Min blick fångar detaljer, fäster sig vid färg, rörelse, form, skönheten i det lilla. Jag följer skeppets fladdrande flaggor med blicken medan vi åker förbi, fångas av ett liten dun som  far genom vinden eller fladdrar från en gren, ser lövets dans i en osynlig virvel, förundras över skatfjäderns blå skimmer, över pärlemorskiftningarna på duvans hals, ser ett stilleben i sanden av en pytteliten gul snäcka intill den lillfingerlilla skölden från en död krabba, en knappt synlig sjöstjärna, en snöflinga som landar på vanten. Småsaker. Ett litet paletthjärta mellan stenarna i asfalten, gatkamomillen i trottoarkanten, en bladrosett intill en husvägg, trollsländans vinge i mossan, den lilla sländvingen i soffan, som sedan försvinner i en il från fönstret. Den blå blomman mellan fimparna under en papperskorg.

Överallt finns det skönhet. Överallt finns det något att se, något som fångar blicken. Ögonblicken. Om man är närvarande. Om man vill se. Det är en förmåga som går att träna upp.

Jag ser, jag upplever. Det är en lycka att förundras.