liv. Jag har svårt att säga emot, för jag håller med om det, men har vi inte också ett ansvar för att LEVA det liv vi fått? Att ”peppas” med åsikter som att självmord är en positiv utväg som man har rätt till, att det är det enda alternativet (det är förvånansvärt få åsikter i motsatt riktning på just de här pro-självmordssidorna), att man gör ett proaktivt val och tar livet i egna händer – vilket låter nog så positivt för den som är djupt deprimerad eller känner sig fast i en hopplös situation, och får ett så varmt, älskvärt och positivt stöd för att ta sitt liv, inte för att fortsätta leva det, kan lätt leda till att det där som bara var en tanke växer och blir till den enda utvägen, och så skaffar man informationen som krävs, de instrument för att ta sitt eget liv. Kanske till och med någon att göra det tillsammans med, i en pakt. Lyckas man, så får de andra som hjälpt till sällan veta det, och det var intressant att se ”Makarows” reaktion när han konfronterades i programmet.

Hur kan det kännas att ha hjälpt en ung människa ta sitt liv?
Är det en känsla av att ha uträttat något stort och fint, att ha hjälpt någon, eller är det en bitter känsla av tvivel på att man gjorde rätt? Känns det som att ha varit delaktiv till att ha berövat någon livet?

Jag är kluven till självmord och kan varken tycka att det är en extremt egoistisk handling – jag skulle tro att väldigt få tar livet av sig för att straffa någon annan – eller att det är helt ok och att vi självklart har rätt att göra vad vi vill med våra liv. För rätten till självbestämmande över mitt liv handlar för mig om att fortfarande göra något av det, det enda livet jag fått här och nu. Jag tror att alla som föds har en plats i den här världen och en roll att fylla, det finns en mening med varje människas liv, och den meningen måste vi hitta och skapa på egen hand. Att ta livet av sig är att beröva sig möjligheten att göra något av livet och det skapar ett tomrum, för ingen människa kan fylla en annan människas plats.
Jag kan förstå den som inte ser någon utväg, men det finns hjälp att få och det finns alltid en utväg, det finns alltid något bättre, mörkret är som djupast före gryningen, när man når absoluta botten så bryter man igenom den till andra sidan, till något annat. Det är min bestämda övertygelse, och jag har upplevt det också. Jag kan förstå den som på grund av en kronisk sjukdom eller den som pga ett så gravt försämrat fysiskt tillstånd i stort sett är en fungerande hjärna i en nära på livlös eller snabbt borttynande kropp, jag förstår att man kan välja att dö för egen hand i stället för att tyna bort i vad som kan kännas som en omänsklig vårdapparat – men jag kan inte riktigt jämföra dem med unga människor med så stor psykisk smärta som skulle kunna ha ett långt, värdigt liv framför sig.

Men vad ger mig rätt att uttala mig i den här frågan? Att jag är människa, det ger mig rätt.
Men också att jag själv har varit där, jag har haft långt gångna tankar på att ta mitt liv, och jag har vänner som både försökt ta sina liv och som faktiskt tog sina liv när deras livssmärta blev för stor. Jag sörjer för deras skull, för de var människor som hade så mycket liv i sig, som hade ett ljus som lyste igenom mörkret, men som till sist inte vågade tro at det skulle bli bättre, som inte såg någon utväg när de var inne i mörkret.

