När allt talar till mig om otillräcklighet, om att inte vara bra nog, inte duga.
När jag gör allt rätt men det inte räcker. (Jag undrar vad som krävs för att det ska räcka.)
När vikten tycks läggas på det jag inte gör – inte det jag gör, på det jag inte är – inte det jag är, på det som är fel – inte det som är rätt, och motvikt saknas.
Jag väger för lätt för att vara motvikt.

Då stänger jag av ett tag.
Borrar ner näsan i en kattpäls, lyssnar till hans andetag och spinnande, känner vibrationerna i knät. Håller en tass i min hand.
För honom är jag någon. Jag är hans.
Jag låter saknaden finnas där, intill allt annat.

När man har hållit en kattass i handen sitter lukten kvar i handflatan efteråt. Torr och varm, med en aning av knäckebröd.