Peps Person har skrivit sången ”Spelar för livet”, som Sofia Karlsson senare spelat in, och ungefär så känner jag för dans. Jag dansar för livet, dansen är en stor del av mitt liv; en del som var nästan borta i många år efter att jag gav upp baletten och fridansen, men som jag nu fått tillbaka genom magdansen. Det är svårt och jobbigt och ofta superfrustrerande när jag inte lär mig så snabbt som jag vill, men samtidigt är det fantastiskt roligt! Det känns som att jag har hittat hem igen och återfått en bit av mitt liv, av mig själv, som jag verkligen saknat.

Dansen har varit en viktig del av mitt liv länge, och de främsta anledningarna till att jag slutade dansa när jag var 20 var att jag 1) inte var tillräckligt bra för att kunna satsa på det professionellt (jag var väldigt allt-eller-inget på den tiden) och 2) skrämdes lite av hur otroligt viktig dansen hade blivit. Det var nästan så att den var min anledning att kämpa mot anorexin och faktiskt fortsätta äta tillräckligt, min anledning att gå upp ur sängen på morgonen, det enda som kändes riktigt värt att leva för. Jag levde när jag dansade, men det var sannerligen ingen dans på rosor.
För det mesta var det en kamp; en kamp mot trötthet, smärta, frustration, självtvivel. Men så plötsligt stämde allt; kroppen, rörelsen och musiken var i perfekt synk, en odelbar helhet. Fantastiskt, underbart, som när själen får vingar och sjunger. Det var inte ofta det hände, men när det gjorde det så var det värt de där timmarna av blod, svett och tårar.

Så är det fortfarande, men idag får jag kämpa lite mer med kroppen. Den är trots allt 15 år äldre, drygt 10 kilo tyngre (än när jag var 20), något stelare och mer otränad, och med lite sämre leder. Men jag har bättre kroppskännedom än då, och en helt annan känsla för och i kroppen. Med all psykgymnastik och allt arbete jag lagt ned på att återta kr0ppen och göra den till en del av mig, i stället för bara ett skal, vore det nästan sorgligt om jag inte hade bättre kroppskännedom idag.

Magdansen är på ett sätt ett helt nytt sätt att röra mig och jag håller på att lära om gamla rörelsemönster, aktivera nya muskler, slappna av i andra muskler och släppa loss höfterna. Men samtidigt är det dans, uttryck, känsla, kombinationer, isoleringar och ett av de största glädjeämnena i livet. Det är kärlek, det är livslust, livsande. Det är dans, och jag är van vid att dansa. När kroppen och musiken blir ett är det att röra vid det Gudomliga.

Att till sist sätta en rörelse som jag övat och övat och övat på är en otrolig känsla, att orka mer, att känna att tekniken blir bättre och musklerna starkare är underbart. Det får mig att vilja ha mer, mer, mer. Jag vill bli bättre, starkare, få så bra teknik att jag kan uttrycka det jag vill i dansen, så att jag kan arbeta med mitt uttryck utan att behöva kämpa med tekniken.

Drillingkursen på onsdagar är tuff, men suverän. Så jobbig, musklerna darrar och skriker, svetten lackar och huvudet surrar, men samtidigt är det en kick att orka, att bita ihop bara en liten stund till. Jag är verkligen glad för de här sommarkurserna, för sommaren brukar alltid bli som ett limbo när allt roligt gör uppehåll. På det här sättet kommer jag kanske både vara mer vältränad och ha bättre teknik när höstterminen börjar. Och eftersom jag inte har råd med semester är det underbart med något som ger mig så mycket som dans nästan hela sommaren.

Jag lever när jag dansar.
Jag dansar för livet.
Dans är liv. På gott och ont, smärta och salighet, frustrerande och fantastiskt, ljus och mörker.

Nej. Jag är inte helt överens med livet just nu. Det känns som om så mycket går emot mig, och har gjort ett bra tag, och jag är bara slutkörd. Jag vet; jag borde fokusera på det positiva, för det är klart att det händer en massa positiva saker också, men till sist orkar jag inte längre. Jag orkar inte peppa mig själv, se ljusglimtar och hålla modet uppe. Orken tryter. Jag visste inte förr att det kan krävas så mycket energi för att tänka positivt, men det gör det. Det krävs energi för att hålla problemen borta ur tankarna, det krävs energi för att vända negativa tankar till positiva, det krävs energi för att hålla modet uppe och intala sig att allt kommer att ordna sig, det krävs energi för att hålla oron borta och det krävs, inte minst, energi för att mota bort en depression. Nej, den är inte borta. Tvärtom känns det som om jag med mycket stor möda försöker hålla den på armlängds avstånd och hålla skenet uppe i hopp om att jag kan välja det positiva för att stärka det positiva.