Jag hade självmordstankar redan på mellanstadiet, och de återkom då och då under åren, mer frekvent på högstadiet när jag kände mig väldigt utanför och mobbad. Inte av alla, för jag hade kompisar i skolan, men av några stycken, och även om jag inte verkade ta åt mig så gjorde jag det. När människor pratar om sin högstadietid idag känner jag bara att jag var glad att jag överlevde den, visserligen med svårt sargad självkänsla och allt mer befäst anorexi, men jag överlevde.
Jag var under många år djupt deprimerad, vid sidan av anorexin, och verkade bara sjunka allt djupare ned när jag började behandlas för den. För att ge mig själv en illusion av kontroll över mörkret hade jag en lista med vad som räknades som dödlig dos av de mediciner jag hade, utifall att jag inte skulle orka. Jag tog aldrig en överdos, för jag var alldeles för väl medveten om att det inte är säkert och jag ville inte utsätta mig för risken att ge mig själv livslånga skador på bl.a. levern.
Jag hade också ganska allvarliga självskadebeteenden under en massa år, beteenden som otroligt snabbt blev till tvång, till något jag kände mig tvungen att göra för att hålla den psykiska smärtan och vanmakten på avstånd, något som fick mig att känna något alls under de perioder då jag kände mig som en levande död. Visst hade jag kunskapen om hur jag skulle ta livet av mig på det sättet, men jag skar mig aldrig någonsin för att jag ville dö. Jag ville inte dö. Jag ville inte leva det liv jag hade, med den ena antideppen efter den andra som inte hjälpte, med ständig ångest och en överväldigande rädsla för att misslyckas med livet, men jag ville inte dö. Jag har aldrig kunnat ge upp, har aldrig vetat hur man gör, och än idag vet jag inte vad det innebär att ge upp, för den möjligheten tycks bara inte finnas för mig. Så jag var tvungen att fortsätta kämpa, och ibland var jag så trött att jag ville lägga mig ned och dö, men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag minns att jag var totalt likgiltig inför om jag levde eller dog, kunde önska att jag skulle somna in på natten och aldrig vakna igen, och om någon skulle ha kört ihjäl mig eller om bussen hade krockat skulle det inte ha gjort mig något, men jag var inte beredd att själv ta mitt liv. När man är så djupt deprimerad saknar man initiativkraft och energi att faktiskt göra något åt situationen, det är därför som många tar sina liv när depressionen börjar hävas och de får tillbaka initiativförmågan. När allt verkar bättre för omgivningen kan det kännas värre inuti, och man tar steget. Det är något som människor i allmänhet borde bli medvetna om för att kunna finnas där lite extra. Allt är inte bättre för att det ser bättre ut.

Jag vet inte riktigt när eller hur det vände för mig, när jag slutade tänka att jag ville dö från det halvliv jag levde, en tillvaro där jag överlevde snarare än levde, men någonstans vände det. Det är i år 10 år sedan min sista vistelse på psyk, 10 år sedan jag fick elbehandling (ECT) eftersom inga mediciner verkade ha någon effekt. Jag har nog aldrig varit så rädd som innan de behandlingarna, samtidigt som jag liksom inte orkade vara rädd längre, jag ville bara må bättre. Hela sommaren 1998 är som ett svart hål där jag bara minns bilder av vad jag gjorde, för jag var så deprimerad. I slutet trodde jag att jag skulle förlora förståndet, för de destruktiva hjulen snurrade extremt fort, jag var jättesjälvdestruktiv och otroligt ätstörd, så när jag blev rädd för att förlora kontrollen skrev jag in mig, och hoppades innerligt på att den här lösningen, som alla sa skulle hjälpa, också skulle bli en vändning. Det hjälpte inte. Jag är nog en av få som faktiskt blivit sämre av ECT. Jag fick 8 behandlingar, och vid det laget bör man få resultat. Men icke. Jag fick inte ens minnesluckor, utan bara en djävulsk huvudvärk, som jag tror beror på att jag inte tålde narkosen särskilt bra. Men fortfarande djupt deprimerad skrev jag ut mig efter några veckor, fick en långtidssjukskrivning på två år beviljad – tidsbegränsad förtidspension, så jag var pensionär vid 24 års ålder – började klättra på väggarna efter några månader och bröt sjukskrivningen efter ett år eftersom FK ändå inte gjorde något för att rehabilitera mig. Jag blev kanske till sist så less på att inte våga leva att jag tog risken, och ilskan över att FK uppenbarligen inte tänkte hjälpa mig fick mig att ta livet i egna händer – för att Leva, inte dö. Kanske var det så enkelt att ilskan fick mig att ge upp tankarna på att dö.

Men jag kan inte låta bli att tänka: Vad hade hänt om jag under åren med självmordstankar hade gått med i ett pro-självmordsforum och människor hade uppmuntrat och blåst eld under de tankarna? På samma sätt som pro-anorexisajter (som jag är helt emot, varför kan ni läsa här) uppmuntrar användarna att göra sig sjukare, berättigar och uppmuntrar anorexin och anorektiska beteenden och på så sätt gör att man blir accepterad när man är en av dem men inte får samma stöd om man vill bli frisk – det negativa premieras, det positiva tystas ned och fryses ut – på samma sätt vänder pro-självmordssajter på uppfattningarna och uppmuntrar det som för de flesta av oss är negativt: Utsläckandet av människoliv. Hade jag suttit här om jag under mina sårbara perioder fått stöd för att ta livet av mig i stället för stöd att ta mig ur mörkret?

Texter från mina mörka år, där jag många gånger uttryckte tankarna i ord i stället för handling, kommer steg för steg upp i min blogg Den mörka spegeln, där jag samlar intryck, minnen och texter från år som jag inte minns helt ut. Läs där om ni vill veta mer.