Samma sak varje år: deklarationsångesten. För det räckte inte med att lägga ner verksamheten, avregistrera firman och återföra periodiseringsfonderna för att få den enkla SMS-deklarationen. O nej. Först efter några år förstod jag varför jag måste deklarera näringsverksamhet och varför den räknas som aktiv, trots att verksamheten inte finns kvar: min SGI baseras på inkomster från åren som egenföretagare. Och så länge jag har sjukpenning tycker Skatteverket att verksamheten bedrivs aktivt, trots att det enda som händer där är att FK betalar ut en sorgligt låg sjukpenning (i sig en stress, men en annan). Åtminstone tror jag att det är så; det är något som deras handläggare inte själva varit klara över. Jag hävdar envist varje år att verksamheten bedrivs passivt, eftersom jag inte bedriver den alls, får framåt sensommaren något brev om att de anser att den bedrivs aktivt, och så rycker jag på axlarna. För jag kan ändå inte göra något åt det.

Några år har jag helt sonika gått ner till skattekontoret och bett om hjälp att fylla i rätt blanketter och rätt rutor, det brukar ta dem några minuter. Nu använde jag mig av det som årets mall, för jag vill bara bli av med det och förstår ändå inte vad jag skulle göra annorlunda. Det enda som skiljer sig från i fjol är redan förifyllda uppgifter. Vid skatteberäkningen står det på mycket mer minus än vad jag förstår, men det stämmer när jag tänker på skattenivåer, och jag kan som sagt ändå inte göra något åt det. Det är inte som om jag kan sätta in en extra skatteinbetalning på kontot. Det jag inte kan göra något åt (jag upprepar mig) får bero.
Det hela går ganska snabbt även när jag kontrollerar, fyller i och skickar in uppgifterna – som alltid är det prokrastinering och distraktioner som tar tid – så det är inte deklarerandet i sig som egentligen ger ångest. Eller jo. Eller nej.

Jag vill göra rätt för mig. Jag vill fullgöra mitt ansvar och därför både deklarera korrekt och betala in rätt skatt. Underskottet känns inte bra. Att inte veta om jag gör något fel (eller varför värden från flera år tillbaka är vad de är) känns inte bra. Men jag måste släppa det. Det känns inte bra och det är ok.

Mest av allt handlar det om att jag inte förstår. Jag minns inte hur man gör det här, jag kommer inte ihåg bokförings- och skatteformulärsspråket, jag blir akut dum. Och jag har kunnat. Det var alltid jobbigt med bokföring, årsbokslut och deklaration, med alla kvitton och papper (samlade i datumordning i kuvert, ett för varje månad – en strukturerad version av att samla på hög) men jag kunde det. Jag förstod. Att veta att jag har vetat men inte längre vet är hemskt. Det är som om kretsar i hjärnan kopplades bort och försvann den där våren och sommaren för sex år sedan, eller i något av skoven av depression och trötthet. Minnet blev ihåligt. Minnen kan försvinna, har försvunnit, försvinner. Det skrämmer mig.

Men för i år är deklarationen avklarad. Kan jag bara få en inkomst av tjänst under så lång tid att det ger SGI, så kommer jag kanske om två år kunna klicka in deklarationen på tio sekunder. Hoppas.