Men jag är trött. Trött på att vara deppig, trött på ångestmorgnar och ångestattacker, trött på mitt korta tålamod med mig själv, trött på att vara trött. Jag orkar inte kämpa emot hela tiden, och då känns det som om mörkret långsamt sluter sig runt mig. Gissa om det skrämmer mig! Jag vet inte hur man ger upp, jag vet inte riktigt hur man ger efter och följer med in i mörkrets välkomnande famn. Jag vet bara hur man hela tiden kämpar emot, kämpar för att ta mig ur det, kämpar för att hålla skenet uppe. Vad skulle hända om jag slutar kämpa för att vara positiv och fördriva depressionen? Skulle mörkret sluta sig, skulle jag dras ned, skulle jag bli galen? Jag tror inte det. Men jag skulle nog inte stå ut med mig själv särskilt länge och börja kämpa emot igen. Jag vill inte vara trött och negativ, vill inte drabbas av den där likgiltigheten när jag struntar i om jag lever eller dör, det där känslomässiga limbot som jag levde i alltför länge. Jag är inte den jag var då, jag lever i färg, jag känner. Jag kan inte nöja mig med likgiltighet och depression, för jag har sett något helt annat. Så jag tror inte att jag kan sluta kämpa, eller kan jag det? Kanske är det som Kathy Jones har sagt; att vägen ut ur mörkret kommer när man når botten och bryter igenom den till det stora kreativa flödet. Men har jag inte redan varit på botten? Jag trodde det – men jag minns inte att jag bröt igenom den,utan snarare att jag tog mig upp igen.

Jag vet inte om jag ska ha tålamod (detta förhatliga ord!) och hoppas att min lilla egenhöjning av antideppet får tillräcklig effekt, eller om jag ska höja lite till, eller ringa min husläkare. OK, jag vet att jag borde ringa henne, men de där telefontiderna är inte lätta att passa. Framför allt inte när man har lite lätt telefonfobi och avskyr att ringa några andra än vännerna. Men vad ska hon göra? Föreslå medicinhöjning eller -byte? Vad annars kan hon göra? Jag mår inget vidare men är för frisk för öppenpsyk, som ändå inte skulle kunna göra något eftersom de inte kan erbjuda terapi. Jag svälter mig inte, jag skär mig inte, jag är inte suicidal. Jag har självdestruktiva tankar, jag skulle vilja gå ner i vikt för jag vill inte vara normalstor (och ha normal fettprocent – hittar inte ord för hur illa jag tycker om att vara normal), skulle ganska lätt kunna äta för att kunna kräkas efteråt, men jag gör det inte. Tankar är inte handlingar. Alltså är jag frisk, välfungerande, har inget i psykiatrin att göra. Så ingen kan hjälpa mig. Jag är fast och kan inget annat än att hoppas att det ska bli bättre.

Jag höll på att bli tokig på mig själv igår, så frustrerad att jag nästan började gråta av ilska på dansen över jag bara inte kunde få till tekniken. Det gick inte, kroppen ville inte lyda, hjärnan strejkade och dessutom var jag till sist så fysiskt trött att musklerna inte orkade mer. Så arg och besviken på mig själv har jag inte varit på länge; jag var så nära att börja gråta och rusa ut ur salen av ren ilska. Ja, jag är perfektionist och ställer enorma krav på mig själv; ja, jag vill fatta allt direkt och vill kunna omsätta rörelseinstruktioner till muskelarbete snabbt som attan, vill att kroppen ska ta in rörelser lika snabbt som hjärnan tar in information. När det bara är tvärstopp och jag redan mår dåligt och är lättirriterad och trött och självkänslan fortfarande ligger gömd i något mörkt hörn någonstans efter att ha blivit dumpad igen och känna att ingen någonsin kommer att älska mig, då är det inte lätt att ha tålamod med att kroppen behöver tid att lära sig. Tvärtom är det rätt så bäddat för frustration. Men det är då som självkänslan verkligen inte behöver en knäck till. Jag kände mig så kass, så värdelös som inte kunde få in en rörelse som alla andra verkade få in på studs, och tänkte att ”hur kunde jag vara så dum att jag anmälde mig till fortsättningskursen i sommar?”

Självkänslan var på botten igår, men jag tänker öva, öva, öva på tekniken och ge det ett tag till innan jag ger upp. För ja, jag var nästan beredd att ge upp igår. Men jag vill inte ge upp. För jag tror att mitt uttryck i dansen kommer att vara riktigt bra när jag väl får koll på tekniken, och kicken från The Dark Side-workshopen var så häftig att jag vill ha mer. Det var en kick som var bättre än sex. Jag älskar ju att dansa och jag vill bli så bra att jag kan uttrycka känslor och beröra. Och då kan jag inte ge upp långt innan jag gett mig en ärlig chans att bli bra. Bakvägen ut är alltså inte öppen.

Idag var det bättre. Jag har nämligen kunnat gömma känslorna bakom jobb och tidsfördriv på Facebook. Om det kommer mycket jobb slipper jag drabbas av känslorna och jag kommer att få in mer pengar. Konkursen skjuts upp.

Men jag är trött. Så in i märgen trött. En bra dag, som bröllopet i lördags, ger tyvärr en eller flera dåliga dagar med låg energi. När jag är professionell och öppen och social några timmar, så kommer det alltid en backlash av trötthet-på-gränsen-till-utmattning. Är det så här det är att komma tillbaka efter utbrändhet? Fast det är väl värre än vad jag går igenom, för jag var ju bara deprimerad och på väg mot utbrändhet.

Jag önskar att livet ville svänga ut i lycka och positivitet ett tag nu; framgångar snarare än motgångar. För det som är nu är jag dyrt och heligt less på. Och jag vet inte hur jag ska förändra det. Kan jag ens förändra det?