Att det ska vara så svårt att ta hand om sig, sköta sin kropp och hälsa på ett sätt som befrämjar hälsa och välmående i stället för stress och sjukdom!

Och då menar jag bara att ta normalbra hand om sig, inte en sjuklig fixering vid ett medialt begrepp om ”hälsa” som i själva verket också leder till stress och ohälsa. Att ta normalbra hand om sig är för mig att äta helt OK – dvs inte för lite, inte för mycket och inte helt uppåt väggarna fel sammansatt, utslaget över några dagar, för det måste alltid finnas rörelseutrymme utan att man behöver tänka på det – röra på sig så att kroppen mår bra, hålla igång hjärnan och skrattet, leva på ett sätt som man mår så bra som möjligt av och som känns rätt. För mår man inte bäst av att ta hand om sig, behandla sig väl, umgås med andra, unna sig ett gott vin och sötsaker då och då? För mig är hälsa och ett sunt leverne inte avhållsamhet, övernyttig diet och späkning, utan ett sätt att leva som jag mår bra av. Motion för att jag är en människa som tycker om att röra på mig även om jag inte direkt tränar särskilt mycket (även om jag måste träna för att ryggen ska hålla för mitt stillasittande arbete), mat i tillräcklig mängd och tillräckligt ofta för att orka fungera normalt, och lite extra då och då.

Jag äter absolut inte perfekt, det kunde vara bättre men det kan alltid vara bättre, men jag vet att jag inte äter osunt och har dessutom levt med en ohälsosam fixering vid mat och motion alldeles för länge för att vilja fortsätta vara fixerad. Jag tränar lite mindre än vad jag nog hade mått bra av, jag äter kanske lite mer sötsaker och mindre frukt och grönt än vad näringsexperterna förordar, och jag tycker att gott vin, god choklad och goda ostar är en del av livets goda – men med måtta! Men jag känner också min kropp, lyssnar till den och följer dess signaler, och stressar inte upp mig.

Med tanke på vad jag utsatt min kropp för och vad jag vet om hur dålig kost och stress påverkar och kan påverka kroppen, gör det mig beklämd att se människor som uppenbart missköter sina kroppar och sin hälsa. Jag tänker bl.a. på alla dessa tjejer och kvinnor som svälter sig eller halvsvälter sig, tvingar in kroppen i ett stresstillstånd av näringsbrist och sedan proppar sig fulla med lightprodukter med kemikalier som ytterligare påfrestar den redan påfrestade kroppen. Underviktiga tjejer som dricker mängder med lightläsk som urlakar skelettet så att de ger sig en ännu större risk för benskörhet, eller som dricker olika lightdrycker med fruktsmaker som inte innehåller minsta lilla fruktrest i stället för vatten, och på så sätt inte får samma återvätskande effekt plus en massa kemikalier som ingen idag vet hur de påverkar kroppen. Och då pratar vi om friska kroppar; en svältpåverkad, undernärd (över-, normal- eller underviktig kropp, för undernäring har inte alltid med vikten att göra) och därför stressad kropp är redan nära gränsen och därför känsligare för annan påverkan.
När ska människor förstå att våra kroppar är naturliga och därför inte mår bra av syntetiska ämnen som tillverkas i laboratorier, framför allt inte när vi idag inte ens vet hur alla dessa kemikalier påverkar oss?! Kroppen behöver fett och kolhydrater och protein och vitaminer och mineraler; den behöver mer av det som den består av och som hjälper till att bygga upp det som bryts ned, så hur har människor kunnat få för sig att de kan klara sig utan t.ex. fett eller kolhydrater och att de kan ersätta det med lite E-nummer?
Azofärgämnen, aspartam, sucralose, fettersättning… det kommer larmrapporter om hyperaktivitet, ökad aptit, cancerrisk, att kroppens naturliga signaler slås ut osv. men är det någon som lyssnar än de som redan vet? Eller är det ett strutsbeteende där man struntar att ta in larm för att det ändå inte händer mig, för att jag inte ids förändra mina (o)vanor, för att jag ju mår bra, för att jag inte tycker att jag är värd att behandla mig själv och den enda kropp jag har bra?

Det som fick mig att tänka på det här just idag är en tjej jag såg när jag var ute och promenerade i morse. Klockan var väl 8:30 när hon klev av spårvagnen med en Cola-burk i ena handen (vanlig, inte light) och direkt tände en cigarett. Cola och cigg till frukost? Det som fick mig att reagera var att hon var rejält överviktig. Alltså hälsofarligt överviktig. Dessutom såg hon inte direkt strålande frisk och hälsosam ut, som man kan göra oavsett vikt om man äter bra. Jag struntar fullkomligt i om någon är stor eller liten, men när det är hälsofarligt åt endera hållet kan jag inte hjälpa att jag reagerar. Hur tänker man när man gör så mot sig själv? Tjejen var säkert minst 5 år yngre än jag och har många år kvar som hennes underbara, fantastiska, unika kropp ska hålla och må bra. Hur kan man inte vilja ta hand om sig på ett sätt som man mår bra av – oavsett om man har bra eller dålig självkänsla?!

Ja, jag vet hur det är att inte orka bry sig, när beteendeförändringen känns jobbigare än vinsterna och man ännu inte mår tillräckligt dåligt för att idas ta tag i det. Inga förändringar är lätta och man har massor av undanflykter till och med för små förändringar. Men vi får bara en kropp! Hur ska man övertyga andra om att behandla en väl om man inte själv gör det? Hur ska man kunna reda ut sitt liv och ge sig själv självkänsla när man misshandlar sin egen kropp? Steget att börja förändra känns större än vad det är, och vinsterna är alltid större.

Ta hand om dig, för du är värd det!

)O( Lisa )O(