Etiketter

Det är OK att barnen får se dig gråta.

Helt kort: Varför skulle det inte vara OK?

Jag tror inte på att undanhålla barn känslor och känsloyttringar. Visst kan man kontrollera sig och tygla sitt humör, och kanske hålla tyst om harm mot den andra föräldern (självklara saker som inte voro av godo för barnet) men hur skulle det gynna barn att vuxna förnekar eller förtrycker känslor som ledsenhet, ilska, frustration eller sorg, eller vilsenhet, svaghet och osäkerhet? Vad ger det för signaler? Behöver inte barn tvärtom få se ett brett känslospektrum för att lära sig att alla känslor är OK? Allt ryms.

Barn är inte dumma. De flesta barn märker när det finns en dissonans hos vuxna, och de ser om någon har gråtit. Det funkar inte att gråta i ett rum och sedan gå ut rödgråten och tillkämpat leende och tro att barnet inte märker något. Barn märker också om vuxna är kalla och arga på varandra men biter ihop om det i ilska som gör orden hårda och vassa även om rösterna inte höjs. Men barn är lojala. Vet ett barn inte annat, eftersom de vuxna inte berättar något, så tar det ofta på sig skuld och tror att det är något det självt har gjort. Det går inte att skydda barn från känslor. Vuxna blir ledsna och gråter, och det är inget konstigt med det (även om många vuxna verkar göra det till något konstigt – man kan undra varifrån de fick den föreställningen), lika lite som det är konstigt att ett barn gråter. Vuxna beter sig också som idioter ibland, och även det är OK så länge de ber om ursäkt efteråt. Man kan alltid be om ursäkt, även om det inte alltid kan ställa allt tillrätta.

För övrigt har jag svårt för uttryck om att känslor skulle vara OK. För mig uttrycker ”Det är OK att känna”, att det är något som måste påpekas för att det kanske inte skulle vara så. Det är inte ”OK” att känna; det är naturligt.
Så varför skulle dina barn inte få se dig gråta likväl som de får se dig skratta?

Det här var del 12 av Regina Bretts 50 livsläxor.