Jag lämnade spår att följa, strödde kiselstenar efter mig.
Ingen kom efter. Ingen såg.
Kanske var natten för mörk, så att stenarna inte syntes. Kanske var de för små.
Ingen kom efter. Precis som i barndomen. Det var aldrig någon som kom efter, ingen som märkte när jag var borta. Jag saknades aldrig.
Jag har alltid önskat att jag ska lämna något betydande efter mig, något som gör mig saknad. Något som gör att det finns ett tomrum där jag var.
Det verkar det inte göra. Jag vet det, men önskar ändå. För vissa tankar gör ont: Jag lämnar inget efter mig. När jag är borta är det som om jag aldrig funnits. Jag vill inte att det ska vara så.
Lisigt 
Jag tänker på dig dagligen. Skulle du försvinna så skulle du vara väldigt väldigt saknad. Alla dina ord. Dina bilder. Berättelserna. Dom hänger kvar. Du finns. Du är viktig. Och det där som jag inte riktigt har ord för.. Som är någon slags energi/närvaro. Det skulle bli tomt utan den. Utan dig.
❤
Tack snälla Hanna! ❤
Jag behövde verkligen höra det. Det är så svårt att tro på mitt eget värde i ibland, på att det finns något av värde i ord och bilder, i spåren jag försöker sätta. För de möts så ofta av tystnad. Jag ser inte reaktionerna, och då tror jag att de inte ger några.