Tystnaden rymmer mer än orden.

I tystnaden finns rum för det som är större än orden – det förunderliga, hisnande, storslagna, magiska, känslor som är så stora och djupa att orden inte kan räcka till – för det jag ännu saknar ord för och för det där ord finns, men där orden är för tunga för att orka yttras. Allt det jag inte kan tala om får plats i tystnaden. Den förvaltar allt jag bär inom mig, och allt jag är. På gott och ont.

I tystnaden finns rum för den största glädjen och djupaste sorgen och alla nyanser däremellan. Jag behöver inte förstå eller förklara, jag kan låta känslan vara. Jag kan vara.

I tystnaden finns rum för alla tankar och upplevelser, i väntan på uttryck, sparade inom mig eller som toner som passerar genom tillvaron, hörs och drar vidare, men som efterlämnar ekon och avtryck.
I tystnaden kan jag höra mig själv tänka, låta förståelse bli insikt; insikterna som gäckar mig i det dagliga bruset och sorlet.

I tystnaden finns rum för de inre världar som är mer än vardagen. Där hittar jag mig själv.

Tystnaden rymmer mer.

Tystnad. Jag har ett behov av den, ofta större än vad jag kommer ihåg mellan varven. När jag blir för stressad tenderar jag att fastna i att konsumera brus, bruset i sociala medier som jag zappar mellan utan att hitta något som tillfredsställer mig (som jag förr zappade mellan kanalerna på TV:n). Det är inte vad jag behöver. Jag behöver tystnad och ord med innehåll, inte brus. Jag behöver höra min egen röst genom tystnaden, höra andras röster, inte brus.
Då behöver jag påminna mig själv. Stanna upp, tystna, välja tystnad för att komma tillbaka till det som är viktigt.