Jag lämnade spår att följa, strödde kiselstenar efter mig.
Ingen kom efter. Ingen såg.
Kanske var natten för mörk, så att stenarna inte syntes. Kanske var de för små.

Ingen kom efter. Precis som i barndomen. Det var aldrig någon som kom efter, ingen som märkte när jag var borta. Jag saknades aldrig.

 Jag har alltid önskat att jag ska lämna något betydande efter mig, något som gör mig saknad. Något som gör att det finns ett tomrum där jag var.
Det verkar det inte göra. Jag vet det, men önskar ändå. För vissa tankar gör ont: Jag lämnar inget efter mig. När jag är borta är det som om jag aldrig funnits. Jag vill inte att det ska vara så.