Och livet säger: ”Det du drömde om var inte för dig.”

Drömmarna tar slut. En efter en dör de och till slut föds inga nya i deras ställe. Jag ser andra leva det jag drömde om, förverkliga sina drömmar, gläds med dem, men… invid glädjen växer en tom fasa. Det finns inget kvar. Jag vet inte vad jag ska drömma om längre. 

Genom sorg, genom kriser, behövs något att drömma om, sträva efter, se fram emot. Något bättre att fästa blicken vid. Något som ger hopp. Något större än solsken på vågor. Något som inte krossas lika lätt.

Det handlar inte om brist på mod. Inte ”du måste våga drömma”. Modet finns. Men inte drömmarna. Annat än så flyktigt att de skingras som dimma i solsken. En ny dröm är skör, och dör just så lätt.

En dag vill jag drömma nya drömmar. Men om den dagen inte kommer?