Jag vaknar av att jag rycker till och drar efter andan som någon som varit nära att drunkna. Hjärtat slår så hårt att trumhinnorna vibrerar. Det känns som i filmer, när någon varit nästan död men drar ett första andetag. Nära till panik, med en känsla av desorientering. Och skräck.

Men det slår mig att jag känner igen det; känslan av att dra så häftigt efter andan. När hjärtat hoppat över några slag och börjar om händer det ibland. Jag tror att jag sjunker i puls när jag sover djupt. Då får äntligen nervsystemen vila. Men när det blir för lugnt slår något försvarssystem till och det är som om jag gett mig en adrenalininjektion. Det är obehagligt men inte i sig skrämmande. Annat än när jag väcks av det. I sömnen kan jag inte hantera den fysiska ångesten det triggar.

Eller så är det ångest. Bara ångest. Något jag lyckas hålla under kontroll som vaken får fritt spelrum i sömnen.